Grabbarna i källaren

Fredrik Johansson lyfte sina händer från tangentbordet, andades ut och lutade sig tillbaka i den klibbiga skrivbordsstolen.

Han hade lyckats producera tvåtusen ord under sitt skrivpass. Mycket imponerande, skulle de flesta både aspirerande och etablerade författare säga. Att Fredrik dessutom lyckades skriva dessa orden i ett svep under varje skrivpass var också något som skulle göra många avundsjuka.

Enda nackdelen var att varenda ett av orden var skräp.

Fullkomligt skräp, tänkte Fredrik efter han stirrat på texten på bildskärmen några sekunder.

Med några klick på datormusen satte han datorn i viloläge. Ljudet från den surrande fläkten upphörde och skärmen blev svart.

Som vanligt hade Fredrik borstat tänderna redan innan han börjat skriva så att han kunde gå och lägga dig direkt när han var klar. Efter ett skrivpass brukade han i regel inte ha energi över till något annat än att ta sig till sovrummet.

Fredrik klädde av sig och kröp ner i sängen. Han kände sig utmattad och snurrig. Fullkomligt skräp, tänkte han ännu en gång innan han somnade.

-

"Du ser ut som att du har blivit överkörd av en ångvält, två gånger."

Fredriks kollega Harald ställde en kaffekopp på Fredriks skrivbord och satte sig i stolen mittemot.

"Det var en stor ångvält också", sa Fredrik och drack av kaffet.

Harald var mycket äldre än Fredrik, nästan dubbelt så gammal. Sextiofyra år jämfört med Fredriks trettiofem. Trots det hade de mycket gemensamt och umgicks ofta på arbetet. Harald hade sina återstående grå hårstrån bakåtkammade och glasögon med tunna bågar.

"Fick du mycket skrivet igår?"

"Tvåtusen ord, precis som vanligt. Jättedåligt alltihop. Jag kommer att ta bort dem ikväll, precis som vanligt."

"Hur mycket har du skrivit totalt?"

"Lite drygt femtiotusen ord."

"Men det är ju bra", sa Harald. "Då är du väl snart klar med hälften?"

"Till första utkastet ja. Efter det måste jag gå igenom allting och göra omarbetningar."

Harald drack från sin kaffekopp och såg sig omkring över redaktionen. Dagstidningen de arbetade på hade drygt femtio journalister som alla satt och arbetade i en öppen planlösning med kontorsbås.

"Men vad är det som gör att det du skriver nu inte blir bra?"

"Det för inte handlingen framåt på ett intressant sätt utan blir bara massa meningslöst trams fram och tillbaka."

"Åtminstone är det inte skrivkramp. Det finns författare som kör fast så ordentligt att de inte klarar av att skriva en enda vettig mening på flera månader."

"Det har du rätt i."

"Kan du inte prova att skriva på morgonen istället? Du kanske skulle vara mer inspirerad då?"

"Varför tror du det?"

"Du vet", sa Harald och vickade på huvudet. "Medan du sover så jobbar Grabbarna i källaren åt dig."

"Grabbarna i källaren?"

"Ditt undermedvetna. Därifrån du får dina idéer", förklarade Harald.

Fredrik log roat. Harald såg en av cheferna närma sig och reste sig upp.

"Vi kan prata mer om det på lunchen", sa han och skyndade iväg mot sitt eget skrivbord.

-

"Tror du att du kommer hitta ett förlag som vill publicera din roman när den är klar?"

Klockan var några minuter efter tolv och de satt mittemot varandra vid ett litet bord på en uteservering. Det var bra sommarväder och mycket folk i rörelse som passerade på trottoaren bredvid dem.

"Jag hoppas det."

"Är det en deckare?"

"Inte riktigt, mera en thriller. Dock inte med något mord i. Jag tycker det är alldeles för överspelat, jag vill hellre göra någonting mer originellt."

En servitris kom förbi och ställde fram deras mat. De plockade upp sina bestick och började äta.

"Vi lever i ett konsumtionssamhälle", sa Fredrik mellan tuggorna. "Inte på det sättet att folk vill köpa bilar och hemelektronik, även fast det är en stor del, utan att folk hela tiden vill ta del av berättelser. I alla möjliga former som böcker, filmer, TV-serier och blogginlägg. Det finns ett sådant enormt sug efter olika historier idag och folk vill ha dem hela tiden. Det är inte som förr när den enda vettiga serien som visades var Arkiv X och man var tvungen att vänta en vecka mellan varje avsnitt."

Harald nickade samtidigt som han tuggade med munnen full av mat.

"Mycket av allt som produceras är skräp. Fullkomlig tuggummiunderhållning. Men folk bryr sig inte så länge det håller deras intresse. Vad jag vill göra är att skriva någonting som är riktigt bra, originellt och intelligent samtidigt som folk inte tröttnar på det efter två sidor och plockar fram mobilen istället. Problemet är inte att skriva de där orden utan att få till dem på rätt sätt."

Harald tuggade klart. "Du kanske skulle bli författare på heltid."

Fredrik himlade med ögonen. "Det skulle vara fantastiskt. Men det går tyvärr inte att leva på luft. Min plan är att göra klart denna boken och några till och förhoppningsvis kommer jag vara så pass väletablerad tills dess att jag kan säga upp mig. Inte behöva göra intervjuer med urtråkiga människor eller rapportera att det har byggts en ny vattenrutschbana i badhuset."

Fredrik tog en tugga till. "Du skulle kunna göra det", sa han och pekade på Harald med gaffeln. "När du går i pension om ett år och får tid över skulle du kunna skriva en bok."

