Publicerat
Kategori: Novell

Greta och Sanningen

Greta och Sanningen

Prolog

Flickan stirrar sorgset på mig. Mascaran rinner längs kinderna. Hon verkar olycklig. Ständigt är hon fördriven och bespottad. Oaccepterad, utanför. Avskydd. Något krossar henne, solkar hennes goda själ och suger ut hennes livsvilja.

Jag vet hur hon känner sig, för flickan i spegeln är jag.

Jag gick tyst omkring på skolgården och såg mig diskret omkring. Det kryllade av olika grupper på skolgården. Jag tillhörde inte någon av dem. Där fanns skatarna och punkarna. De modemedvetna, töntarna och alla som var mitt emellan. Ingenstans passade jag in.
Jag gick tyst upp till mitt skåp. Kom jag för sent igen trodde jag allvarligt att jag skulle bli utkastad från skolan.
Malin, Bea och deras undersåtar stod vid toaletterna och slog dank. Jag smög förbi dem med blicken i marken. Understod jag sig att se på dem skulle jag få ännu en åthutning. Jag skulle aldrig bli tillräckligt bra för dem.
Utan att säga något började jag vrida upp kombinationslåset till sitt skåp. Sammanbitet plockade jag ut mina saker. Malin vred på huvudet och fick för första gången syn på mig. Jag var inte en sådan flicka som man lade märke till.
- Titta vad vi har här, sa hon föraktfullt till Bea. Resten av gruppen skyndade sig att se på mig.
- Ja, se bara vad katten släpat in, instämde Bea brutalt.
De andra såg på varandra. Det gällde att skynda sig att instämma så att man inte själv blev påhoppad. Malin och Bea var det viktigt att hålla sig väl med. Så fort dessa hackade på någon var det viktigt att vända ryggen till.
- Vad är det du har på dig? Gamla disktrasor?
- Nej, mumlade jag medan tårarna brände i ögonvrån. Jag tänkte inte ge dem tillfredsställelsen att se mig gråta.
- Vad sa du?
Malin gick mopsigt fram till mig och spände ögonen i mig. Jag försökte undvika hennes skarpa blick, men jag drogs till den som en synål mot en magnet.
- Jag hör dig inte.
Jag svarade inte. Jag fortsatte att fumla runt med min väska och mina grejer, och försökte låtsas att jag inte hörde vad Malin sa.
- Kan du inte prata, eller?
- Kom igen, låt henne vara, sa Bea nonchalant. Hon är ju cp.
Malin och Bea började gå i väg längs korridoren. De andra förväntades följa efter utan ens en uppmaning. Jag såg långt efter dem.
Fan ta dem, tänkte jag. Jag hatar dem.
Skolklockan ringde in.

- Pojken döptes till Mose av faraons hustru, och han växte upp i palatset i Egypten. Men många år senare, när Mose var ute och gick, fick han se en av faraons vakter prygla en slav. Mose gick emellan, och råkade knuffa ner vakten från byggnadsställningen. Mose blev så skuldmedveten, och en dag fick han veta att två slavar hade sett honom knuffa vakten. Han blev så olycklig att han gav sig av från staden och inte kom tillbaka.
Jag tog en paus och såg på de små ansiktena som vändes upp mot mig likt blommor mot solen. Jag kunde inte låta bli att le. Det här var min lilla klass, och de avgudade mig. Så fortsatte jag berätta.
- I öknen gifte sig Mose med den vackra flickan Sippora. Han började valla får och slog sig till ro hos ökenfolket. Men en morgon flera år senare förändrades allt. Mose var ute och vallade sina får, när ett litet lamm sprang bort. Mose fick klättra upp för klipporna för att hämta tillbaka lammet. När han kom in i klyftan fick han se en brinnande buske. Den växte mitt i den lilla gläntan. Mose gick fram och rörde vid elden. Elden brände honom inte, och Mose förstod att det var något magiskt. Då började Gud tala till honom. Han fick ett uppdrag; att återvända till sin stad och befria sitt folk hebréerna, som kämpat som slavar för egyptierna i många år. Han kunde inte låta dem lida längre.
Barnen lyssnade trollbundna på min berättelse. Just som jag skulle fortsätta berätta knackade det på dörren.
- Någon knackade på dörren! pep en av de yngsta.
- Ja, någon knackade på dörren, log jag. Ska vi se vem det är?
Jag gick fram till dörren och öppnade. Utanför stod prästen i den lilla kyrkan.
- Kom in, sa jag och vände mig till barnen. Titta, vem som har kommit.
- Hej, pastorn! ropade barnen på samma gång.
Prästen log hjärtligt.
- Hej, mina små, svarade han och vände sig till mig. Det var trevligt att du var här i dag. Hur tycker du att det går?
- Underbart! sa jag ivrigt. De är så snälla. Jag älskar att undervisa.
- De älskar att bli undervisade, svarade prästen vänligt. Skulle du ha tid att fortsätta på måndagar?
- Gärna! utbrast jag innan jag kunde hejda mig. Tack så mycket.
- Tacka mig inte. Jag är enbart självisk. Kyrkan behöver fina ungdomar som du, log han uppriktigt mot mig. Jag bestämde mig för att dra fram näsduken. Tårproduktionen hade totalt sprungit läck. Det var knappast en bra ide att börja tjuta av glädje på grund av hans förslag, även om det var det jag kände för.

