Graveyard of memories (Sv)

Hon ser sig smått intresserad omkring. Låter blicken sakta glida runt omgivningarna. Hon försöker minnas hur hon kommit dit, men den senaste tiden är luddig i hennes minne, svår att gripa tag i. Ett dis ligger över platsen, hindrar effektivt allt solljus från att tränga ner till marken. Men platsen är trots det underligt ljus.
Hon ser ner på sina fötter och upptäcker att hon är barfota i gräset. Någonstans vet hon att hon borde känna gräset kittla, men hon uppfattar det inte. Hon märker inte att det blåser förrän vinden får tag i hennes hår, drar det lätt bakåt. Hon höjer förvånat handen mot kinden men känner fortfarande ingenting.

Konturer börjar framträda i diset och hon går nyfiket närmare. Hon märker knappt de tjocka smidesgrindarna hon passerar på väg mot skuggan.
Hon rycker till av förvåning när hon närmar sig. En hög sten, grå och kall reser sig mot henne. Den är gammal och har för länge sedan börjat vittra men texten är fortfarande läslig. Ett namn, på en plats för länge sedan är ristat i svart. Hon sluter ögonen.


Solen värmer åter hennes kind, vinden leker och drar i hennes hår. Hon öppnar ögonen och ler. Hennes mor ler ner mot henne. Hon skrattar och springer med full fart över sanden. Fötterna sjunker djupt ner i den varma sanden och hon snubblar, tumlar skrattande runt och reser sig igen, på väg mot vattnet. När hon kastar en blick över axeln ser hon sin mor, strålande av glädje. Hon ler och vinkar, vänder sig hastigt mot vattnet igen och plaskar i.
Sedan händer allt så fort. Ett högt skrik når fram till henne. Hon snurrar förvånat runt men kan inte se vem som skriker. Flera vuxna står samlade en bit upp på stranden och hon antar att hennes mor också är där. Nyfiket springer hon fram för att se vad de tittar på. Hon duckar lätt under de störres armar och når snart fram till mitten.
Först känner hon inte igen personen som ligger framför henne i sanden. Sedan ler hon.
”Mamma” tjuter hon glatt och kastar sig mot kvinnan. Hon hejdar sig och tvekar när hennes mor inte svarar, inte välkomnar henne. Hon går försiktigt fram till kvinnans ansikte. Ögonen är slutna, hennes mörka hår ligger utstrött över sanden och några slingor ligger över hennes ansikte. Hon sover, tänker flickan för sig själv och ler igen. Hon vänder sig mot en av de andra vuxna som står nära, en ung man.
”Väck mamma,” ber hon. Han ser förvånat ner på henne och skakar sedan sakta på huvudet. Hon rynkar oförstående på pannan och vänder sig istället till den kvinna som sitter ner bredvid hennes mor.
”Väck mamma, snälla,” upprepar hon. Kvinnan ler sorgset och skakar också hon på huvudet. Tårar börjar ta form i flickans ögon. Varför vill dem inte hjälpa henne? Hon vänder sig mot sin mor igen. Skakar hennes arm.
”Vakna, snälla vakna mamma,” tårarna rinner. Varför vaknar hon inte! Hon känner hur någon tar tag om hennes midja och lyfter upp henne. Hon skriker, sparkar. Hon vill tillbaka till mamma! Mörkret sänker sig över henne.


Hon slår åter upp ögonen och suckar. En tår rinner sakta och kall nerför hennes kind. Hon hade inte varit mer än fem år kanske sex när hennes mamma dog. Minnet är kristallklart trots alla år som gått. Fortfarande med tårar sakta rinnande nerför hennes kind vänder hon stenen och minnet ryggen. Då får hon syn på de andra.
Diset verkar dra sig tillbaka och fler och fler stenar skymtar, ingen den andra lik. De verkar inte stå i någon speciell ordning. Inga fina rader. Några är nästan helt söndervittrade, bokstäverna oläsliga. Andra ser gamla ut men är fortfarande hela, skarpa i kanterna. Läsliga.
De närmaste står i en enda röra, och skiljer sig en aning från mängden. Står i en egen lite grupp. Hon kastar bara hastiga blickar på dem. Namn och platser från hennes barndom och skolgång. Hon kan inte ens avgöra i vilken ordning de borde stå. Minnen av nya skolor, nya hem, nya familjer. In och ut ur fosterhem. Hon måste ha varit väldigt besvärlig som ung.
En liten nött sten i mängden fångar hennes blick. ”Edward.” står det. Efternamnet är sedan länge bortnött. Hon ler snett. Han var ett ljus i hennes tillvaro under många mörka stunder. Trotts hennes eviga flyttande hade de hållit ihop länge. Men minnena är svaga, oskarpa. Hon minns honom, men inte mycket mer.