"Inte min grej", sa Harald. "Jag kommer pensionera mig för att få mindre stress, inte mer."

De fortsatte äta. Fredrik tänkte att han var trettiofem år gammal och det var hög tid för honom att försöka få fart på författarkarriären. Han ville absolut vara en publicerad författare innan fyrtio. Helst hade han velat bli det före trettio också och hade hunnit skriva två böcker före det, men hade själv tyckt att de blivit så dåliga att han inte ens hade brytt sig om att skicka dem till några förlag.

"Vad var det du pratade om innan idag?" frågade Fredrik. "Angående det undermedvetna."

"Du borde låta det jobba mer åt dig. Istället för att skriva på kvällen kan du göra det direkt på morgonen när du inte hunnit ta in några andra intryck. Då kommer det kanske gå bättre."

-

Efter han kommit hem till lägenheten tänkte Fredrik på uttrycket som Harald hade använt: Grabbarna i källaren. Också ett snyggt namn på det undermedvetna. Maskineriet som tyst aktiverades i bakgrunden när den vanliga tankeverksamheten tog rast.

Med en knapptryckning på tangentbordet vaknade datorn och bildskärmen till liv. Ordbehandlingsprogrammet uppenbarade sig och Fredrik började läsa igenom vad han hade skrivit kvällen innan.

Fullkomligt skräp, tänkte han och markerade hela textstycket med de drygt tvåtusen orden och tryckte på tangenten för backsteg. Poff. Borta. Hans eget lilla bidrag till att minska nedskräpningen i världen.

Talang var överskattat, hade Fredrik läst i en artikel en gång. Det som gjorde störst skillnad var disciplin och ihärdighet. Enligt samma artikel fanns det tydligen massor av människor med en IQ på geninivå men som trots det ändå aldrig klarade av att uträtta något vettigt. Istället vandrade de bara omkring lika oförmögna till självförverkligande som sina mindre smarta medmänniskor, fast troligen betydligt olyckligare eftersom de såg hur korkat allting var runt omkring dem men inte hade handlingskraften att göra någonting åt det.

Fredrik hade gjort ett IQ-test på internet en gång och fått genomsnittsresultat. Inget geni men inte någon idiot heller. Istället mest som alla andra.

Det är inte lätt för någon, tänkte han och började skriva på tangentbordet.

Efter fyrahundra ord tog det tvärstopp. Fredrik tittade på tangentbordet, började skriva en ny mening men kunde inte komma på hur han skulle avsluta den.

Med kisande ögon granskande han texten på bildskärmen samtidigt som han funderade på hur han skulle fortsätta. Efter en halvminut hade han fortfarande inte kommit på något. Inget stycke dialog, en handling eller bit självreflektion som han kunde lägga till i texten. Helt tomt.

Frisk luft, tänkte Fredrik. Han reste sig upp och gick ut på lägenhetens balkong.

Det hade börjat skymma. Fredrik såg inte till någon annan människa i det lilla bostadsområdet. Det blåste lätt och han andades in den kalla luften.

Fredrik brukade skriva från måndag till och med fredag, med helgen reserverad för att återhämta sig och samla tankarna. Nu var det torsdag och han hade kvällens och morgondagens skrivpass kvar att klara av om han skulle uppfylla sin kvot på tvåtusen ord per dag.

Efter några minuter gick han in och satte sig framför datorn igen. Han harklade sig, viftade några gånger med händerna och sträckte ut fingrarna för att börja skriva igen.

Ett ord. Det var det enda han lyckades skriva innan det tog stopp. Han suddade ut ordet men kunde inte komma på någonting annat att skriva. Inte ens ett enda ord.

"Hmm", mumlade Fredrik tyst och kliade på den lilla skäggstubben under hakan. Han flyttade tillbaka handen till tangentbordet och trummade försiktigt på några av tangenterna utan att trycka ner dem. Han ville inte tänka ordet men gjorde det ändå: skrivkramp.

Förmodligen behövs bara en liten rast, tänkte Fredrik. Han reste sig upp igen och gick ut till köket. Där hällde han upp ett glas vatten, sedan vände han sig om och lutade sig mot diskbänken medan han drack.

Kanske ett oväntat besök, tänkte han som en möjlig fortsättning på handlingen i sin roman. Fast det var alldeles för klyschigt, och vem kom förbi på oväntade besök nuförtiden? Hellre ett oväntat telefonsamtal, eller ett oväntat SMS från en okänd avsändare.

Men det kändes också alldeles för konstlat. Och vad skulle det dessutom stå i SMS:et? Hej här kommer ett oväntat SMS?

En tillbakablick. Huvudpersonen skulle stanna upp, precis som han själv nu hade stannat upp i skrivandet, och plötsligt tänka tillbaka på ett viktigt minne från sin barndom. Någonting stort som hade format honom till den han är. Fredrik ställde det tomma glaset på diskbänken och gick snabbt tillbaka och satte sig framför datorn.

Fast en tillbakablick till vad för barndomsminne? Kanske en lek där någonting gick överstyr. Ett annat barn dog i en hemsk olycka och huvudpersonen och hans kompisar var tvungna att gömma kroppen eller ljuga om hur det hade gått till.

Och vips har du börjat skriva på en deckare, tänkte Fredrik.

Det var en av grundreglerna han satt upp innan han hade börjat, inga extraordinära mord och inga döda kroppar. Det var det redan så mycket av i all annan underhållning och Fredrik var sjukligt trött på det. Han ville skriva om något annat. Originellt men ändå intressant.