- Nämn inte Ebba i mitt sällskap, sa Malin skrytigt. Hon är så jävla slampig. Jag bryr mig inte om vad ni säger, hon är en fitta. Precis som sin morsa.
- Carl är inte den enda hon vart slampig mot, bullrade Bea. Hon och Sven vart på toan på din fest i en halvtimme.
- Jag slår vad om att de knullade, hånskrattade Malin. Och hon är så snobbig. Hon tjatar jämt om när hon var hos sin farsa i Amerika. Som om nån bryr sig!
Jag, som stod vid mitt skåp en bit ifrån, hade inte kunnat låta bli att lyssna. Jag slängde in ryggsäcken i skåpet och vände mig sakta om. Plötsligt for det bara ur mig.
- Jag var också där förra året, fast vi ska nog till Florida i sommar.
Innan jag ens hunnit prata färdigt blev jag förvånad. Lögnen hade trängt fram som en stormvåg i min strupe utan att jag kunnat hejda den.
Det syntes tydligt på Malin och Bea att de inte trodde mig. Inte för att jag hade väntat mig det heller. Att påstå att jag varit i Amerika var som att säga att Bea var en pluggis. Men det hade varit ett tillfälle att försöka komma med i deras beundransvärda krets.
Malin, den självutnämnda ledaren för De Häftiga, såg på mig med ena ögonbrynet föraktfullt höjt. Hennes vackra läppar kröktes i avsmak. Hon var underbar. Och rent förjävlig.
- Jaha du, sa hon, med röst som om hon pratade till en lägre stående. Var det kul då?
- Jorå, sa jag och försökte låta kaxig. Men jag visste redan innan jag avslutat meningen att jag inte skulle lyckas det minsta. Jag var född som hopplös.
- Bevisa det då. Vi syns inte med nollor som du.
Jag började skaka inombords, men jag kunde inte låta bli. Jag var villig att göra vad som helst för att bli accepterad, upptagen i deras heliga gemenskap.

I dag vet jag fortfarande inte hur jag lyckades övertyga dem, men de kom över sin skepticism och lyssnade. Från och med den dagen var jag en del av deras gemenskap. Visserligen på nåder, men om smulor var allt jag fick så var jag fast besluten att roffa åt mig dem. Vad som helst för att slippa gå ensam på nytt.

