Grammatiknovell "Gåtor"

Gåtor

Johan var 17 år och gick första året på gymnasiet. Det var dock så att Johan hade problem med ett kommande prov i grammatik, han kunde i princip ingenting. Han hade pluggat hur mycket som helst men kunde inte få alla olika namn att fastna i huvudet.

Redan när Johan vaknade dagen då provet skulle vara så kände han att något var annorlunda, men han gick upp och klädde på sig som vilken morgon som helst. Samma sak gällde när han skulle gå ner och äta frukost, det var något som inte stämde egentligen. Bara för att kolla gick han till ytterdörren med sin skinkmacka mellan tänderna. Det han fick se när han öppnade dörren fick mackan att falla ner på dörrkarmen.

Det han såg var inte den gata familjens villa låg på utan ett stort stenlagt rum med 7 olika dörrar. Johan stängde dörren, gned sig i ögonen och öppnade dörren igen, men fick fortfarande samma resultat som tidigare. Han tog på sig ett par tofflor som alltid stod bredvid dörren och gick ut. Det första han möttes av var en kall vind som svepte genom rummet, när han vände sig om så var dörren han nyligen gått ut igenom borta. Han gick fram till den stora bergvägg (det var i alla fall vad det såg ut att vara) och kände på den om det var några sprickor som skulle avslöja en dörr. När han hade letat i vad han trodde var runt 3 minuter så hördes det en röst bakom honom. ”det är ingen idé att du försöker med det där, den öppnar sig när den vill”, Johan hoppade till men var ganska snabb med att komma med den enda fråga i hans förvirrade hjärna ”vart är jag?”.

Rösten hade tillhört en man som såg ut att vara runt 30. ”det skulle du allt vilja vet va?” sa han med ett stort flin. Johan tittade på honom för att se om han skämtade eller inte, men kunde inte urskilja ett enda dugg. ”jag kan tyvärr inte säga vart vi är ty det är inte min uppgift, det jag istället ska säga är varför du är här”, Johan väntade i vad som kändes som en evighet medans mannen tog fram två stolar och ett litet bord. ”sitt ner” sa han med en snäll men ändå bestämd ton, Johan satte sig i den ena stolen samtidigt som mannen satte sig på andra sidan bordet. ”nu ska jag berätta varför du är här, och jag vill inte att du avbryter mig för några konstiga frågor som ”varför?” eller ”hur?”, förstått?” Johan nickade bara till svar. ”Gott, då börjar vi” sade mannen med en ganska belåten min. ”Det hela började med att några trollkarlar. Dessa var 10 från början men är nu bara 7. Dessa 7 män valde att leva ett stillsamt liv i ett rum som skiljer sig från den värld som du känner till, lika mycket som en stens iq skiljer sig från en människas. Dessa trollkarlar valde att dela med sig av sin visdom genom att hjälpa en människa vart sjuhundrade år. Men deras hjälp kom inte helt gratis, oftast så fick man svara på krävande frågor eller gåtor. Och nu är du här för att vara en representant!”.

Det tog ett tag för Johan att ta in den här informationen och sedan bestämma sig hur han skulle reagera. ”så om jag har förstått det här rätt så måste jag svara på antingen en gåta eller fråga av något slag för att få hjälp. Och jag gissar på att jag måste gå in i dem här rummen för att göra det, har jag rätt?” mannen bara nickade till svar. Johan ställde sig då upp och gick fram till dörren som var längst till vänster i rummet. När han vände sig om så var dock mannen och möblerna spårlöst försvunna, han suckade och vände sig om för att öppna den första dörren.

Det han såg var ett rum som knappt skilde sig från det han nyligen hade lämnat. Den enda skillnaden var den stora fåtölj där en gammal man med långt grått skägg satt och läste i en bok med obegripliga tecken. Innan Johan hunnit säga något så slog mannen igen boken med en smäll ”ska vi gå rakt på sak då?” Johan nickade till svar. ”du ska få en gåta av mig. Resten av mina vänner kommer bara att säga gåtan rakt ut, inga långa samtal med tråkiga människor som dig” han gick upp och la boken på ett bord samtidigt som han tog upp en liten bit papper, som Johan misstänkte innehöll gåtan. Han harklade sig och läste gåtan högt och tydligt ”Jag kan både vara en person samtidigt som jag kan vara tusentals” sedan tittade han upp med en frågande min. Johan kom på efter några minuter av tänkande att han måste vara försenad till skolan och därmed missa provet. Då var det som om en lampa tändes i Johans huvud, det måste ha med grammatik att göra tänkte han. Efter ytterligare någon minut så trodde han att svaret var funnet ”Substantiv” sa han, som svar fick han då ”helt korrekt. Men gå nu, jag vill fortsätta min läsning om hur olika örter kan användas till hemska drycker”