-

"Ingenting alls?"

"Jo, en del. Några hundra ord. Men sen tog det tvärstopp. Jag försökte komma vidare hela resten av kvällen men det gick inte alls. Sen kunde jag knappt somna för jag hade dåligt samvete för att jag inte hade fått tillräckligt mycket skrivet."

Harald begrundade sin kaffekopp några sekunder. "Hur ofta är det du brukar skriva nu igen?"

"Fem kvällar i veckan. Från måndag till och med fredag."

"Du kanske behöver ta lite semester från det?"

"Kanske det. Eller så borde jag ta ditt råd och börja skriva direkt på morgonen istället. Det är ju lördag i morgon så jag kommer ha tid."

"Det låter som en bra idé. Men det vore nog ännu bättre om du gjorde ett uppehåll."

"Tar man ledigt så blir det inget gjort."

"Du är för hård mot dig själv. Du bör nog se till att sakta ner takten lite."

Fredrik visste att Harald menade väl men det var ändå inte vad han ville höra. Vad han helst ville höra var att hans telefon ringde, och i andra änden fanns en förläggare som ville publicera en roman han skrivit. Till det skulle det så klart ingå ett rejält förskott och en världsomfattande reklamkampanj.

"Jag ska nog prova att göra som du säger. Skriva direkt på morgonen och samtidigt minska takten lite."

"Gör så", sa Harald innan han reste sig och gick tillbaka till sitt skrivbord.

Dagens arbete var redan klart och Fredrik hade ingenting annat som var så brådskande att det inte kunde vänta till nästa vecka. En timme återstod fortfarande av arbetsdagen.

I en sökmotor på datorn skrev Fredrik "Hur du stimulerar ditt undermedvetna" och tryckte på enter. Han öppnade några av sidorna som hittades och hade efter några minuter kommit fram till vilka som var de mest rekommenderade metoderna.

Det första sättet var självhypnos. Att försätta sig själv i ett avslappnat läge och sedan upprepa en mantra med det man ville uppnå.

Andra sättet var ganska likt det första. Att skriva ner en mening med vad man ville uppnå flera gånger efter varandra. Kanske så mycket som femtio eller sextio gånger och göra detta regelbundet.

Tredje sättet var att meditera samtidigt som man visualiserade någonting konkret, för att få det undermedvetna att fokusera på just den detaljen.

Att sitta och säga en mantra för sig själv flera gånger var någonting som Fredrik inte trodde skulle uppskattas av kollegorna. Istället öppnade han ett nytt textdokument på datorn och skrev: Under helgen kommer jag skriva tre riktigt bra kapitel.

Han tryckte på enter för att få ny rad och skrev samma sak igen. Sedan ytterligare en gång. Under helgen kommer jag skriva tre riktigt bra kapitel.

Med Fredriks vanliga produktionstakt borde det ta honom betydligt längre tid än en helg för att skriva tre kapitel, och dessutom hade han sagt till Harald att han skulle sakta ner tempot, inte öka det. Men Fredrik brydde sig inte, han ville bli klar med sin bok och skicka den till ett förlag oavsett vad som krävdes. Han hade ändå ingenting annat inplanerat under helgen så han kunde sitta och skriva både hela lördagen och söndagen om han ville.

Han skrev meningen igen. Och igen och därefter ytterligare några gånger till.

När klockan hunnit bli fem hade Fredrik ett dokument på datorn med texten "Under helgen kommer jag skriva tre riktigt bra kapitel" skriven nästan femtio gånger. Han skrev meningen en sista gång, stängde sedan ner dokumentet utan att spara och gick hem för arbetsdagen.

Samma kväll hade Fredrik förberett allt noggrant. Han hade rakat sig, borstat tänderna och bäddat sängen. Dessutom hade han startat datorn och kontrollerat att den skulle vara helt redo att användas nästa dag, han ville inte att någon automatisk uppdatering eller liknande plötsligt skulle inträffa samtidigt som han höll på att skriva på sitt stora verk. Inte om Grabbarna i källaren hade lagt ner massa energi på att förbereda sig. Vad för välkomnande skulle det vara?

Fredrik tog en lång dusch. Klädde sedan på sig sina favoritboxershorts som också var de mest bekväma. Han kröp ner i sängen och sträckte ut kroppen samtidigt som han placerade bägge armarna längs sidorna.

Sakta andades Fredrik in, sedan ut. Efter det sa han: "Under helgen kommer jag skriva tre riktigt bra kapitel."

Efter ännu en inandning och utandning upprepade Fredrik mantran igen. Han kände hur han blev sömnigare. Han saktade ner andningen och innan han hunnit upprepa meningen tio gånger hade han hunnit somna.

-

På söndag kväll satt Fredrik framför datorn och skummade igenom olika delar av sin roman. Samma roman som innan helgen haft drygt femtiotusen ord hade nu ett totalt antal som översteg åttiotusen.

Åttiotusen ord, tänkte Fredrik. Jag har alltså skrivit trettiotusen ord under lördagen och söndagen. Han uppskattade att han hade skrivit ungefär lika mycket bägge dagarna, cirka femtontusen ord per dag.

Inget skräp heller, tänkte Fredrik medan han fortsatte läsa vad han skrivit. Det var lätt den bästa delen av hela romanen, i alla avseenden såsom dialog, karaktärsbeskrivningar och hur handlingen utvecklade sig. Grabbarna i källaren visste verkligen vad de höll på med.

