Publicerat
Kategori: Novell

Genom tid och rum

Han tar av sig byxorna, viker ihop dem ordentligt och lägger dem ovanpå de andra kläderna. Nu står han där i bara kalsongerna. Han huttrar i snålblåsten, skinnet blir alldeles knottrigt. Han går fram till kanten, lutar sig fram och kikar försiktigt. Långt därnere ser han vattnet som slår in mot klipporna. Han börjar tveka. Fan, det kanske inte är rätt ändå. Kuvertet med brevet sticker upp under stenen där han la det, vill inte att det ska blåsa iväg. Ett par regndroppar träffar honom i ansiktet. Det spelar ingen roll. Det kan regna hur mycket det vill, tänker han. Nu fryser han så han skakar i hela kroppen. Det går inte att hindra så han låter det vara så. Med bestämda steg går han fram till kanten. Han spänner sin muskulösa, seniga kropp och kastar sig ut. Han flyger genom luften med ögonen stängda. Känner den kalla luften, men annars är det ljudlöst, som om han svävade i evighet. När han slår mot vattenytan blir det mörkt. Och tyst.

Han går på en äng som han känner igen. Det är...ja visst är det den galna koängen, där den huvudlösa mannen står inne i skogen. Det är förstås ingen man, bara ett träd med stora grenar som sticker ut som armar, och i mitten ser det ut som om det suttit ett huvud förut. Han ser Jonas komma ut ur skogsgläntan. Han vinkar åt honom.

- Hej, dags att komma nu va? Vi har byggt på den förbannade kojan hela morgonen. Var har du varit?
Jonas gastar på i sin vanliga stil, ingen finkänslighet där inte.

- Jag...jag vet inte riktigt, jag blev försenad bara, får han ur sig.
Jonas tittar på honom. Lägger huvudet lite på sne innan han säger:
- Okej, skitsamma, men kom igen nu, alla väntar på dig.
Jonas går före genom skogen, in på stigen som leder till kojan. Där sitter de allihop. Tommy, Håkan, Anders, Tomas, Martin, ja till och med tjejerna som aldrig brukade få hänga på. Han känner sig förvirrad, backar några steg som för att fly. Men Jonas tar honom i armen och tittar på honom.

-Kom igen, det är ingen fara. Bara vänner här. Bara vänner.
Jonas ler mot honom. Det är underligt. Han brukar inte le i onödan. Han går fram till de andra och sätter sig på den enda lediga platsen. De andra ser på honom med vänliga ansikten.

-Kul att du kunde komma, säger Christina och ställer sig upp. Vi har samlats här idag för att be dig om ursäkt. Ja, för att vi varit taskiga mot dig menar jag. Det har inte varit meningen, vi fattade helt enkelt inte bättre. Men nu när vi gör det så vill vi säga, och då pratar jag för allihopa, att vi hoppas du kan förlåta oss. Vi har varit skitstövlar men du kanske kan förstå oss bättre nu. Nu när du kan se oss i ett annat ljus. Förlåt.

Han känner sig yr och tar ett par steg bakåt. Han ser fortfarande deras leende ansikten när han faller baklänges. Kanske slår han huvudet i en sten, för det blir mörkt. Igen.

Det känns som om solen skiner in rakt genom fönstret och in i hans ögon. Han blir så bländad att han fäktar med armarna. Det känns som om han är fastspänd och han får lite panik. Någon håller honom i handen och talar med lugnande röst. Han känner igen rösten. Det är mamma. Han öppnar försiktigt ögonen och kisar i ljuset. Han ser mamma och någon i vita kläder bredvid. En lång, mörk man med glasögon. Han lutar sig över Jonas och sätter sin varma hand på hans panna.

- Välkommen tillbaka, säger han.

Skriven av: Johnny Martinsson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Sten Wiking