Hon vandrar sakta vidare. Raderna börjar tunnas ut. Hon sneglar hastigt på dem allihop men aktar sig för att titta för länge. Där finns alltför mycket hon inte vill minnas.
Hon stannar förbryllad vid en sten. Bokstäverna syns fortfarande tydligt men hela stenen har nästan försvunnit under grå-grön mossa. Hon flyttar försiktigt undan det mjuka täcket och läser texten.
Det är hennes fars namn. Hon backar förskräckt undan men hon har redan börjat dras med i det förflutna.


Han hade sökt upp henne. Efter alla dessa år hade han sökt upp henne. Hon stod med brevet i handen. Läste det igen. Korta artiga fraser lyste upp mot henne. Han skrev att han ville träffa henne, ville att de skulle börja om på nytt. För henne var det redan försent. Hon kunde inte börja om. Han hade lämnat dem när hon bara varit några år gammal och hade aldrig hört av sig igen. Och nu plötsligt stod hon där med hans brev i handen. Femton långa år hade passerat sen hennes mor dog. Inte ett ljud under femton års tid och nu ville han träffa henne. Hon kunde inte. Ilskna tårar bröt fram, hon knölade ursinnigt ihop brevet och slängde bort det.
Han hade skrivit igen, och igen och igen. Hon vägrade envist att svara. Kämpade för att låta det förflutna vara glömt och borta. Hon hade ringt henne. Hon orkade inte protestera mer. De hade stämt möte. Hon visste inte vad hon hade att vänta, men någonstans hoppades nog även hon.
Hon satt och stirrade på människorna som passerade förbi utanför caféet. Funderade åter igen på att bara gå. Låta det vara. Och så var han där. Hon kände inte igen hans utseende men visste ändå att det var han. Hennes far spanade runt rummet, fick syn på boken som stod framför henne och log. Han började försiktigt bana sig fram mot henne. Hon pressade fram ett artigt leende och reste sig för att hälsa.

Det var inte mycket till konversation, han sa allt det vanliga. Vad stor du blivit, vad håller du på med nu? Han berättade om sin nya fru och hon lyssnade artigt, oberört.
Han började berätta om hennes mor. Då var det något som brast inom henne. Hon stod inte ut längre. Hon skrek åt honom. Kallade honom svikare, elak djävul och hundra andra saker. Han skulle inte komma och prata om hennes mor på det sättet, han som övergivit dem. Hon skrek att han borde ha funnits där. Hjälpt hennes mor när hon blev sjuk. Funnits där när hon dog. Hon beskyllde honom för hela sin hemska barndom. Till och med nu i efterhand tyckte hon att hans skuld i det var stor. När hon slutligen tystnade såg han på henne, blek och en aning chockad. Sorg lyste ur hans ögon.
”Du har rätt,” sade han tungt. ”Jag borde varit där.”
Det blev för mycket för henne. Hon reste sig hastigt och stormade ut därifrån. Ville inte höra mer.
Han hade försökt nå henne igen. Fler brev och han hade ringt. Hon slet envist isär breven och slängde på luren. Tillslut tystnade det och han hörde inte av sig igen.


Hon slår åter upp ögonen och ser sig omkring i dunklet. Hastigt vände hon ryggen åt stenen och det plågsamma minnet.
Hon försöker att inte minnas alltför tydligt när hon vandrar vidare. Hennes stora kärlek, trodde hon. Hon sveper sakta förbi. Kniven. Det var inte första gången och inte heller sista. Hon skakar på huvudet, skjuter det ifrån sig. Det är inte många stenar kvar nu. Och där är den naturligtvis. Hans namn. Han hade kommit in i hennes liv när hon som mest behövde sällskap. Han hade funnits där. Hon hade varit lycklig en tid. Men som allt annat kunde det inte vara för evigt. Och tillsist hade världen, ödet eller vad det nu var kommit ikapp henne. Cancer, precis som hennes mor.

Hon suckar och vänder sig därifrån men rycker till. Det finns en sten kvar. Hon går tvivlande fram mot den men sedan ler hon. Naturligtvis. Skinande vit med djupt svarta bokstäver står den sista stenen. Än så länge orörd av tidens tand. Inte en flagna har lossnat. Hon studerar de snirkliga bokstäverna som bildar hennes eget namn, följer dem med fingrarna. Även denna sten skall vittra, så småningom. Hon ler fortfarande när hon vänder sig bort. Sakta fortsätter hon vidare i dunklet, lämnar kyrkogården av minnen bakom sig. Diset omkring henne drar sig närmare, blir mer kompakt, mörkare. Hon ler fortfarande, det var alltså över nu. Mörkret sänker sig över henne och hon sluter ögonen.

Skriven av: winter-rose