Fredrik fortsatte läsa. Han hade inget minne av att han hade skrivit mycket av texten, det mesta verkade ha kommit av sig själv.

Texten var också annorlunda jämfört med hur han brukade skriva. När Fredrik läste med ett mer kritiskt öga märkte han att texten inte hade många av de svagheter som han ofta brukade se i sina första utkast. Det fanns fortfarande vissa små petitesser som behövde fixas till men ingenting särskilt allvarligt, mestadels bara enkla skriv- och syftningsfel.

Kanske var det egentligen Grabbarna i källaren som hade skrivit hela texten åt honom. Jag kanske ska nämna dem på tack-till-sidan, tänkte Fredrik. Tack till: Grabbarna i källaren, utan er hjälp skulle denna roman inte varit möjlig. Han tänkte tillbaka på hur han påbörjat sitt skrivpass på lördagen.

Fredrik hade ställt väckarklockan på sju på morgonen och klivit upp direkt. Sedan hade han gått till datorn som stod redo med ordbehandlingsprogrammet framme och börjat skriva. Inget snoozande i sängen, inget bryggande av en kopp kaffe, inte ens ett toalettbesök utan direkt till datorn där han börjat skriva. När han väl tagit en första paus för kaffe, frukost och toalett uppskattade han att han hade fått ner minst ett par tusen ord.

Efter en snabb lunch hade han mediterat i tjugo minuter. Använt ett täcke som sittunderlag i vardagsrummet och satt sig i skräddarställning, blundat och koncentrerat sig på att visualisera sitt mål.

När meditationen var över hade han fortsatt skriva. Han hade tagit några korta raster för att småäta något från kylskåpet eller besöka toaletten, men de var ganska få tillfällen med lång tid emellan. Han hade inte sett en enda sekund på TV och dessutom inte startat datorns webbläsare. All tid framför datorskärmen hade spenderats i ordbehandlingsprogrammet.

Fredrik bestämde sig för att genomföra ett skrivpass innan jobbet nästa dag, och kanske ytterligare ett senare på kvällen. Håller jag denna takten kommer jag väldigt snart ha ett färdigt första utkast, även om jag får skriva om vissa av de sämre delarna i början av romanen, tänkte Fredrik.

Han ställde mobilens väckarklocka på fem nästa morgon. Det skulle ge honom omkring två timmars ostörd skrivtid. Han kopplade in laddaren till mobilen, tog en dusch, borstade tänderna, gick och lade sig och somnade snabbt.

Nästa morgon vaknade Fredrik av mobilen och reste sig direkt upp ur sängen. Han kopplade ur mobiltelefonen från laddaren och tog med sig den till vardagsrummet. Fredrik ställde in nedräkningstimern på mobilen på två timmar och lade den på soffbordet innan han satte sig framför datorn och började skriva.

-

Långt senare hajade Fredrik till av att mobilen ringde. Vem ringer så här tidigt? undrade han, gick fram till mobilen och tryckte på svarssymbolen.

"Fredrik", svarade han.

"Fredrik? Vad har hänt? Jag har försökt få tag på sig flera gånger?" hördes Haralds röst i telefonen.

"Vad pratar du om?" frågade Fredrik. Han vände sig mot fönstret i vardagsrummet och såg att det var ljust ute.

"Chefen undrar varför du inte är på jobbet. Han har försökt ringa dig flera gånger men du har inte svarat. Det har jag också gjort. Är du sjuk?"

"Sjuk?" frågade Fredrik. "Vad är klockan?"

"Halv tre på eftermiddagen."

Fredrik var nära att säga att han försovit sig men vem skulle gå på den ursäkten när det var eftermiddag. Han gick tillbaka till sin dator och tittade på skärmen. Mycket riktigt hade Harald rätt, datorns klocka visade strax efter halv tre.

"Hallå? Är du där?"

"Ja. Ja", sa Fredrik. "Jag har blivit sjuk. Jag trodde jag hade skickat ett mejl om det med det har förmodligen inte kommit fram. Kan du meddela chefen?"

"Visst. Vad är det för sjukdom du har?"

"Du vet, det vanliga. Feber och huvudvärk. Jag har varit sängliggande det mesta av dagen."

"Okej, jag meddelar det. Tror du att du kommer in i morgon?"

"Ja då. I morgon kommer jag dyka upp."

"Bra. Då syns vi då."

"Det kommer vi göra. Hej då."

Fredrik flyttade mobiltelefonen från örat och tittade på skärmen. På den visades åtta missade samtal, några från hans chef och resten från Harald. Fredrik gick fram till datorn och tryckte kortkommandot för att räkna antal ord.

Trettiotusen nya ord. Fredrik räknade ut att det innebar att han hade skrivit nästan fyratusen ord per timme. Han visste inte ens att han kunde skriva så snabbt på tangentbord, kanske i korta perioder men inte göra det oavbrutet i mer än åtta timmar. Han knöt högerhanden och kände hur den värkte lite, samma sak med den vänstra.

Det hettade till om kinderna på Fredrik när han tänkte att han hade missat jobbet helt och hållet. Han upptäckte att han hade stora svettfläckar under armarna på sin T-shirt. Han startade skrivaren som stod bredvid datorskärmen på skrivbordet och började skriva ut allt han hade skrivit under dagen.

Bläckstråleskrivaren skulle behöva jobba ett tag. Fredrik fyllde på papper samtidigt som skrivaren sakta spottade ut nya sidor och gav ifrån sig det där karaktäristiska ljudet för skrivare.

