Guldbröllop

Erikas blick vandrar över den fyllda lokalen. Över de dammfria lampkronorna, de enorma glasfönstren och den breda trappan. Det står folk precis överallt. Hon känner sig lite dum att stå helt ensam utan sällskap, men det är svårt att få kontakt med någon när det är så många människor på en så liten yta. Det är nästan som om hon vore osynlig. De flestas ögon är riktade mot värdparet. En förväntansfull stämning finns i deras blickar. Hon kan tydligt se deras beundran. Två människor som har byggt upp hela sitt liv tillsammans och skapat allt de lever för. Det är sällsamt tyst i lokalen trots alla människor som är där. Värdparet firar guldbröllop och de gör det storslaget. De ser pigga, starka och friska ut, trots att de båda närmar sig 80. De har varit gifta länge, kanske tillsammans ännu längre. Erika vet inte riktigt, känner inte till hela deras livs historia. Hon vet inte heller om hon ska gratulera eller beklaga deras 50-årsjubileum, som det stått på inbjudningskortet. Är det möjligt att efter så lång tid fortfarande älska varandra villkorslöst? Det mest troliga enligt hennes uppfattning är att de helt enkelt har stått ut. För att det är det man gör. Man skiljer sig inte. Själv känner hon sig varken pigg, frisk eller stark trots att hon är många år yngre än jubilarerna. Inte heller känner hon sig lika glad och tillfreds med tillvaron som de verkar göra. Hon har gjort implantat och operationer för att försköna sin kropp, men det är oklart om hon är lyckligare för det. Hon är skild, som de flesta andra av sina så kallade vänner. Hon är ensamstående mamma till två söner, konstant osams med deras pappa och tvingad att bo i en liten hyreslägenhet för att ha råd med allt. Inte direkt någon att se upp till. En sak är i alla fall säker, ingen kommer att med beundran i blicken se på henne när hon firar guldbröllop, även om det fortfarande skulle kunna vara teoretiskt möjligt för henne att fira det. Om hon träffade någon hon ville gifta sig med vill säga. Fast ganska troligt skulle äktenskapet ändå inte hålla så länge. Erika tror inte på kärleken, inte på det sättet i alla fall. Inte att kärleken kan hålla i sig så stark år efter år att man vill leva med den personen i resten av sitt liv. Hon har ju faktiskt försökt en gång. Lever man ihop så länge gör man det nog bara av gammal vana. Hon funderar över om hon egentligen är avundsjuk på värdparets till synes visade glädje. Men nej, så fel kan hon inte ha. Hon tror inte på deras lycka. Hon tycker mer att det är tragiskt att de varit ihop så länge. Inte för att det är något fel på Elisabeth och Roger. De är fantastiska personer båda två. Erika beundrar dem skarpt, men för helt andra saker än ett långt äktenskap. Roger har till exempel vågat det ingen annan gjort i sin bransch. Tänkt i helt nya banor, satsat stora pengar och pressat gränser. Elisabeth har i hela sitt liv kämpat hårt för att hjälpa utsatta barn på alla möjliga sätt. Det är något de borde vara stolta över, vilket de säkert är, men idag är det ett 50-årsjubilieum som det stoltseras över.
Erika står med ett glas mousserande vin i handen, men dricker inte. Hon tar inte några snittar från de blankpolerade silverbrickorna som servitriserna går runt och serverar gästerna. Hon mår illa av synen på det som gästerna gladeligen fyller sina magar med. Den irriterande, trötta rösten i hennes huvud börjar ovilligt räkna intag av kalorier. Hon borde inte se allt så svart. Hon har också saker hon kan vara stolt över. Sina barn, sin höga utbildning, sitt utseende. I stället känner hon sig bara trött, så fyllt av ånger och skam. Hon önskar att hon kunde känna glädje över Elisabeth och Rogers kärlek till varandra. Det är inte många som kan fira sitt guldbröllop. Kanske är de faktiskt så lyckliga ihop som det ser ut. Rogers irriterade blick på Elisabeth när hon sitter och kliar sig i hårbotten, så att mjäll faller ner över den vita duken och Elisabeths diskreta benspark på Roger när han sitter och biter på nagelbanden existerar kanske enbart i Erikas hjärna. Det verkar i alla fall inte som om någon annan ser det. Eller är gästerna så fullt upptagna med sig själva att de bara ser det de vill se? Alla ser så glada ut när de uppmärksamt lyssnar på en äldre herre som står uppe på en tillfälligt arrangerad scen och pratar om olika fotografier i ett bildspel som visas på den vita väggen. Värdparets liv ihop passerar förbi i en blandning av bilder och berättelser. Roliga episoder de varit med om under årens lopp uppmärksammas och det skålas. Ett fantastiskt jubileum för alla utom för Erika.

Pernilla Alexia

Status: Silver författare

Jag har alltid älskat att skriva. Jag skriver dikter, romaner och noveller. Just nu fokuserar jag mest på dikter och korta noveller.
Pernilla Alexia är medlem sedan 2025 Pernilla Alexia har 32 publicerade verk