Publicerat
Kategori: Övernaturliga noveller

GRODKUNGEN

Resan från den stora människotäta staden och bort från det relativt moderniserade samhället i detta asiatiska land, inleddes med en tolv timmar lång tågresa varefter jag färdades längst med vägar vilka blev enklare och smalare och som till slut helt och hållet suddades ut eller övergick till att bli stigar i allt oländigare miljöer.
Språket som jag på grundläggande nivå studerat och ägde något så när kunskap och skicklighet i, förvrängdes allteftersom i mina öron; det blev mer svårtolkat och till slut bestod det bara av en flod ramsor, som förvisso för det mesta hade rytm, men vars innehåll för mig var fullständigt obegripligt.
Min vandring den sista etappen som slutligen skulle ta mig till resans mål påbörjades tidigt straxt innan gryningen och innan solen gått ner bakom min rygg hade jag beräknat att vara framme i den beryktade och mytomspunna Grodbyn.
Siktet var inställt på Grodkungen – det var så det gröna, gigantiska, rundade berget flankerat av ett otal kullar i varierande storlek, där borta i fjärran benämndes.
Förväntade jag mig då att finna grodor eller grodliknande varelser av människostorlek i denna från världen avskilda by? Kunde det finnas någon sanning i berättelserna jag hört? Jag är en man med öppet sinne men samtidigt också en skeptiker. Visst kunde det finnas stora kväkande paddor och grodor av imponerande storlek – det kunde jag svälja utan att tveka, men att de gröngrå, fläckiga, vårtiga djuren kunde uppnå storleken av en fullvuxen man eller ens storleken av ett barn, som vissa historier ville göra gällande, höll jag för högst osannolikt – sådana groteska orimligheter kunde helt enkelt inte existera.
Min resa var i vilket fall som helst betald till fullo av min uppdragsgivare; jag skulle alltså få god ekonomisk ersättning och på köpet bli ett äventyr rikare för att göra det jag gillade allra bäst: fotografera och sedan skriva och redogöra, i en lättsam ton utan krångligheter och utan alltför ingående tråkiga vetenskapliga utläggningar, för mina upplevelser i detta exotiska, fjärran öster land.
Jag hade tagit farväl av min guide, vägvisare och vänliga tolk – allt i en och samma person, och dessutom, för min resa, med det alltför kusligt passande smeknamnet: ”Groda”. Han hade erbjudit sig och insisterat på att följa med mig även den sista biten fram till Grodbyn, men jag hade vänligt och bestämt avböjt då jag på egen hand ville uppleva – utan hans hjälp – för att få minsta möjliga färgning av mina sinnen och tankar av denna pigga, intelligenta, förståndiga ungdom. Språkförbistringen väl framme i Grodbyn torde bli total. Skulle jag då kunna förstå dessa individer utan hjälp av min egen Groda? Tecken med händer och kroppsspråk och ansiktsuttryck och blickar borde jämte, till en början helt obegripliga läten (ord), vara fullt tillräckligt för att vi skulle kunna kommunicera på ett tillfredsställande sätt, resonerade jag. Det genuina skulle komma direkt till mig – inte tolkas och förmedlas genom Groda även om jag hade fullt förtroende och respekt för honom – så hade jag bestämt och så skulle det bli.
Jag begav mig av; med en ryggsäck full av proviant och kamerautrustning, med vattenflaskor, med en bredbrättad hatt på min skalle och utrustad med en machetes för att kunna ta mig igenom terrängen om den skulle visa sig bli alltför igenvuxen. Jag hade förevigat mig och Groda innan vi skildes och även tagit en bild på en stor, vacker blomma jag upptäckt; den var den enda av sitt slag och den lyste likt en gul brinnande sol i allt det gröna.
Jag visste vilken riktning jag skulle gå då Grodkungen – den gröngråa giganten – kunde anas i fjärran. De mindre kullarna hade fått smaka på solens första strålar, men det skulle dröja innan den store, mäktige i mitten skulle släppa ljuset ovanför sig. Nedanför Grodkungen på den västra sidan skulle byn ligga. Morgontimmarna skänkte en dunkel mörkgrön fuktighet till stället, hade jag hört de gamla människorna jag mött längst med vägen berätta, medan natten inte alls var villig att riktigt släppa greppet om byn och gav inte upp förrän den blev absolut tvungen till att kapitulera.
Fjärilar i fantastiska färger och dubbelt så stora som jag någonsin sett fladdrade nära och försökte locka mig till att ta fram min kamera, men jag motstod frestelsen då jag visste att jag kanske skulle bli trollbunden om jag stannade till och förlora allt för mycket tid i jakt på den perfekta bilden.
Jag hade bestämt mig för att vandra oavbrutet tills solen stod i zenit; då skulle jag göra ett uppehåll, söka skugga, äta och dricka och samla mina krafter för att sedan tillryggalägga de återstående fyra eller fem timmarna.
Luftfuktigheten var hög och det blev varmare och varmare allteftersom solen steg på himlen. Det var grönskande, men inte på något sätt ogenomträngligt och jag hittade lätt min väg framåt utan att använda min machetes även om jag greppade dess handtag vid några tillfällen då känslan av att en hotande fara smög och iakttog och lurade alldeles nära, kom över mig.
Solen hade nått sin höjdpunkt. Jag skulle orkat vandra en bit till men följde min plan och slog upp ett enkelt, provisoriskt läger som gav mig tillfredsställande skugga. Jag hade druckit vatten regelbundet under hela etappen men åt nu min första matbit. Det var skönt att ta av kängorna och strumporna och då jag lade ner mitt huvud på ryggsäcken somnade jag antagligen direkt.