Under tiden som skrivaren arbetade tog Fredrik en dusch. Medan han stod under vattenstrålen försökte han tänka tillbaka på vad han hade skrivit under dagen men det var som i ett töcken. Han kunde bara få fram svaga minnesbilder från situationerna som hans karaktärer befunnit sig i. Ett restaurangbesök som plötsligt tagit en oväntad vändning, en otäck trafikolycka, ett viktigt telefonsamtal som aldrig hade nått fram till mottagaren.

Det hade varit bra grejer, det kände sig Fredrik säker på. Riktigt bra material som folk skulle vilja läsa, och förläggare betala pengar för att få publicera. Någonting som fångade folks intresse och höll dem kvar i ett järngrepp.

Efter han klätt på sig rena kläder gick Fredrik ut till vardagsrummet där skrivaren fortfarande stod och spottade ut sidor. Han tittade på datorskärmen och såg att det fortfarande återstod mycket att skriva ut, så han fyllde på papper och gick ner till pizzerian i närheten för att köpa något att äta.

När han kom upp till lägenheten igen hade skrivaren fått slut på papper. Den lilla lampan för att fylla på blinkade otåligt med ett gult sken en gång per sekund, som om skrivaren bönade och bad efter mer papper. Fredrik fyllde på, tryckte på knappen för att fortsätta och skrivaren började glatt arbeta igen.

Fredrik plockade upp bunten med papper som skrivits ut och tog med sig den till köket. Han dukade fram sin sena lunch på köksbordet och började läsa samtidigt som han hörde hur skrivaren arbetade i vardagsrummet.

Mycket riktigt var det bra grejer han skrivit, precis som han hade tänkt i duschen. Intressant, rakt på sak och med ett bra flyt i språket. Samtidigt innehöll berättelsen en mystik som gjorde honom nyfiken på vad som skulle hända. Fredrik vände till ett nytt blad och fortsatte läsa.

Tio minuter senare hade han ätit färdigt. Han dukade undan i köket och tog med sig pappersbunten till vardagsrummet. Bläckstråleskrivaren var äntligen klar med sitt arbete och Fredrik hade gjort en bra uppskattning av hur många papper han behövt fylla på med. Det återstod bara ett enda ensamt papper i skrivarens matningsfack.

Fredrik plockade upp de utskrivna sidorna, lade till dem i pappersbunten och lade sig i soffan där han fortsatte läsa.

Några timmar hann flyta förbi medan Fredrik läste. Han kände att han började bli hungrig och hittade några kex i skafferiet. Han lade sig i soffan igen och fortsatte läsa samtidigt som han tuggade i sig kexen.

När han kommit till den sista sidan sträckte han sig efter ett nytt kex från paketet. Han stoppade kexet i munnen, började tugga och fortsatte läsa.

Det sista textstycket på sidan gjorde att han satte kexet i halsen. Plötsligt fick han inte luft och hörde sig själv börja göra de där ljuden människor gjorde när de höll på att kvävas. Han gav ifrån sig ett ljud som lät som "Gm-gm-gm" samtidigt som han for upp ur soffan.

Efter några försök lyckades Fredrik hosta upp det som återstod av kexet på parkettgolvet. Han kippade efter luft som om han aldrig hade andats tidigare.

Den sista sidan hade hamnat på golvet, inte långt från vad som återstod av det upphostade kexet. När Fredrik hunnit samla sig gick han ut till köket och hämtade lite fuktat hushållspapper som han använde för att torka upp resterna från golvet.

Han plockade upp den sista sidan av utskriften och läste det sista stycket igen.

"Dags för dig att återgå till verkligheten, hälsningar från Grabbarna i källaren", var den sista meningen som stod på pappret.

Fredrik var förstummad. Varför hade han skrivit något sådant, precis när telefonen ringt för nionde gången och väckt honom ur hans trans?

Hade han gjort det som ett skämt till sig själv? Det lät inte som den typen av skämt som Fredrik skulle komma på, och varför hade han gjort det överhuvudtaget, istället för att bara sluta skriva för att svara i telefonen?

Väldigt märkligt, tänkte Fredrik och läste meningen igen. "Hälsningar från Grabbarna i källaren."

Fredrik lade ifrån sig pappret, gick tillbaka till datorn, suddade ut hälsningen och stängde av datorn helt och hållet. Bildskärmen blev svart.

Inget mer läsande eller skrivande idag, tänkte Fredrik. Han lade den sista sidan längst bak i pappersbunten innan han bar ut den till hallen där han lade den i en byrålåda. Därefter gick Fredrik tillbaka till vardagsrummet, lade sig i soffan och tittade på TV fram tills han somnade.

Medan han sov drömde Fredrik att han befann sig i en mörk grotta. De små gångarna var upplysta av små provisoriska facklor som hängde längs väggarna. När Fredrik tittade ner på sina händer såg han att de inte var hans egna. Istället var de som små håriga tassar, och i sina tassar höll Fredrik en liten hacka.

-

Fredrik låg fortfarande kvar i soffan när han vaknade. Klockan på mobilen visade fyra på morgonen. Fredrik kämpade sig upp ur soffan och gick in till sovrummet. Han lade mobiltelefonen på nattduksbordet och lade sig i sängen.

Efter han slutit ögonen började Fredrik tänka på sin dröm. Det enda han kunde komma ihåg var en kall mörk plats som hade lysts upp av facklor.

Några minuter hann passerade utan att Fredrik kunde somna om. Han tänkte att eftersom han ändå var vaken och hade några timmar innan han behövde förbereda sig inför jobbet så skulle han kanske kunna se till att få lite skrivet.

