Graven

Den oförsonliga vinden piskade mig i ansiktet medan jag grävde i den fertila marken. Månen lyste på dem nedgångna gravstenarna och det var besynnerligt nog en vacker och enastående natt. Inte en människa sågs till när jag kollade mig omkring i den dunkla natten. Inte ett ljud hördes, förutom min pålitliga spade som grävde i den bördiga jorden. Plötsligt tillkommer ett ljud som inte hör till den lugna atmosfären, det var min skyffel som äntligen hade träffat ett solitt föremål.

Jag blev ivrig och skyndade på processen genom att gräva allt snabbare. Jag befann mig nu cirka två meter under jord, ståendes på det obehagliga, ändå lockande föremål. Det var en kista gjord av ek, med ett utstående kors i mitten, gjort av något mildare material. När jag kollade på vad jag stod på blev jag illamående, men jag var tvungen att veta vad som fanns inom den mystiska kistan. Jag tog ett fast tag om spaden och bankade med all min tillgängliga kraft på kistans övre del. Det gav emellertid ingen effekt förutom ljudet jag nu hade åstadkommit som eventuellt kunde leda till upptäckten av mig. Jag klättrade ivrigt upp ur det hål jag nu hade grävt, men allt jag såg var den gotiska katedralen som stirrade ner på mig med hånfull blick i månljuset. Jag skyndade ner till kistan igen, men innan jag hann hoppa ner i gropen såg jag en vidrig syn som jag aldrig kommer glömma. Jag kände ett obehag inom mig som växte varje sekund jag stirrade ner i den abominabla gropen. Kistan var vidöppen.

Jag tog några sekunder för att återhämta mig ifrån den rädsla som nu inkräktat mina sinnen. Jag var helt besatt av att veta vad som fanns i kistan, men inte längre. Nu kände jag mig bara illamående av den ohyggliga kistan som låg i marken. Jag ville gå därifrån, men jag bara kunde inte. Det var någon slags helvetisk instinkt som höll mig kvar på denna plats som jag nu så gärna ville lämna.

Kistan var tom, och inuti kistan var väggarna klädda med vita och ömma madrasser. Det fanns en till syns behaglig kudde som man skulle lägga huvudet på. Den fasansfulla kistan talade till mig, den ville omfamna mig. När jag stod där och inspekterade den vidöppna likkistan hörde jag två röster en bit bort. Jag kände hur paniken grep ett fast tag om mig, och allt logiskt tänkande utgick. Jag kunde helt enkelt inte bli påkommen att gräva upp en grav mitt i natten, det skulle vara en hädelse, och min familj skulle behöva skämmas över mig så länge de var vid livet. Jag for ner i gropen och in i den fasansfulla kistan. Jag drämde igen locket och försökte samla mig.

Luften i kistan var kall och tung, och kudden var inte så bekväm som det sett ut. Jag hörde inte ett ljud utifrån, så allt som försiggick utanför kistan var okänt. Jag kände fasa i kroppen, en fasa som jag inte trodde ens var möjlig att känna. Svetten som rann från min panna droppade ner på min svarta bomullskofta samtidigt som jag försökte samla mig och ta kontroll över läget.

Det hade nu gått cirka tio minuter och luften i kistan blev tyngre och tyngre att andas. Varje andetag kändes som att man sprungit ett maraton, så jag bestämde mig för att ta risken och kliva ut ur kistan. Jag öppnade locket och inga människor syntes till. Snabbt försökte jag fylla gropen jag kämpat så hårt med, men i samma sekund hördes en svag och vek röst i bakgrunden. Det var en gammal man som stod och stirrade på mig medans jag höll spaden i handen. Den gamla mannen såg skräckslagen ut och det är fullt förståeligt. Vi kollade på varandra i ett ögonblick, men efter någon sekund anföll jag åldringen med spaden.

Jag svingade med all min kraft spaden mot åldringens hårlösa huvud, och han föll platt till marken. Livlös på backen låg han där, och mina tankar var förbjudna, dessvärre tog jag till åtgärder. Jag släpade den gamla mannen till den öppna graven och gjorde det otänkbara. Jag lade honom omsorgsfullt i kistan och stängde igen locket, sedan öste jag på med jord. Det gick snabbt att fylla hålet, och efter det sprang jag tanklöst iväg i den vackra natten.

Skriven av: William