Glasbron

Det finns en bro av glas under mig. När jag går över bron, hör jag glaset spricka. Som ett ständigt knastrande ljud. De bekanta ljudet skaver på mina trumhinnor. Ett ljud som funnits med mig i mörkret, som en ständig påminnelse. Ljudet är inte min fackla, utan monstret som jagar mig. Känslan av att falla är konstant, falla genom glaset mot avgrunden nedanför. En del av mig vill falla, men samtidigt inte. För när jag går där, finns ett ständigt tryck på mig. Ett tryck som tynger ner mig, drar mig mot havsbotten. Jag vill ge vika åt tyngden, smärtan som finns, men kan inte. Istället fortsätter jag gå, men för varje fotsteg och andetag uppstår smärtan. En smärta som vill klösa sönder mig inifrån. Jag känner igen smärtan, de tusen knivarna som hugger en. Det skaver inom mig, bakom mitt egna skinn. Det känns som att jag kommer att explodera, kollapsa under trycket. Ju mer jag stänger in det, låter min kropp omfamna det, desto högre blir trycket inom mig. Trycket ökar för varje minut, håller min hals fastbunden, håller fast orden. Orden som skulle kunna få mig hjälp.

Efter ett tag lättade dimman som hade bildat ett täcke runt mig, jag såg slutet av bron.
När jag var framme, kunde luften fylla mina lungor. Luften omslöt mig istället för att kväva mig. Framför mig kunde jag nu se världen.

Kanske tog jag det för givet, lärde mig inte min läxa förra gången. För jag trodde att smärtan var över. Men så hamnade jag framför en ny glasbro.
Även om jag ännu inte stod på glasbron, började jag känna den där smärtan. En smärta som jag trodde var över. Smärtan som förstörde mig, den fanns där framme.

Den här gången var jag inte säker på om jag skulle klara mig till andra sidan. För framför mig fanns en glasbro utan staket, utan ett rep. Förr när jag gick över det krossade glaset fanns något som följde mig, något jag kunde ta tag i. Vid min sida fanns en tråd. Tråden kanske var av metall och var ett taggtråd, men den fanns där. Den fanns för mig att ta tag i. Den gav mig en känsla av kontroll. Ett slags skydd mot att falla, så att jag kunde fortsätta gå. När jag behövde den fanns den alltid där. På mitt behov kunde jag få den där smärtan, en smärta som rev mig på utsidan, istället för på insidan. För då såg jag något, källan till smärtan, och kanske då förstod jag varför smärtan fanns. Den nya smärta kunde stänga in den andra, omringa den, temporärt kväva den. Jag vet att tråden inte var min vän, men den var bättre än att falla. Tråden gav mig en känsla av kontroll. En känsla av kontroll som drog mig igenom lidandet på bron, men problemet var att den nya glasbron inte hade tråden. Kanske för att jag själv förstörde den, för att den aldrig var min vän. Men ändå fanns den där i mörkret. Och nu behövde jag den inte längre, för glasbron var förbi.

Eller det trodde jag, att glasbron var ett kapitel i mitt liv, som jag snabbt kunde glömma. Förskjuta det jag gjort, det jag nu skämdes för. Skammen som fick mig att klippa tråden.

Fast så var det inte. Jag fann mig själv vid början av en till glasbro. Denna gången utan tråden.

Sanningen med den där taggtråden var att den kontrollerade mig. Fick mig att tro att jag föll, bara så att jag skulle ta tag igen. Rädslan i mig tog tag i den, en rädsla som jag skapat av att ta tag i tråden första gången. Jag tror till och med att jag än idag, ifall jag fick chansen, skulle ta tag igen. Bara för att jag saknade min “vän”.

Nu står jag där på klippan, med ravinen framför mig. Rädd att beträda bron, gå till andra sidan. För jag vill inte känna den där smärtan igen, även om jag vet att bron kommer sluta någonstans. För den här gången kommer jag inte att komma över till andra sidan. Kanske för att jag inte har taggtråden.

Så tänk om jag bara stannade här. Här på plattformen, där det är säkert. Fast det går inte, en måste välja, jag måste välja. Gå på glasbron eller hoppa ner i avgrunden. Hoppa ner i mörkret som ravinen är, för där kanske, precis som ljus inte finns och tanken inte finns, finns kanske inte heller plats för smärtan. Fast när man väl har hoppat finns det inget sätt att ta sig tillbaka. Man är fast.

Jag ser bron, den är fylld av människor. Människor som är förblindade av smärtan, av dimman. Blodiga spår är det enda som syns när de går där i en långsam takt. När man är på bron försvinner ens möjlighet att se andra på bron. När man är på bron är ens enda vän, den iskalla kylan som hugger tag i en själ eller ens taggtråd.

Jag ser portvakten i ögonen. Han står där framför mig, vid valet. Han står vid slutet av klippan och början av bron. Han beskåda ens val, med hans tomma blick. En blick utan medkänsla, men också dömande.
Jag vänder mig mot honom, han är den evigt tysta. Endast han har sett avgrunden men också andra sidan klippan, ljuset sida.
Kan inte du dra ner mig mot avgrunden?
Han svarar inte. Hans blick är lika tom, iskall som innan.
Dra ner mig mot avgrunden, dra mig undan allt.. För det betyder att jag kan fly från smärtan, utan att själv behöva välja det….Tror du att jag vill det här, att jag vill välja bort ljuset, livet bara för att inte känna smärtan mer. …
Återigen är han tyst, han bara ser på mig, med samma tomhet som de båda valen skulle innebära.
En sista gång ser jag på valen, innan jag bestämmer mig.

Skriven av: okänd