Men det var alldeles för riskabelt. Tänk om han hamnade i samma trans igen. Hans chef skulle förmodligen inte tro på att han var sjuk ännu en gång, särskilt om han inte hade skickat ett mejl för att informera om det. Det var bäst att låta bli skrivandet denna morgonen. Säkrast vore nog att inte starta datorn överhuvudtaget.

"Du ser piggare ut än vad du brukar", sa Harald några timmar senare på kontoret.

"Det känns inte så. Jag vaknade tidigt och kunde inte somna om."

"Passade du på att skriva något?"

"Nej. Jag har redan fått tillräckligt skrivet så jag tänkte att det vore bra med ett litet uppehåll."

"Låter klokt. Precis som jag sa till dig förra veckan."

Det var tyst mellan dem en liten stund. Fredrik försäkrade sig om att det inte var någon annan inom höravstånd.

"Jag var egentligen inte sjuk igår", sa han tyst till Harald. "Det var bara att det kom en del saker emellan."

"Vad då för något?"

"Det vill jag helst inte gå in på. Jag ville bara säga till dig som det var, att jag inte var sjuk."

"Okej. Tack för det", sa Harald och drack från sin kaffekopp.

Arbetsdagen gick utan att något intressant hände tills det var dags att gå hem. När Fredrik kommit innanför dörren till sin lägenhet öppnade han byrålådan och plockade fram de utskrivna sidorna.

Fredrik gick in till vardagsrummet och lade pappersbunten på soffbordet. Han sneglade på datorn och funderade på om han skulle försöka skriva lite mer men bestämde sig för att låta bli. Precis som han hade sagt till Harald så tänkte han ta ett litet uppehåll.

I köket ordnade Fredrik ett enkelt mellanmål åt sig själv och spenderade resten av kvällen med att ligga i soffan och se på TV. Efter han gått och lagt sig sov han drömlöst.

En post-it-lapp satt mitt på datorskärmen nästa morgon när han kom ut till vardagsrummet.

"Varför skriver du inte? Vi har sett till att fixa fram massa prima material åt dig. Hälsningar Grabbarna i källaren", stod det på lappen.

Fredrik nöp sig själv. Nej, ingen dröm. Han nöp sig igen på en annan plats på kroppen men det fungerade inte den gången heller.

Det var Fredriks handstil på lappen, skriven med en av de billiga bläckpennorna som brukade ligga på skrivbordet.

Även om Fredrik hade velat sätta sig framför datorn och skriva så fanns det ingen tid till att göra det. Han behövde förbereda sig för jobbet. Fredrik plockade ner lappen från skärmen och läste den ännu en gång, sedan plockade han upp en av bläckpennorna och lade till på lappen: "Hinner inte med det nu. Efter jobbet."

Fredrik satte tillbaka lappen på datorskärmen och gick till jobbet.

Lappen satt kvar och hade exakt samma meddelande skrivet på den när Fredrik kom hem igen.

Med ett ryck tog Fredrik ner lappen från datorskärmen och knycklade ihop den till en liten boll som han slängde i papperskorgen. Efter han gjort det upptäckte han att papperskorgen började bli full så han knöt ihop påsen och tog med sig den ut till hallen. Efter det bytte han om till joggingkläder, gick ut från lägenheten och slängde påsen som innehöll lappen och allt annat skräp i soptunnan innan han rörde sig mot parken för en löptur.

Parken var en bra plats för att samla tankarna och komma bort från lägenheten. Efter han börjat jogga tänkte Fredrik på vad som hade hänt under de senaste dagarna. Han tänkte på självhypnos, meditation, antal skrivna ord och post-it-lappar. Mest av allt tänkte han på Grabbarna i källaren.

När Fredrik kom tillbaka till lägenheten tog han en dusch. Efter han klätt på sig rena kläder satte han sig framför datorn.

Han föste undan lite av sitt fuktiga hår. Bildskärmen såg betydligt mindre obehaglig ut nu när den där lappen inte satt kvar. Lappen låg ihopknycklad i soptunnan utanför hyreshuset och om Fredrik mindes rätt så var det sophämtning redan nästa dag. Då skulle sopbilen komma förbi och köra lappen tillsammans med allt annat skräp till sopcentralen där det till slut skulle förbrännas. Då skulle alla spår av att det ens hade existerat en lapp vara borta.

Redan nu kände sig Fredrik tveksam till om det verkligen hade funnits någon lapp. Han önskade att han slängt den direkt istället för att skriva ett svar på den, det hade varit så mycket enklare att tänka på det som bara en dröm om han hade gjort det.

I vilket fall så var lappen borta nu. Fredrik tryckte på on-knappen till datorn och medan den startade funderade han på om han skulle skriva lite mer, nu på kvällen som han brukade göra tidigare.

Datorn hann komma igång och Fredrik öppnade ordbehandlingsprogrammet. Dokumentet med hans roman uppenbarade sig på skärmen och textmarkören blinkade otåligt på nedersta raden, redo och villig att anteckna varenda tänkbart ord från Fredrik.

Vad fanns det att tveka om, egentligen? Fredrik förde sina fingrar sakta över knapparna på tangentbordet utan att trycka ner någon av dem. Han hade tvekat många gånger i sitt liv och det hade resulterat i att han vid snart fyrtio års ålder fortfarande inte hade fått en enda roman utgiven. Det behövde inte vara på det sättet.

Istället skulle han kunna ha flera romaner utgivna, en del av dem på väg att filmatiseras. Fredrik skulle kunna bli intervjuad i ett TV-program om sin åttonde roman som precis hade lanserats, och som dessutom var på god väg att bli hans åttonde bestseller. Då, när Fredrik satt där i TV-soffan skulle det endast återstå ett dammigt minne av hur han flera år tidigare gått in till chefen på sitt jobb och sagt upp sig.

Han kunde ju inte säga till personen som intervjuade honom att han gav upp både rikedom och kändisskap på grund av en obehaglig liten post-it-lapp, det vore en helt idiotisk sak att säga. Fredrik satte sig ordentligt i stolen och började skriva på tangentbordet.

-

Fredrik hade skrivit fram till klockan elva på kvällen och sedan gått och lagt sig. Han hade sovit tungt, som en person som förtjänat sin sömn, och när han vaknat på morgonen hade han gått direkt till datorn där skärmen fortfarande var igång.

"Vi sa ju att vi hade massa prima material redo till dig. Hälsningar Grabbarna i källaren", stod det längst ner i dokumentet.

Grabbarna i källaren hade varken ljugit eller överdrivit. Det Fredrik hade skrivit kvällen innan var någonting som enkelt skulle kunna säljas in till en Hollywoodproducent. Dessutom passade det riktigt bra ihop med det som han skrivit tidigare. Förutom de första kapitlen Fredrik skrivit utan hjälp från Grabbarna i källaren.

Fast Fredrik gillade de första kapitlen han skrivit på egen hand, och inte enbart av nostalgiska skäl eftersom han hade fått kämpa så mycket med att få dem gjorda. Kanske behövde de inte skrivas om alls utan bara finputsas lite. Ta bort alla de dåliga delarna och förbättra de som var bra.

Att förbättra början på boken var dock någonting som Fredrik kunde göra senare, när han skrivit klart den. Han var så nära slutet på historien nu att han nästan kunde se förlagskontraktet, TV-soffan och sitt namn överst på topplistorna framför sig.

Innan det inträffade hade Fredrik dessvärre ett jobb att sköta. Han stängde av datorn och började förbereda sig för att åka till kontoret.

Arbetsdagen flöt på i snigeltakt. Fredrik skrev klart sina artiklar på rekordtid och ägnade tiden han hade över till att finslipa dem och fundera på uppslag till nya romaner han skulle skriva. Harald var på resande fot för att göra intervjuer och skulle vara det under resten av arbetsveckan. Fredrik tänkte låta Harald vara den första som fick läsa hans roman när den var färdig.

Fredrik skrev efter jobbet de återstående två dagarna av arbetsveckan. Strax efter klockan nio på fredagskvällen skrev han äntligen ordet som han längtat så länge efter att få skriva.

Slut.

Fredrik tittade på det ensamma ordet längst ner på datorskärmen. Hans första utkast var äntligen klart och efter en hel del omarbetningar så skulle det vara en färdigställd roman, redo att skickas iväg till förlagen.

Och antas för publicering, tänkte Fredrik med stark övertygelse. Skulle ett förlag säga nej till att trycka upp detta så skulle de vara dumma och förmodligen bli mer hånade än musikproducenten som tackat nej till Beatles.

Fast början var lite svag, det kunde Fredrik medge. Om början var dålig skulle lektören kanske inte ens läsa vidare till de riktigt bra delarna. Det behövdes helt klart väldigt mycket finpolering för att få de delarna till en mer acceptabel nivå.

Fredrik gjorde en backup av allting och började sedan fundera på vad han skulle göra resten av kvällen. Lägenheten kändes kvav och instängd så han bestämde sig för att ta en promenad.

Under promenaden funderade Fredrik på om han verkligen skulle inkludera Grabbarna i källaren på tack-till-sidan i boken. Det hade varit en rolig grej, och garanterat något han skulle bli frågad om på intervjuerna. Då skulle han sitta där i stolen framför en TV-kamera eller en journalist med bandspelare och berätta historien om hur hans undermedvetna hade spelat en så stor roll i att lansera hans lysande författarkarriär.

Äsch, tänkte Fredrik efter någon minuts grubblande. Det skulle bara vara löjligt. Dessutom hade han ingen annan att tacka än sig själv för att boken blivit klar, förutom möjligtvis Harald som fungerat som ett bra stöd när det hade gått trögt för honom. Bortsett från det hade han faktiskt klarat allt själv och det behövdes förmodligen inte ens någon tack-till-sida i boken.

Följande lördag spenderade Fredrik förmiddagen med att göra en komplett stavningskontroll, rätta till de små slarvfelen som hittades och skriva ut hela romanen.

På grund av hans långsamma bläckstråleskrivare tog det drygt en timme att skriva ut allting och han fick fylla på med nytt papper flera gånger. Han tänkte att han skulle köpa en snabb laserskrivare när det blev dags för honom att skriva sin nästa roman. En ny skrivare och dessutom rejält med papper, förmodligen ett par sådana där stora lådor som innehöll två och ett halvt tusen A4-sidor som han brukade se i butiken för kontorsmaterial.

När allt var utskrivet tog Fredrik med sig den tjocka pappershögen och satte sig i soffan och började läsa allting från början. Han sträckläste sin roman och hade hunnit ta sig igenom hela när det hade blivit sent på kvällen. Under hela läspasset hade han skrivit anteckningar på ändringar som han ville göra.

När Fredrik vaknade nästa dag åt han först frukost och satte sig sedan vid datorn för att börja arbeta med sina ändringar. Han tog bort ord och hela textstycken som kändes överflödiga, lade till eller tog bort kommatecken samt förbättrade dialog och platsbeskrivningar så att de blev tydligare.