Något rör sig; smidighet, list och intelligens smyger omkring och betraktar besökaren. Gula ögon ser en sovande man, en sovande inkräktare. Vad gör han här? Varför är han här? Gula, ondskefulla ögon närmar sig; sakta, sakta närmar de sig sitt hjälplösa offer.

Jag snurrade runt. Mina händer sökte macheten och på ett ögonblick stod jag upp, barfota och fäktade vilt mot en osynlig, fruktansvärd varelse, som annars om jag inte reagerat skulle rivit mig, slaktat mig och slukat mig utan betänkligheter; för vad annat var jag egentligen i denna kringsmygande demons ögon än ett stycke kött som fanns där för att förtäras?
Då jag sansat mig tog jag på mig strumpor och kängor, hällde ytterligare vatten ner i min torra strupe och rev kvickt mitt läger. Jag ville bort från denna ondskefulla plats. Om jag rörde på mig var jag mer svårangripbar, resonerade jag. En timme, lite drygt, hade jag sovit – allt enligt tidsschemat – men det var enbart turen som gjorde att jag inte slocknade för gott. Med förnyade krafter klev jag vidare. Mina steg var snabbare. Jag ville framåt, framåt och jag tvingade mig själv att inte vända blicken bakåt. Min högra hand höll hela tiden ett stadigt grepp i macheten.

Med solen i ryggen närmade jag mig Grodkungen. Hur skulle jag bemötas i byn, började jag fundera. En främling, en västerlänning, ett vitansikte; en sådan som jag hade aldrig förr visat sig här. Inte heller min guide Groda eller någon av alla de människor vi träffat på vår resa hade några egna erfarenheter av byn.
”Min farfar hade i sin ungdom vistats där några år, men han tog sig tack och lov där ifrån”, berättade en gammal kvinna.
”De där djävlarna är ondskefulla! Vad har en ung man som du där att göra egentligen? Gula, djävulska ögon har de, de där grodvarelserna. Nej, vänd om om du har något förstånd!” sluddrade suputen medan han allt ivrigare tuggade på den svarta sörjan han hade i sin mun för att sedan spotta och ge ifrån sig ytterligare ljud för att uttrycka sin avsky för Grodbyns invånare.
Var det så i grunden att människorna fruktade Grodbyn? Många unga, belästa och moderna, främst unga hade å andra sidan skrattat åt våra frågor om Grodbyn och sagt att det bara var påhitt och dumheter: ”Grodby? Grodvarelser? Ja, ja sagor och sägner kan lätt förvandlas till en sjudande soppa av sanning i en gammal människas senila hjärna.”
Grodkungen, ja till och från hade jag faktiskt tyckt mig se den som en gigantisk groda som låg där och bara väntade på min ankomst. När skulle jag vara framme i byn (om den nu över huvud taget existerade)? Om en eller max två timmar borde jag träffa på invånarna i detta isolerade hörn av världen; då som först skulle jag få svaren på mina frågor och funderingar.

