Gudarnas hem

Gudarnas hem

”Då sade han: ’Träd inte hit. Dra dina skor av dina
fötter, ty platsen där du står är helig mark.’”

Andra Moseboken 3:5

Marcus drog upp kragen för att skydda halsen från kylan. Han hade glömt sin halsduk på busshållplatsen, innan de gick på bussen, och nu när de stått stilla en stund märkte han av det. Han svor tyst.
”Vad sa du?” Peter tittade på honom genom röken som strömmade ut ur deras munnar. Det var både frost och tobak.
”Jag la halsduken på bänken där vi satt och nu har jag glömt den.” Han förde cigaretten till munnen och andades sedan ut tungt. ”Det var en bra halsduk.” Peter tittade på honom;
”Bra?”
”Ja, varm och bra.” De gick fram till kajkanten och såg ut över sundet. Det var ett antal stora gamla trähus utslängda på klipporna på andra sidan. Det var vackert, men ödsligt och sorgligt på vintern. Särskilt vintrar utan snö. Mellan husen stod höga tallar och kala lövträd och skärmade av djupet. Det gjorde att, från denna sida av vattnet, såg hela området ut som en stor, plan kuliss.
”Ser du det vita huset där högst upp på berget? Det som har ett torn med svart tak som sticker upp ovanför tallarna?” Peter pekade med en trasig, svart vante mot andra sidan. Marcus fixerade hålet på vanten med blicken och följde sedan handens linje mot vattnet, över till klipporna och upp bland träden.
”Ja.” Sade han.
”Det är där gudarna bor.” Marcus tittade länge på huset som om han förväntade sig att en Gud skulle kliva ut på altanen och vinka åt honom.
”Gudarna? Mer än en?”
”En gud är en varelse som är överlägsen en annan. Lejon är savannens gudar, hajarna havens.”
”Och vi?”
”Vi är naturligtvis också gudar, kanske mer gudomliga än de flesta, men de enda riktiga gudarna är de som står överst. Över oss.”
”Och de skulle bo där?” Marcus var inte riktigt säker på om mannen bredvid honom spelade ovanligt bra eller faktiskt trodde på vad han sa. Samtalet hade blivit alldeles för allvarligt.
”Gudarna är en ras i sig; de styr inte över fasta enheter såsom tid eller rum, men de får order om vad som måste utföras och de har stora valmöjligheter.” De började gå över det folktomma torget och skiljdes med ett handslag när Peter vek av mot sin lägenhet. På vägen hem rökte Marcus ytterligare en cigarett och stannade till för att köpa mat till kvällen. När han kom hem städade han i två timmar för att slippa tänka, ringde ett telefonsamtal och gick in i köket. På teven diskuterade de någon ny film om människor som koloniserade andra planeter och träffade utomjordingar som trodde att de var gudar. Paul öppnade kylskåpet medan han undrade hur det slutade. Långsamt plockade han ut de nyinköpta matvarorna, letade reda på en stekpanna och satte på spisen.
Olivoljan fräste och stänkte upp i ansiktet när han släppte ner den hackade löken i stekpannan. Några droppar träffade på kinden och han drog irriterat handen över skäggstubben och tog ett steg bakåt. Amanda skrattade och kysste honom på kinden. Han fortsatte med att skära små tärningar av baconskivorna.
”Tror du att det spelar någon roll vad vi gör egentligen?”
Hon tittade upp.
”Vad menar du?”
”Ja, tror du att det spelar någon roll vad vi tycker eller tänker? Gör det någon skillnad i längden eller är det egentligen något helt annat som fattar besluten?”
”Vadå något annat?”
Marcus blev irriterad.
”Du ska inte besvara en fråga med en annan fråga hela tiden.”
”Men jag vet ju inte vad du pratar om.” Hon började låta förvirrad.
”Säg då det istället.” Han gick ut på balkongen och tog fram en cigarett. Fingrarna blev stela av kylan och han fumlade med tändstickorna.

När Marcus vaknade var taket mycket vit. Det var det i och för sig med största säkerhet kvällen innan också men han hade aldrig tänkt på det förut. Nu låg han och tittade upp på det och förundrades över hur otroligt vitt det var. Prövande stängde han ögonen för att se om taket skulle försvinna om han bara ansträngde sig tillräckligt mycket. Det var dock fortfarande där när han öppnade ögonen. Bara för att försäkra sig om att metoden verkligen inte fungerade gjorde han ett försök att blunda och föreställa sig att han var på ett kafé i Palermo. Det gick inte denna gång heller. Det var fortfarande grått när han vaknade till liv. Han reste sig upp. Det var söndag igen och det enda som var bra var att han fortfarande hade ett halvt paket cigaretter.
Fortfarande utan halsduk lämnade han lägenheten och gick utmed isranden mot bron över till andra sidan sundet. Vid gatan stod det män i stånd sålde julprydnader, granar och godis. Avsaknaden av snö var påtaglig. Han stannade några minuter framför en man som skrek ut reklam om något rengöringsmedel som tydligen var lösningen på alla problem. Marcus undrade om han inte borde köpa lite. När han kom utom synhåll från staden stannade han och sköljde ansiktet i en liten vak i isen.
Huset låg på en karg äng mellan tallarna och de bladlösa snåren och om man stod framför verandan på baksidan kunde man se hela vägen ner till vattnet. Där nere låg en gammal och sprucken brygga som nu hade frusit fast i isen. Marcus gick några varv runt huset. Det verkade lika öde och tomt som alla andra sommarstugor här ute. Ingen bil någonstans, släckt i alla fönster och inga fotspår i det froststela gräset. Försiktigt satte han tåspetsarna på stengrunden och hävde sig upp mot ett av de större fönstren. Det var ett kök, och ett ganska vanligt sådant, därinne. Avtorkade diskbänkar, rena ytor, några tomma kastruller på diskbänken. Allt var lugnt och fridfullt. Lite för fridfullt. Marcus fick en känsla av att ingenting i världen kunde vara så här fredligt och idylliskt, så här vanligt. Han gick några varv till och försäkrade sig om att allt var tomt innan han bestämde sig för att återkomma när han med mörkrets hjälp kunde låtsas att han inte fanns.