Johan hade gått ut och närmat sig nästa dörr så kom han på att alla måste ha med grammatik att göra, med denna förvissning så öppnade han dörren till det andra rummet. Han trodde han hade gått till fel rum eftersom det såg exakt likadant ut som det förra. Men när den här gamla mannen talade så lät hans röst mycket ljusare än den första, och som den första sa så kom gåtan direkt ”Färg, form eller ålder spelar ingen roll, jag kan göra allt levande”. Den här fick dock Johan tänka lite extra med, men han kom till slut fram till svaret var ”Adjektiv”. Den gamla mannen sa bara att det var rätt och visade med handen att han kunde gå.

Johan kände sig nöjd med sin bedrift hittills. Han hade på något sätt fått en ganska bra förståelse för hur dessa gamlingar har tänkt sig med de här frågorna. Han gick in genom den tredje dörren och vart inte förvånad när allt var likadant förutom rösten på den gamla man som skulle läsa gåtan. Och gåtan löd ” Jag hjälper det förgångna, ger komplimanger och bestämmer tider” efter en liten tanketid så kom Johan med svaret ”Adverb”, som den förra gamlingen så svarade han bara att det var rätt för att sedan vifta bort honom som en fluga.

Nästa dörr var dock lite annorlunda. Mannen som satt där inne var inte alls gammal, han såg ut att vara runt 25. Men när han talade så kunde man nästan höra all hans erfarenhet i livet. Johan kom fram till att han måste vara äldre än han såg ut. Men gåtan kom dock lika fort som alla andra. Mannen harklade sig innan han sa ”Jag är allt och allt är mitt, jag äger också allt och alla”. Det här var nog den svåraste av dem alla tänkte Johan. Det tog honom tre gånger så lång tid att komma fram till ett svar som han trots all tanketid var väldigt osäker på, han svarade ”Pronomen”. Mannen nickade gillande men viftade sedan ut honom precis som dem andra.

Det han såg när han kom in i det femte rummet förvånade honom lika mycket som det förra. Tre män som såg ut att alla vara mellan 50 och 60 år satt runt ett litet bord och spelade kort, vilket kortspel det var kunde han inte urskilja. Männen tittade upp när han kom in i rummet men fann sig fort. ”lite kul kan man väl ändå få ha när man suttit här sedan….jag vet inte när. Dessa män jag har bredvid mig är de två andra du skulle träffat om du fortsatt till de kvarvarande rummen. Men låt oss då börja” den mannen som hade pratat och satt längst till höger började att tala ”jag kommer på alla platser i ett lopp och hjälper alla att komma i tid” efter en kort tanketid så kom Johan fram till ett svar ”räkneord” han nickade och tittade på nästa man som direkt frågade ”jag vet alltid vad som ska ske och vad alla gör, oavsett när” Johan svarade då ”Verb”. Johan började känna en viss lättnad eftersom han visste att det var den sista gåtan han skulle få nu. Och den sista mannen öppnade munnen och sa ”jag binder samman två parter, antingen delvis eller helt”, eftersom Johan nu kommit in i en rutin och fått ett tankesätt när det gällde dessa gåtor så kom svaret ganska snabbt ”Konjunktioner”. Mannen nickade och Johan sprang ut genom dörren och såg då sin egen dörr till sitt hem.

Han sprang in och stängde dörren efter sig. Bara för att sedan öppna den med en gång och få solljuset i ansiktet. Han gick ut igen och började gå mot skolan. När han tittade på klockan så märkte han att tiden hade i princip stannat när han varit borta. Så han skulle lugnt hinna till skolan och provet, han gick förvissad över att han skulle klara provet med galans.


Robin Saxin

Skriven av: gonzozo