Jag stannade till för att få tyst på ljuden jag gjorde i min framfart. Jämte fåglarnas kvitter kunde jag nu även ana ett annat välbekant ljud. Jag fortsatte att gå och snart överröstades fågelsången av ett ihållande kväkande som måste komma från ett otal grodor. Fuktigheten ökade och det gröna blev allt mer intensivt. Strax såg jag en sjö. På näckrosblad satt smågrodor och på stockar, nedfallna träd och på stenar satt de större individerna. Det plaskade och slog vid vattenytan; kanske fanns det fisk här också? Kväkandet var öronbedövande. Jag log då bitarna i min hjärna föll på plats och jag såg logiken i det hela: Grodbyn bestod av grodätande, antagligen relativt primitiva människor, som i alla tider antagligen bevakat och skräcksatt och på ett effektivt sätt jagat iväg andra människor som vågat sig alltför nära deras matförråd: så måste det givetvis vara! Samtidigt skärptes mitt sinne: någon eller något iakttog mig. Men inte kunde väl någon människa, hur primitiv den än må vara, skicka ett spjut eller skjuta pilar rakt igenom min kropp utan förvarning? En ensam person som jag kunde ju knappast utgöra något större hot. Åt höger kunde jag inte se något slut på sjön men till vänster om mig krökte den och svängde bortåt så jag valde att ta den vägen. Jag gick längst med sjöns norra sida då jag i ögonvrån såg något som närmade sig. Tre småväxta, mörkhyade människor kom springande och hoppande genom terrängen. De var klädda endast i höftskynke, hade varsitt spjut och bar på en av bambu flätad behållare vars ljud och ryckiga hoppiga rörelser avslöjade dess innehåll: grodor. Jag blev förd – inte på ett brutalt eller våldsamt, men ändå bestämt sätt – framåt. Vi var strax vid Grodkungens fot utan att jag sett byn som jag antagit att de skulle ta mig till. Sedan plötsligt, så som en port öppnats i det gröna, steg vi in i ett gigantiskt rum som inte enbart var ett av Naturens verk och den helt runda, stora bassängen där innanför var helt klart anlagd. Vattnet var samma som det i sjön – den två meter breda, delvis dolda kanalen som vi följt – sammanlänkade de två. Bassängen, hundra meter i diameter, uppskattade jag den till, måste sträcka sig in under berget och vi befann oss således inne i något slags grotta. Ljusinsläppet var förvånansvärt gott denna seneftermiddagstimme och fuktigheten var den högsta jag upplevt – det droppade från tak och ett egendomligt skimmer, likt en ljusgrön låg kupol av fukt, fanns över den väldiga bassängen. Hade jag varit alldeles ensam skulle min kamera redan hunnit ta många fantastiska bilder, men som det nu förhöll sig: tre bevakare plus ytterligare intresserade individer som började dyka upp, vågade jag inte ta fram den då de kanske skulle tro att det var något slags vapen. Innanför den imponerande runda bassängen fanns en upphöjnad; tre höga och djupa trappsteg av sten ledde upp till ett slags smaragdfärgad, genomskinlig, nästan självlysande tron som med största säkerhet måste vara tillverkad i jade av allra finaste sort; pampig och utsirad och praktfull, värdig en kung. På trappstegen och på tronen fanns avbildningar av grodor och grodliknande varelser. Det fanns även bilder som föreställde människor som verkade tillbe de gigantiska grodorna och bära fram fat med offer och gåvor. Bortom denna upphöjning i rummet sträckte sig skuggan från tronen in i det dunkla och smälte sedan samman med ett totalt mörker. Jag lade märke till en äldre man som i sakta mak blev ledd i min riktning av en annan man som oavbrutet talade i dennes öra. Väl framme synade gamlingen mig ingående; kände på mina muskler, tryckte sina fingrar i plexus solaris, granskade mitt ansikte obehagligt nära framifrån och i profil medan hans tumme och övriga fingrar stadigt höll ett grepp i min käke. Han verkade nöjd med sin besiktning och ett listigt leende lekte i hans mörka, rynkiga ansikte. Hans ögon – var de verkligen gula i botten? – hade en vitmjölkig hinna och jag rös när han belåtet nickade, sträckte sina båda händer uppåt, vände sig om mot vattnet och församlingen och på ett språk fullt av kväkande, gurglande ljud i höga och låga toner i en melodi som jag innerligt ogillade, då sådana läten i mina öron endast tillhörde djurriket, förkunnade något som för mig var fullständigt outgrundligt. Förutom språket märkte jag även grodlikheter i anatomin; det kanske blev särskilt tydligt för mig då jag hörde dem tala och såg hur deras halsar utvidgades och blåstes upp och spändes och släpptes om vartannat likt en groda.
Jag ombads att stiga uppför stentrappan; verbalt och med tecken uppmanades jag, men ovilligheten i mig växte sig stor och jag trotsade dem genom att stå kvar och försöka spela oförstående. Mitt passiva beteende accepterades inte och jag fördes med bestämda händer som höll mina armar uppför de tre trappstegen och de såg till att jag till slut satt i den mäktige tronen. Nya gurgel och allt högre kväkande hördes; jag tolkade dem som hurrarop och hyllningar; något som jag varken gillade eller uppskattade det allra minsta. En bägare innehållande något slags grön skimrande sörja sträcktes fram emot mig. En orimligt stor ytspänning lik en låg kupol toppade drycken. Jag ville inte under några omständigheter dricka dess innehåll och visade detta först genom att så vänligt jag kunde göra nekande tecken med mina händer. Då de helt ignorerade mina signaler vände jag bort mitt ansikte; en handling som jag genast kände fyllde hela den stora salen med en fientlighet utan gränser. Vad skulle nu hända? Ytterligare individer kom emot mig; de höll fast mig i tronen och såg effektivt till, trots mitt motstånd, att jag tömde bägarens innehåll. Ceremonin var utförd. Åskådarna kväkte ut sin förtjusning och tedde sig än mer grodlika då de i sin upphetsning outtröttligt på alla fyra hoppade upp och ner på golvet framför min tron. Den väldiga bassängen började få liv; det bubblade från det lätt ljusgrönskimrande vattnet och sedan minns jag inte mer. Jag vet inte om det var skräcken av allt det groteska som fick mig att svimma eller om det helt enkelt var något slags drog i bägaren som gjorde att jag slutligen domnade av.