- Bjud till då, krävde Bea med armarna i kors. Du som vart med om så mycket.
Jag tänkte efter för ett ögonblick. Vad skulle jag kunna hitta på mer? Jag gillade inte alls att ljuga, men mina principer hade blivit brutalt överkörda när jag blev en av dem. Jag skulle göra vad som helst för att få sola mig i deras uppmärksamhet.
- Ni vet, gymnasiet här i närheten? Jag känner en av killarna.
- Vem då?
- Andreas, drog jag till med. Lögnen fick mig nästan att vilja kräkas.
- Aldrig hört talas om, sa Malin skeptiskt och betraktade mig genomträngande. Brorsan går där.
Skit också, tänkte jag som fick panik för ett ögonblick medan jag försökte hitta en väg ur mitt klavertramp.
- Han har just börjat där, ljög jag. Han känner knappt någon.
- Hur känner du honom?
Bea trodde mig fortfarande inte. Hon ville testa mig, ställde frågor i väntan på att jag skulle försäga mig. Men två kan spela det spelet, tänkte jag beslutsamt.
- Ja …
- Har du knullat honom? utbrast Malin med skarp röst. Jag hann inte ens svara förrän hon bestämde sig för att det var så det gått till.
- Det är klart du har! Din slampa.
Jag svarade inte. Vad jag än sa så hade Malin sin egen åsikt om hur det låg till. Och det skadade ärligt talat inte att låta dem tro det. I själva verket var jag inte på långa vägar så erfaren. Jag hade inte ens sett mina undulater para sig, och jag visste med tanke på antalet fåglar i min bur att det måste ha inträffat.
De ville höra fler historier, och jag gav villigt. Jag berättade mer och mer, fastän jag gick mer än lovligt över gränsen. Det läkte så mycket, att kunna intressera människor, och framför allt De Häftiga.
Det var mer än jag någonsin vågat hoppats att jag skulle bli. Från och med den dagen såg alla på mig i ett helt nytt ljus. De såg upp till mig för en gångs skull. När jag var med De Häftiga fick jag status och ett namn. Alla visste vem jag var. Greta Larsson.

Skuldkänslorna på grund av mina otroliga lögner vägde tungt på mitt samvete. I andras ögon hade jag varit i Amerika, var scout, gick ut och festade varenda kväll, hade höga betyg och kunde alla glosorna fram – och bakifrån. Andreas var ingen pojke. Han var en Man.
Början till slutet började inte långt efter att jag hittat på min pojkvän. De Häftiga skulle skolka från sista lektionen på onsdagen och gå in till stan. De beordrade mig att följa med, och det föll mig inte ens in att tacka nej. De Häftiga hade blivit som luften jag andades, jag såg mig själv som en oersättlig del av deras kamratcirkel. Jag behövde dem för att inte sjunka ner i djupet och dö.
- Häng med då, sa Malin otåligt när jag inte svarade på en gång. Jag drog på mig min jacka och vände mig mot henne och resten av De Häftiga.
- Okej, sa jag nonchalant och ryckte på axlarna. Det förbluffade mig vilka framsteg jag hade gjort. Jag var en av dem nu. Det var jag som underhöll dem på varenda rast, jag stod inte längre hopkurad i ett hörn i korridoren och lyssnade försynt utan att våga se på dem. Jag hade funnit mig bra i min nya roll, och jag ville inte ge upp den för något i världen. Jag skulle hellre dö än vara ensam igen. Det som hände nu var det enda som höll igång mig, och ingen skulle få förstöra det för mig.