Ju mer han arbetade med texten desto mer övertygad blev han att han inte alls skulle behöva skriva om de första kapitlen från grunden. De skulle hålla tillräckligt hög kvalité när de hade polerats rejält. Det fanns till och med några delar i början som han tyckte var riktigt bra men som skulle passa in bättre senare i berättelsen, bland de delarna som Grabbarna i källaren hade varit ansvariga för.

Fredrik flyttade över ett sådant textstycke från tidigt i handlingen till den sista delen. Medan han gjorde detta kändes det dock som om det var någonting som tog emot, att det trots allt inte var den rätta saken att göra, fast inte på ett medvetet plan utan istället från någonstans i bakgrunden.

Det blir bättre såhär, tänkte Fredrik och lät den flyttade texten ligga kvar. Han fortsatte göra ändringar i romanen under resten av dagen. Innan han somnade på kvällen tänkte han att romanen behövde kortas ner lite. Det fanns några kapitel som Grabbarna i källaren hade skrivit som kunde trimmas ner rejält.

-

Fredrik vaknade inte i sitt sovrum nästa morgon utan istället i en mörk grotta, med smala gångar som lystes upp med facklor längs väggarna. Först trodde han det var en dröm och nöp sig själv men vakande inte. Han fortsatte nypa sig själv hårdare och hårdare och på olika ställen samtidigt som han kände hur paniken steg inom honom.

"Jag tror tyvärr inte att det är någon idé", hörde han plötsligt en röst bakom sig säga. Han vände sig om och skrek till när han såg den konstiga varelsen som stod mittemot honom.

Varelsen hade en mager kropp som liknade en schimpans. Kroppen var ljusblå och täcktes enbart av ett litet höftskynke. Tunt vitt hår sträckte sig ner till axlarna. I handen höll varelsen en liten hacka.

Den verkade åtminstone inte farlig. Kroppshållningen var passiv, de grå ögonen som tittade på honom såg vänliga och trötta ut.

"Var är jag?"

"Det är nog bäst om du sitter ner, på grund av chocken", insisterade varelsen. Fredrik satte sig på marken och lutade sig mot en grottvägg.

"Du är i ditt undermedvetna. Jag antar att du ofta frågat dig själv exakt vad som händer när du kommer på saker utan att veta varifrån de kommer. Detta är förklaringen. Det är exemplar som jag själv som gräver dessa gångarna för att hitta material du kan använda." Varelsen höll demonstrativt upp sin hacka.

"Varför är jag här?"

"Tidigare var vi många fler härinne. Men när du inte tänkte skriva om början på din roman, och dessutom fick för dig att börja göra ändringar i de senare kapitlen, bestämde sig de andra för att göra revolt och ta över ditt medvetande. Jag var den enda som inte deltog så därför är det bara jag kvar."

Fredrik var mållös.

"De bytte plats med dig", fortsatte varelsen och plockade ner en fackla från sin hållare på grottväggen. Han höll den framför Fredrik och förde den sakta upp och ner.

Fredrik skrek. Han hade en likadan kropp som varelsen. Liten, ljusblå och med magra armar och ben. Han fortsatte skrika i en halvminut innan han lyckades förmå sig själv att sluta.

Varelsen lade en tröstande hand på hans axel. "Kom", sa han och Fredrik reste sig upp och följde efter honom. De gick genom de fackelupplysta gångarna. När de kom till vägskäl verkade varelsen navigera utifrån minnet. Till slut kom de till ett stort rum med en takhöjd som var tio gånger deras egen längd. Hela rummet lystes upp av någonting som såg ut som jättelika fönster.

Varelsen gick fram till de stora fönstren. "Kom närmare", sa han och vinkade fram Fredrik.

När Fredrik kom närmare upptäckte han att det gick att se ut genom fönstren, vad han såg var sin egen datorskärm och ett par händer som skrev i ett rasande tempo på tangentbordet.

"De håller på att skriva om början på din roman, eftersom du inte ville göra det själv, och dessutom ville göra massa ändringar i materialet de hade jobbat så hårt med att gräva fram ur ditt undermedvetna."

"Hur är detta möjligt?"

"De fick mer och mer inflytande över ditt medvetande. Till slut hade de fått så stor makt att de kunde utföra en ritual som gjorde att de bytte plats med dig."

"Vad tänker de göra?"

"Först kommer de skriva klart din roman så som de vill att den ska vara skriven. Efter det är klart så vet jag inte vad de kommer att hitta på."

"Tror du att de kommer byta tillbaka igen, så att jag kommer härifrån och de kommer tillbaka?"

"Det är tyvärr inte så troligt. Detta är inte direkt den trevligaste platsen. Jag tror inte de kommer vilja byta tillbaka."

"Varför stannade du kvar?"

"Jag tror inte att jag skulle trivas där ute. Det som jag har sett genom dessa fönstren har fått mig till den insikten. Härinne behöver jag bara ha min hacka för att gräva nya gångar med, och ibland hittar jag ett guldkorn när jag gör det. Här vet jag var jag står och vad mitt syfte är."

Fredrik tittade ut genom fönstren, på vad ögonen som tillhörde hans riktiga kropp såg. Orden uppenbarade sig i full fart på datorskärmen. Han vände sig mot varelsen.

"Det ser ut som att Grabbarna i källaren har betydligt mer talang och disciplin än vad jag någonsin hade. Kanske kommer jag att trivas härinne också."

Skriven av: Daniel Nordström