Att vakna i ett dunkelt rum utan att veta var man befinner sig är ingen angenäm upplevelse. Att vakna i ett dunkelt rum som detta och ligga stilla för att försöka få något slags grepp på händelsekedjan och sedan faktiskt minnas kan visa sig vara bra mycket värre. Jag var tvungen att ta mig härifrån – det var uppenbart – om jag blev kvar på detta ställe skulle jag bli totalt galen. Det fanns ingen tid att förlora så jag reste mig från det som visade sig vara en bambubänk. Mina händer letade sig runt rummets oregelbundna uthuggna stenväggar. Det fanns en trädörr på vilken jag inte kunde känna varken något lås eller handtag; den var i vilket fall blockerad på något sätt och omöjlig för mig att öppna. Jag stötte min axel emot den, men det massiva träet hade inte för avsikt att ge vika för sådana löjliga försök.
Ett svagt grönskimrande ljus letade sig över kanten på väggsidan där dörren fanns. En bra bit upp kunde det alltså finnas en möjlig flyktväg. Jag var tacksam för att de inte hade låtit mig sova rätt och slätt på golvet i detta rum – då skulle mina chanser till att rymma vara obefintliga; som läget nu var såg jag dock en möjlighet till att ta mig härifrån. Jag sköt bambubänken nära väggen, men då jag ställde mig därpå insåg jag att inte ens mitt mest atletiska hopp skulle kunna ta mig så högt att mina händer skulle kunna greppa ovansidan av väggen. Jag klev ner och vände den rektangulära, men närapå kvadratiska bambubänken så att dess kortsida nu låg emot golvet. Underredets tvärgående bindningar visade sig dugliga och tillräckligt hållbara för min klättring uppåt. Då jag stod och balanserade högst upp på bambubänkens övre kortsida nådde jag precis upp till väggkanten. Jag sköt ifrån med mina fötter samtidigt som jag kände hur bänken hasade ner längst med väggen inne i min fängelsecell och landade på golvet med en mjuk duns som fick den fuktiga luften att virvla. Den osynliga, oväntade starka kraften som den virvlande luftströmmen hade skapat försökte dra mig tillbaka ner och försegla mitt öde på den inre sidan av väggen, men jag lyckades hålla mig kvar. Jag kämpade upp mitt vänstra ben och låg snart på väggens ovansida och spanade ut över den imponerande salen med den runda bassängen i mitten. Allt verkade lugnt. Jag hängde mig ner så långt det var möjligt på utsidan och hoppades att jag skulle komma ner utan problem när jag väl släppte taget. Jag landade utan att bryta benen eller vricka vristerna, men ljudet jag åstadkom ekade oroväckande starkt. Utanför dörren låg min ryggsäck och övrig utrustning. Ryggsäcken lät jag vara då den skulle fördröja min flykt, men jag greppade macheten som låg där bredvid på golvet. Jag såg tronen – den där förbannade Grodkungatronen till vänster om mig och visste då att utgången från detta gömställe i berget låg på motsatta sidan av den runda bassängen. Bassängen! Vattnet däri hade åter kommit till liv; det bubblade och slog i ytan och jag fruktade vad jag skulle komma att se. Mina smygande steg övergick till en vild rusning. Jag kom till kanalen, följde den utåt och kom på något sätt igenom grönska och lövverk och tog mig ut ifrån den märkliga grottan och allt det groteska som därinne dväljdes. Jag sprang längst med kanalen och fäktade frenetiskt med min machetes då jag tyckte mig se ondskefulla, hotande gula ögon överallt i min framfart. Ljudet från grodor var öronbedövande och då jag passerade sjön steg detta oväsen till en smärtsam nivå.
”Där är han! Han tillhör oss! Han måste stanna här!” Vad var det för röster jag hörde? Nej, här fanns inga röster! Här fanns ju bara en fruktansvärd kakofoni av de förbannade kväkande grodorna.
Jag sprang så snabbt jag kunde. Bort, bort! Jag måste bort från detta ställe om jag ville behålla mitt förstånd. Min språngmarsch varade tills jag var färdig att stupa. Hela tiden hade det stora berget varit i min rygg och skonat mig från den värsta värmen. Det måste ha regnat under natten och där jag knäade ner fanns i stenarna en sprickbildning där jag kunde dricka mig otörstig. Min vilostund blev kort och jag var snart på benen igen för att ta mig vidare med förnyade krafter. Solen passerade sin höjdpunkt och temperaturen steg. Högra skjortärmen var trasig så jag hade rivit av den helt och hållet och virat den runt min skalle som skydd mot solens bränna. Kursen gick rakt mot väster och då jag inte längre trodde orken skulle räcka kom känslan av ett mirakel då jag såg samma stora, vackra, gula blomma som jag beundrade för ett och ett halvt dygn sedan. Javisst var det samma unika blomma – det var utan allt tvivel. Här var platsen där jag och min resekamrat hade tagit farväl av varandra och där var stigen som jag vikit av ifrån! Strax kom en man med stråhatt gående. Han undrade vart jag var på väg och vi slog följe hela sträckan till närmast lilla by. Det hade börjat skymma och då den korta skymningen snart skulle övergå till ett mörker erbjöds jag att stanna över natten. Jag tackade ”ja” med en nick och mitt vänligaste leende. Efter en välbehövlig dusch med många skopor vatten över min smutsiga, svettiga kropp kände jag hur hungern successivt kom krypande. Jag blev bjuden på mat och dryck hos den vänlige mannen och hans familj. Vi satt på en bambubänk under trähuset och åt en underbar måltid tillsammans. Det traditionella huset stod på nio pålar och då det blev dags för att sova gick vi uppför en enkel stege som ledde till det enda stora rummet som där fanns. Jag slumrade in – trött och utmattad, sov hela natten igenom och vaknade sist av alla. Familjens barn var iväg och lekte eller var de kanske i skolan? Kvinnan serverade mig en stor tallrik ris och i skålarna fanns kycklingsoppa, en grönsaksrätt, något slags chilipasta och på ett fat låg skivad gurka, lök och andra grönsaker. Mannen satt bredvid mig och pratade oavbrutet med sin behagliga stämma. Jag förstod just inte många ord han sade, men nickade då och då; något som antagligen uppmuntrade honom till att fortsätta och jag uppskattade verkligen den ständiga strömmen av mänskligt tal; svängningarna och tonerna i hans röst var som ljuv musik i mina öron. Jag förklarade så gott jag kunde med hjälp av ord, papper och penna att jag ville ta mig till närmaste stora stad vilken jag också visste namnet på. Fanns det kanske någon buss eller liknande som jag kunde åka med?
Vi hade snart tagit oss till platsen varifrån bussen skulle avgå. Då det skramliga fordonet rullade fram sträckte jag innan jag steg ombord fram en liten peng till mannen som så vänligt bjudit mig mat och husrum. Han vägrade ta emot sedeln och såg istället till att jag klev upp på bussen och utbytte några ord med chauffören som skrattade hjärtligt. I staden dit jag anlände många timmar senare kunde jag göra mig tillräckligt förstådd på det inhemska språket. Jag hyrde ett litet rum med enkel möblering och eget badrum. På banken som jag var tvungen att besöka fungerade även engelska till en viss del. Jag telegraferade meddelande till tidningen som var min uppdragsgivare och skickade iväg en första hopdiktad liten skiss om det harmoniska grodfolket som jag besökt. Tyvärr hade, helt sanningsenligt, min kamera försvunnit, men jag lovade att komplettera med fotografier senare när pengarna till ny kamerautrustning kommit mig tillhanda. Bilderna skulle jag ta hos något välvilligt byfolk vart som helst, hade jag tänkt. Berättelserna jag skulle komma att skicka jämte dessa foton skulle i slutändan vara just så intressanta och exotiska som tidningen där hemma önskade och förväntade sig.
Under veckan som passerade märke jag gradvist, vid de tillfällen då jag stod framför spegeln i badrummet och rakade mig, hur mina kinder och hals hade fått en viss svullnad eller utbuktning. Att min hy hade fått en annan mörkare färg efter några veckor i denna soliga, varma del av världen var givetvis helt naturligt, men fanns det inte även en ton av grönt där i mitt anlete? Då jag studerade mitt ansikte på nära håll upptäckte jag till min fasa att mina ögon började få en vit hinna och fanns där inte också en gulaktig färg som väntade på att få bryta igenom? Jag vacklade tillbaka, ramlade och stötte i väggen bakom mig och föll till golvet.

Att en västerlänning fick folk att vrida sitt huvud för att titta hade jag redan upplevt; det märkte jag redan första dagen jag anlände, men de blickar jag fått riktade mot mig de senaste dagarna var inte de som innehöll road, spänd uppskattning utan de var istället kryddade med något slags avsky och djupt äckel. De vuxna som förut gjorde sina barn uppmärksamma på min närvaro och pekade mot mig så att de små inte skulle missa något fantastiskt skyddade nu och gömde sina barns ögon så att de inte skulle bli tvungna att se något som senare skulle kunna komma att dyka upp i form av mardrömmar.

På tisdagskvällen, efter att jag varit ute för att köpa med mig en bit mat för att ta med hem och äta – jag kunde inte längre utstå blickarna jag fick då jag satte mig ner på en stol vid någon servering – började de förvirrade, kaosartade tankarna i min hjärna ta form. Jag glufsade hastigt i mig min sista måltid som jag skulle förtära i denna världen – i denna världen så fylld av föraktfulla människor. Då jag ätit färdigt gick jag inte för att lägga mig på min säng som jag brukade utan jag gick in i badrummet och kurade ihop mig på golvet under duschen medan jag lät vattnet strila ner över min nakna, fukttörstande kropp. Jag visste då att jag aldrig mer skulle resa västerut. Min slutdestination låg åt öster. Jag skulle ta bussen tillbaka, söka rätt på min gula blomma en sista gång och sedan hoppa in i den grönskande växtligheten för att ta mig fram till mitt nya hem och besitta tronen av jade som tillhör mig; endast mig och ingen annan.



©Text Anders Andrésson 2015


Anders Andrésson är medlem sedan Anders Andrésson har 5 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Klas Stenborg