Det dröjde inte länge förrän vi stod i en butik inne i stan och tittade på olika varor. Expediten såg ogillande på oss medan hon betjänade en kund. Vi hade inte gjort ett gott intryck när vi kom in, det var jag fullt medveten om. Malin och Bea var helt vulgärt klädda. En ung man som varit på väg ut ur butiken när de kom in hade för ett ögonblick förlorat blicken i deras vågade urringningar. Jag skyndade mig att knäppa ner min blus så att jag inte såg fullt så präktig ut.
I samma stund som vi klev in tog Malin och Bea helt över lokalen. De började hojta och svära. Bea ignorerade skylten som upplyste om att det var förbjudet att röka och drog ett djupt bloss på sin cigarett. Malin stövlade omkring, tog ner saker från hyllorna, inspekterade dem och ställde tillbaka dem på en annan plats trots expeditens tydliga tillsägelse. Det dröjer inte länge innan hon kastar ut oss, tänkte jag frånvarande medan jag betraktade priset på en påse godis.
Plötsligt gick Malin fram till mig. Jag vände mig mot henne.
- Kolla mascaran, sa hon och pekade mot hyllan där skönhetsartiklarna stod. Jag tittade.
Malin flinade mot mig.
- Ta en av dem, beordrade hon med nonchalant röst. Jag bara stirrade på henne.
- Ska jag bara ta den? sa jag häpet.
- Det är väl inget. Du måste sminka dig lite. Vänd ryggen till, och när hon inte tittar så är det bara att ta den och gå. Vi väntar på dig där ute.
- Jo, men … började jag invända. Malin såg bestämt på mig.
- Vill du vara med oss är det bara att sätta igång. Kom, Bea.
Utan att säga något mer gick hon bort till Bea, tog henne under armen och lämnade affären. De tre andra flickor som fått följa med svansade ivrigt efter. Jag stod kvar med gapande mun.
Det rådde ingen tvekan om att de menade allvar. De stod redan och stirrade uppfordrande på mig genom skyltfönstret. Jag suckade. Jag kunde avsky det, men det var bara att sätta igång, precis som Malin hade sagt. Antingen det eller bli mobbad igen. Svaret var klart.
Jag kastade en blick på expediten. Det stod ingen i kön för tillfället. Hon var på väg till lagret, men verkade hejda sig när hon fick syn på mig. Jag förstod vad hon tänkte på. Utan ett ord slog hon upp en tidning och satte sig vid disken. Då och då kikade hon upp på mig.
Jag svalde djupt och vände mig om. Till min lättnad kom det just då in flera människor i affären. De gick rakt fram till disken efter en sekunds dröjsmål för att välja sina varor och lade upp dem på disken.
Expediten lade uppgivet ifrån sig tidningen och började rada upp deras varor. Jag tog ett steg, och så var jag framme vid hyllan där mascaran fanns. Min hand darrade så mycket att jag knappt kunde greppa den lilla asken, men på något sätt lyckades jag. Tårarna började förblinda mig, men jag lyckades lirka ner asken i min ficka och såg mig om. Expediten skänkte mig inte en blick. Hon hade blivit tvungen att diskutera med en envis kund och kunde inte koncentrera sig på något annat.
Jag skakade häftigt, men lyckades hitta benen och sakta, utan att dra misstankarna till mig, gå ut genom affären. Jag höll andan en sekund när jag gick genom dörröppningen, men ingen stoppade mig. Jag grät nästan av lättnad när jag kom ut och De Häftiga, med Malin i täten, störtade fram mot mig.
- Starkt jobbat! sa Malin. Innan jag visste ordet av hade de dragit in mig på en toalett och började sminka mig. Mina vaga protester förändrade inte ett dugg. Så fort de var klara fick jag lust att gråta och gapskratta på samma gång. Jag såg löjlig ut. Jag antog att jag aldrig hade passat i smink. Den hysteriska bruna tonen var rent kväljande, och med den mängd de öst på såg jag bara skrattretande ut. De hade smetat ut den alldeles för mycket, och jag såg mer dum ut än något annat.
Innan jag hann protestera hade de lämnat mig, sprungit i väg för att hinna med tunnelbanan och ropat efter sig att vi fick ses nästa dag. Jag stod mållöst kvar.

Det var först när jag smög in genom dörren i mitt rum som tårarna kom på riktigt. Jag stängde diskret dörren efter mig och sjönk ner på pallen framför den lilla spegeln. Jag satt där en lång stund utan att orka resa mig. Vad var det jag hade inbillat mig? Jag hade aldrig varit en av dem. De hade bara roats av mig för ett ögonblick. Jag hade varit skolans practical joke utan att ens veta om det. Vad jag än gjorde skulle jag aldrig duga.
Tårarna började rinna nerför mina kinder. Mascaran smetades ut och fläckade ner kinderna. Jag såg tungt upp på mig själv i spegeln. Jag satt där och grät så tårarna sprutade. Först efter flera minuter hittade jag kraften att resa mig och stappla bort till sängen i andra änden av rummet. Samtidigt som jag skakade och snyftade som en övergiven hundvalp kröp jag ihop ovanpå täcket och rullade ihop mig till en boll.
Där låg jag flera timmar, medan sminket sakta men säkert fläckade ner täcket. Jag höll på att dö, och det värsta var att det var mitt eget fel.

Jag vaknade sent på kvällen. Sminket hade helt vanställt mitt fläckiga ansikte. Jag såg inte klok ut.
Jag förstod att det var kväll först när jag tittade ut genom fönstret. Himlen var svart, och de nakna trädkronorna avtecknade sig mot den svarta natthimlen. Det såg nästan spöklikt ut.
Mödosamt kom jag på fötter och stirrade ut genom fönstret. Sedan rotade jag fram mascaran ur min jackficka.
En lång stund kunde jag bara se matt på den.
Sedan visste jag vad jag skulle göra. Jag skulle reda ut allt, och det var bråttom.
Sammanbitet slängde jag ner mascaran i ytterfacket på min ryggsäck.