Huset såg betydligt större, och mycket mer hotfullt ut, i månsken. De stora träden kom närmre och verkade vilja svälja hela gläntan. Enda lilla andrummet var stigen ner mot vattenbrynet där månljuset som reflekterades i isen lyste igenom. Han tog mod till sig och gick fram till verandan. Känslan av lite melankolisk övergiven sommarstuga var borta. Nu kunde han föreställa sig alla de fruktansvärda varelser som kunde bo i ett hus som detta. Han visste naturligtvis att det bara var ett vintertomt hus, men ändå.
Ett av de större fönstren bredvid dörren ut till balkongen verkade vara lättaste vägen in. Långsamt klättrade han upp på en av de kvarglömda korgmöblerna och försökte sticka in fingret i springan vid fönstret. Huset var gammalt och slitet och springorna stora. Han körde in kofoten och försökte hitta balansen innan han började ta i. Med ena foten på det grå stengolvet och med knät upplagt på stolens armstöd ryckte han till. Fönstret gick genast upp – mycket lättare än han trott.
Inne i huset var det förvånansvärt varmt. Som om någon glömt värmen på när de åkte för sista gången i höstas. Han började gå mot den närmsta dörren. Kängorna lämnade stora avtryck på mattorna. Efter att ha samlat mod i några minuter vågade han sig tillslut på att tända ficklampan. En gul fläck avtecknade sig på köksväggen och långa skuggor dansade i rummet. Han fortsatte gå. Genom rum efter rum. Det fanns ingenting att se. Vanligheten var så totalt genomsyrande att han blev riktigt nedslagen. Det var slitna fåtöljer, tidningar från i somras och några bokhyllor med prydnadsföremål och kriminalromaner.
Hela huset var så oerhört vanligt att Marcus började känna sig lite löjlig. Vad trodde han att han skulle hitta? Han hade nästan gett upp, men bara för ordnings skull slog han upp dörren till det enda rum han inte besökt. Det var ett stort sällskapsrum med utsikt över sundet. Egentligen ett ganska vanligt rum; kallt trägolv, ljusgula tapeter, men rummet saknade möbler. Det enda som fanns var ett skrivbord med utsikt över tomten. Han gick fram till det. Mitt på bordet stod en dator med ett tangentbord. Ingenting annat, inga papper – bara en ensam dator, och ingen särskilt modern sådan heller.
Förvånat slog han på den. Ett hemvant surrande hördes och skärmen började lysa. Han drog fram den gamla skrivbordsstolen och satte sig ner.
Där fanns texter, mängder av texter. Allihop var daterade och varje rubrik innehöll ett namn. På måfå öppnade han några dokument. Alltihop var noveller. Noveller och korta texter om personerna vars namn fanns med i titeln. Långsamt förde han pilen nedåt och började leta bland namnen. Han sökte på sitt eget och snart lyste just hans namn upp hela skärmen. Innan han hunnit tänka något klickade han på det och en berättelse på några sidor dök upp framför ögonen på honom. Marcus Jensen 970101 – En vintersaga.
Han reste sig upp och började gå mot dörren, men hejdades. I dörröppningen stod en kvinna. Hon var iklädd vitt nattlinne och det ljusa långa håret bredde ut sig över axlarna. Hon var mycket vacker.
”Vad tror du att du har sett?”
Hon log sorgset mot honom och han visste inte vad han skulle säga. Under sekunder samlade han ihop alla de bitar av hans liv som just spritts ut. Han sträckte på sig.
”Någon sa att gudarna bor här.”
Långsamt gick hon genom rummet, tog honom i armen och ledde ut honom till vardagsrummet. Hon satte sig ner i en soffa och tog honom i knät.
”Och vad tror du?”
”Det finns ingen Gud.”
Hon drog handen genom hans hår.
”Nej, det finns ju ingen Gud.”
Han tittade upp och det sista han såg innan han somnade var ett par djupa blå ögon.

På morgonen fanns ingenting förutom huset. Yrvaket gick han fram till fönstret. Det snöade ute. Stora vita flingor föll långsamt ner mot marken och bildade ett vit skyddande täcke som ingenting kunde tränga igenom.

Hösten 2001

Skriven av: Carl-Robert Lindgren