Gudinnan utan namn (Del 1)

I begynnelsen skapades två folkslag av de tre Högsta Gudarna, vars like aldrig skådats. Gwanya, hoppets gudinna, Gwey, lärdomens gud och Den ensamma Gudinnan, vars namn aldrig fått nämnas och till slut fallit i glömska. Ingen levande visste hur dessa Upphöjda Gudar såg ut., men deras namn skulle för alltid finnas på denna plats. Människorna hade fölorat hoppet om att Den Ensamma Gudinnan namn någonsin skulle bli återfunnet, ty de vi kallar människor är av ett simpelt släkte och alltför lata för att leta. Det skulle ta många årtusenden, men Gudinnan utan namn skulle träda fram genom en människa.

Det var den ensamma Gudinnan som skapade de två människosläktena, födda att härska över världen. Först skapade hon Zuerna, hon gjorde dem kraftiga, starka och gav dem förmågan att strida, men Gwey, som skulle ha gett dem lärdom och kunskap var uppretad över att Den Ensamma Gudinnan skapat människorna utan honom och valde därmed att inte ge dem förmågan att tänka klart. Inte heller Gwanya ville hjälpa till genom att ge dem glädjen att leva. Därmed hade alltså Gudinnan utan namn skapat ett släkte som var klumpiga och tafatta, och använde sig av hat och förakt för att ta kontrollen. Zuernas släkte blev barbarer utan dess like med runda kroppar och spetsiga hakor.

Den ensamma gudinnan fann det oroväckande att världen skulle styras av vilda barbarer och bestämde sig därför för att anstränga sig lite mer för att hennes Broder och Syster, Gwanya och Gwey, skulle vara villiga att hjälpa till när hon skapade nästa släkte. Det visade sig att syskonen mer än gärna gav lite av sina krafter till att skapa ett andra människosläkte. När de började hade det gått två århundraden under Zuernas styre, men det var blott som ett dygn för de Upphöjda Gudarna. Gwanya gav det nya släktet namnet Tapher och de tre Gudarna såg till att deras nya människosläkte var genomsyrade av deras krafter. Tapherna var kortväxta med långt brunt hår och lysande gröna ögon. Gwanya gav dem glädjen och uppskattningen, medan Gwey gav dem kunskap. Ingen vet vad Den ensamma Gudinnan gav Taphernas släkte, men hon blev tvungen att använda så mycket av sina krafter att hon inte längre kunde överleva. Hon flydde, och kom aldrig tillbaka. Efter Den största gudinnans flykt skapade Gwanya och Gwey egna människosläkten, men var för sig, ty deras älskade systers flykt hade skapat en spricka dem emellan som aldrig skulle läka. Gwanya skapade Gwanerna, som hon döpte efter sig själv i hopp om att de skulle känna samma glädje inför livet som hon än gång gjort. Gwanerna blev ett godmodigt släkte som inte trodde något ont om någon eller något, men inte heller var speciellt intelligenta. Gwey skapade släktet Yui, som var ett släkte betående av lärda män och kvinnor, men som inte hade något som helst sinne för humor och aldrig log.

Gwanya, Gwey och Den Försvunna Gudinnan glömdes aldrig bort, men de fyra människosläktena slutade tro på dem som gudar, och det dröjde inte länge innan de tre Upphöjda Gudarnas historia berättades som legender och myter.





Nahile var en typiskt Taphiska, med mörkbrunt hår och kluvna toppar, men en sak var ovanlig med henne. Hon hade en mamma som kunde tala med andar. Åtminstone påstod sig Sefrah kunna kontakta de döda i det där landet hon alltid kallade "Det andra riket". Nahile hade blivit av med alla sina vänner när hennes mamma för första gången uppträtt på marknaden för tre år sedan. Det hade blivit ett fiasko. Nu hade Sefrah bestämt sig för att göra om det. Hon var säker på att det skulle gå bättre den här gången. Det var meningen att Sefrah skulle kalla fram en ande som stillsamt skulle uppenbara sig i luften över platsen där de stod. Allt som Nahiles mamma åstadkom var att framkalla tomater och ägg från publiken. Nahile tvingades att höra på när hennes mor kallades bluff av Zuerna och skräpet haglade över henne. Att misshandla Tapher var en av Zuernas favoritsysselsättningar. Alla stadens invånare tycktes ha samlats för att se på när Nahile och Sefrah förnedrades och misshandlades av folkmassan. Någon tände en eld av skräpet och misshandeln blev till en fest. Nu deltog alla män, och adelskvinnorna stod utanför den vilda massan och hånlog åt den misslyckade sierskan och hennes fula dotter. Zuerna hatade Tapherna, de gick inte i kyrkan och hade konstiga seder. Tapherna skillde sig helt enkelt från mängden, och det var strängt förbjudet. Det fanns många olika, mindre folkslag i landet Duna, men Zuerna var de dominerande, trots att inget annat folk kunde förstå varför. Zuerna var vildar och barbarer och deras kvinnor högdragna och nedlåtande, de tog ofta Tapher tillfånga för att göra dem till slavar eller för att tortera dem och hetsa dem att använda sina innersta förmågor. Även bland Tapherna var det ovanligt med riktiga magiker, och man hade tur om man en gång i livet fick träffa en, men alla Tapher hade inre förmågor som de endast släppte iväg några sekunder innan de dog. En Taphers inre förmågor kunde uppnå ofantliga höjder och ingen nu levande Zuer skulle kunna överleva en sådan ström av magi om han stod inom räckhåll för den.

Nahile tappade bort Sefrah i mängden av skrikande män men hann inte tänka på sin mor. Hon visste att hon måste rädda sig själv. Den taniga lilla flickan reste sig snabbt upp men föll genast till marken igen när en Zuersk man kastade sig över henne. Han hade vattniga ögon, och ett stort skägg. Nahile försökte slingra sig ur hans grepp men hans enorma kropp hindrade henne. Det långa, toviga håret föll ner i ansiktet på henne och hon fick kväljningar. Han hånlog triumferande åt henne och drog upp henne på fötter i den en gång vita, i-hoplappade klänningen, hon vacklade till men han höll henne upprätt samtidigt som han gjorde sitt bästa för att se värdig ut.

"Mina kära herrar!", sade han högtidligt. Ingen i den vilda folkmassan reagerade. Barbaren som höll i Nahiles klänning harklade sig besvärat.

När ingen lyssnade såg han sig förtvivlat omkring och slog henne, nästan frånvarande, men ändå hårt, i magen. Nahile kippade efter luft och såg sig hjälplöst omkring. Nu hade männen börjat slåss och trots att hon visste att de förmodligen skulle döda henne så önskade hon att de skulle sluta. Nahile hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv, och blodet som forsade på marken från de öppna striderna, blandat med vetskapen om att hon hade anledning till sin rädsla gjorde det knappast bättre. Barbarerna skulle minst tortera och våldta henne när de slutat slåss inbördes.

Nu såg hennes barbar uppriktigt sur ut.

"JAG HAR EN TÖS HÄR!" vrålade han till slut.

Striderna upphörde som genom ett trollslag. Alla såg först oförstående på varandra, och sedan på Nahile. Zuer var inte direkt ett snabbtänkt släkte.

När två minuter gått utan att någon kom sig för att göra någonting tog en adelskvinna mot till sig och ropade,

"Tösen! Det är en Taphiska!".

Och, plågsamt långsamt verkade det gå upp för männen att det faktiskt fanns två Taphiskor i närheten. Det satte fart på barbarerna igen. Snabbt restes Sefrah ur mängden, hon var fastbunden vid en lång träbit, iförd endast munkavle. Hennes nakna kropp såg bisarr ut bland alla manskroppar. Nahile kände tårarna rinna ner för kinderna men visste att hon inte fick säga något. Det skulle bara göra det värre. Bakom henne anade hon elden, kände hur illviljan från männen strömmade mot henne.

"VI BRÄNNER DEM PÅ BÅL!" vrålade en uppenbart överförfriskad barbar och resten av männen vrålade instämmande tillbaka. De började bära Sefrah mot henne och Nahile såg hur otroligt smärtsamt det var för hennes mor. När vildarna kommit fram till henne drog de av henne den tunna klänningen och band fast henne med ryggen mot hennes mor.

Snart var de mitt i elden och lågorna slickade deras ben.

"Nahile", Sefrahs röst var svag "Du har krafter, mer krafter en jag någonsin haft…", "mer än jag någonsin kommer att ha". Hon försökte le men det blev bara till en plågad grimas.

"Mor!", hon märkte att hon skrek "Nej! Mor!" Nahile grät helt hysteriskt samtidigt som hon tvingades att se på när hennes mor dog.

Det brann inte lika mycket hos Nahile, något verkade avlägsna elden från henne, hjälpa henne… Plötsligt förstod hon.

"Jag älskar dig, Nahile".

Skriven av: Ester Åkerström