Tidigt nästa morgon ringde min väckarklocka. Jag hade satt den på ringning vid en ohygglig timme på dygnet, men det var nödvändigt.
Med sömndruckna ögon klättrade jag ur sängen. Jag rös till när mina nakna fötter nuddade det iskalla golvet. Av gammal vana hade jag låtit fönstret vara öppet när jag bytte om och gick och lade mig. Jag kunde inte sova om det var varmt i rummet. Huttrande svepte jag morgonrocken om mig och gick fram och stängde fönstret, men inte förrän jag stått stilla en sekund och andats in den kyliga morgonluften.
Jag gick fram och rotade igenom min byrå. De senaste veckorna hade jag sakta men säkert skrotat mina helyllekläder och blivit mer och mer vågad. Det skulle bli ändring på det nu. Beslutsamt letade jag fram min grå rutiga kjol, en bomullsblus och min svarta kavaj. Den gamla Greta hade återuppstått, och det skulle alla få veta så snart som möjligt.
I dessa kläder gick jag ner till köket, diskret för att inte väcka mamma och pappa. När jag kom ner till köket stekte jag ett ägg som jag satte i mig tillsammans med min frukostsmörgås. När jag väl ätit började jag röja undan på köksbordet. Mamma och pappa hade tydligen inte orkat göra det i går kväll. Tålmodigt städade jag undan tills allting var perfekt, och sedan gick jag ut och hämtade in tidningarna. Jag lade dem prydligt hopvikta på köksbordet ovanpå en fräsch rutig duk. Sedan tog jag fram mammas block och klottrade ner mitt meddelande till dem. Därefter svepte jag om mig kavajen och halsduken, tog min väska och lämnade huset.

Inne i stan var allting lugnt och stillsamt så här tidigt på morgonen. Vissa affärer hade börjat öppna. Av gammal vana visste jag att Sussies Livs, där jag varit dagen innan, hade öppet nästan dygnet runt. Det skulle inte vara någon match att utföra mitt ärende och sedan åka till skolan.
Det var bara några få kunder i affären när jag klev in. Expediten från i går, Sussie själv, satt framför sin morgontidning och gnuggade sig i ögonen.
Jag kunde inte säga att jag inte var rädd, men jag kunde lika säkert säga att jag var väldigt beslutsam. Det här skulle bli gjort, hur mycket jag än fruktade att hon skulle bli förbannad och kasta ut mig.
Lugnt gick jag rakt fram till disken. I ögonvrån såg jag hur en ung man sneglade på mig, utan tvekan med intresse. Jag ignorerade honom fullständigt. Sussie såg upp på mig.
Utan att säga något till henne tog jag upp mascaran ur min väska och lade ner den på disken rakt framför näsan på henne.
- Jag tog den här i går. Ledsen.
Sussie bara stirrade på mig. Hon hade helt slutat läsa sin tidning och såg på mig med vidöppen mun.
Utan att ge henne tillfälle att säga något – eftersom det var tydligt att hon ändå helt tappat förmågan att prata – drog jag upp en sedel ur min plånbok och lade den bredvid mascaran.
- Här. Jag vill betala för den.
- Ja …
Tydligen kunde Sussie fortfarande inte hitta på något att säga. Hon stirrade dumt ner på sminket och sedeln och sedan på mig igen. Lugnt sköt jag fram alltsammans mot henne och lämnade sedan affären utan att se mig om.

- Greta! skrek Malin när hon fick syn på mig där jag kom i korridoren. Hur gick det i går? Snodde du nåt mer och åkte fast?
Hon flinade åt sitt skämt. Bea hånskrattade.
- Nej då, sa jag lugnt och började låsa upp mitt skåp. Medan jag balanserade väskan på ena axeln blev De Häftiga mer och mer otåliga.
- Men du, sa Malin som tydligen bestämt sig för att byta taktik, vi ska hem till Bea efter plugget. Vill du hänga på?
Jag svarade inte. I stället letade jag igenom skåpet efter min geografibok.
- Men svara då, fräste Malin. Har du tid, eller?
- Nej, sa jag, tog min bok, smällde igen skåpdörren och låste. Jag ska vara i kyrkan i eftermiddag. Jag brukar jobba där.
Med de orden hängde jag på mig väskan ordentligt, pressade boken mot kavajen och började gå min väg.
- Vi ses, tjejer.

Sophie Wessberg

Skriven av: Sophie Wessberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren