Gustava

Benen känns tunga som bly när jag och Gustava stretar uppför Inedalsgatan. Vi är på väg till Kronobergsparken och det vet hon så väl. Hon drar i kopplet och jag tar tacksamt emot draghjälpen. Snömodden är hal att gå i och med nästan vartannat steg jag tar halkar jag i sörjan. Det känns tjockt i ena stöveln och jag stannar för att rätta till strumpan som korvat sig.
- Att det alltid ska vara motvind också, muttrar jag. Konstigt.
- Ja, det är väl konstigt. Så är det för mig också, hör jag någon säga.
Jag rycker till av förvåning och ser att det sitter en gammal dam i porten snett framför mig.

- Man kunde ju tycka att det nån gång skulle vara medvind. Men icke! I vilken riktning jag än går så lika förbålt får jag vinden rakt i ansiktet, säger hon och tittar upp på mig med sitt rynkiga ansikte och vänliga ögon.
Damen stånkar medan hon försöker få på sig skorna.
- Ska jag hjälpa till, frågar jag och sätter mig på huk framför henne.
När jag kommer nära märker jag hur märkligt klädd hon är. Allting ser handgjort ut. Den grovt vävda sjalen kring axlarna. Den svarta långa kappan av vadmal. Och inte minst de fint sydda läderskorna. De skulle ha kostat 10 000 kr på NK, om inte mer, tänker jag förbryllad. Högt säger jag:
- Vilka fina skor du har. De ser handgjorda ut.
- Ja, det är så klart de är, säger damen och lyfter på ögonbrynen. Vad skulle de annars vara?
Trots att vi bägge trycker, sliter och drar går skorna inte på.
- Det här går inte. Jag borde förstått bättre. Hjärtat mitt förstår du, säger hon och klappar sig på bröstet, det slår inte som det ska och då svullnar fötterna. Jag har inte råd att köpa nya skor, så nu kan jag inte gå omkring längre och söka rum.
- Söka rum, upprepar jag. Va?
- Men jag har det här rummet veckan ut i alla fall, säger hon och pekar upp i trappen bakom sig. Vill du ha en kopp kaffe?
Vi går upp en halvtrappa och den gamla damen sätter nyckeln i första dörren till höger. Den är vackert ornamenterad med blomslingor på grön botten. Vi stiger in i ett litet rum med en säng, en stor kista, ett bord och två stolar. Så mycket mer finns där inte. Jo, en underbart vacker gammal trampsymaskin står där också som prydnad vid fönstret.
- Sätt dig här så kommer jag snart med kaffe. Som tur är, är frun snäll och låter mig låna köket, säger hon och drar ut en av stolarna från bordet.
Jag brukar inte följa med främlingar in på kaffe. Men det här är spännande på något oförklarligt sätt. Vad luktar det härinne? Är det naftalin? Vad sa hon om fruns kök? Vilken fru? Hon pratar verkligen konstigt. Och skorna…Är hon inneboende och är så gammal? Det måste vara väldigt svårt. Hon är nog åttio år minst.
Plötsligt springer hunden iväg och jag ropar:
- Gustava, kom hit!
- Ja, jag kommer kära barn. Kaffet är klart nu, säger damen och kommer in med en stor bricka.
- Åh, jag menade hunden. Gustava har sprungit ut i köket tror jag, säger jag generat.
- Heter din hund Gustava? Det gör ju jag med, säger damen och skrattar.
- Anne heter jag, stammar jag fram.
Gustava serverar kaffet åt oss och häller i grädde både i min kopp och sin egen utan att fråga. Sedan tar hon sitt kaffe och häller ut en del på fatet och med van hand, det vill säga med tre fingrar, balanserar hon fatet skickligt. Så tar hon en sockerbit med den andra handen och stoppar in i munnen. Med ett ljudligt sörplande suger hon sedan kaffet från fatet och låter den heta vätskan sila genom sockerbiten, sväljer och säger ett vällustigt:
- Ah!
Jag tittar på med stora ögon.
- Vad tittar du på, flicka lilla? Drick nu ditt kaffe innan det blir kallt. Ta en sockerkaka också.
Vi sitter tysta och njuter av kaffet. Efter ett tag säger hon:
- Har du några barn?
- Ja, en dotter.
- Jag har en son och två döttrar. Den äldsta, Svea, har det inte lätt. Hon fick grön starr redan som ung och har bara en åttondels syn på ena ögat. Jag försökte lära henne sy men det gick ju inte så bra, som du förstår.
- Syr du?
- Ja, jag är herrskräddare. Det ger mer betalt att sy till karlar, gubevars.
Hon pekar på den stora kistan och säger:
- Där har jag en massa tygstuvar som jag inte nänns slänga. När jag åker till Linköping nästa gång, om det blir nån nästa gång, ska jag ta med en del till Svea. Alltid är det något som kan komma till pass. Stackars Svea med alla sina nio barn och en suput till karl.
Jag lyssnar med häpnad. Hennes dotter har nio barn. Varför har hon skaffat så många barn? Och nästan blind är hon.
- Men Iris, hennes äldsta dotter, fortsätter Gustava, är duktig och till god hjälp. Jag lär henne sy förresten och hon är riktigt flink i fingrarna.
- Min mamma hette Iris, säger jag.
- Hmm, minsann hon hette det, jaha, mumlar Gustava med sockerkaka i munnen.
- Och hon kunde sy men avskydde det, upplyser jag. När hon sydde blev hon påmind om sin fattiga barndom.
- Det var tråkigt att höra, svarar Gustava med ovanlig skärpa i rösten.
Vi sitter tysta igen och ett behagligt lugn sänker sig över rummet. En klocka tickar ute i köket. Jag känner mig avslappnad på ett sätt jag inte gjort på länge. Hunden sover. Så säger Gustava överraskande:
- Om du vill får du gärna berätta vad som tynger dig. Jag är bra på att lyssna.
- Tynger mig? Hur kan du veta det, frågar jag lite förnärmad och känner mig obekväm med att en främling kan se att jag inte mår bra.
Visserligen har jag för tre månader sedan fått diagnosen utmattning men det är ju inget som står skrivet i pannan på mig.
- Jag har levt ett helt liv och lite till. Då vet man. Berätta nu varför du går nedböjd och tungt som en gammal tant fast du fortfarande är ung, uppmanar Gustava.
- Jag är inte ung. Jag är 62, säger jag och tittar ner i kaffekoppen.
- Nå, berätta nu. Hur började det?
Jag tar ett djupt andetag, skjuter indignationen åt sidan och börjar berätta.
- Jag gjorde en del felval redan som ung, säger jag trevande. Fel som det tog decennier att rätta till. Fel som jag inte visste var fel. Egentligen kunde jag nog inte handlat annorlunda när jag tänker efter. Men hur kunde jag vara ihop med en narcissist i 30 år utan att fatta det? Nu är jag så gott som helt slut.
Det känns konstigt att sitta här och försöka berätta om sitt liv för en främling. Inte min stil precis, tänker jag och tittar in i Gustavas kloka gamla ögon. Hon ser på mig med en varm och djup blick. Plötsligt försvinner alla ljud. Det blir tyst och rummet badar i ett ljus som inte fanns förut. Jag ser mig själv utifrån, hur jag sitter vid bordet och pratar med Gustava. Jag hör inte vad jag säger men jag känner desto mer. En underbar känsla av frid och acceptans strömmar från den gamla damen och ut i hela rummet. Jag känner mig djupt älskad, utan några förbehåll, älskad villkorslöst på ett sätt jag inte trodde fanns. Så vågar kroppen äntligen släppa ut allt: all besvikelse, all sorg, all misshandel, alla lögner, alla brutna löften, all brist på äkta närhet och all ensamhet i så många år. Jag gråter så jag skakar och måste gå och lägga mig i sängen. Gustava, min hund, kommer efter, hoppar upp och lägger sig tungt över benen. Hon förstår. Hon ger mig också villkorslös kärlek och jag gråter en gråt som skakar om mitt allra djupaste, innersta, förborgade…
Den gamla damen sätter sig på sängkanten och smeker mig sakta över håret men säger ingenting. Gråten får tala, rena och rensa.
Hur länge jag grät vet jag inte men till slut somnade jag. När jag vaknar är det mörkt. Hunden ligger fortfarande i sängen men den gamla damen är borta. I dunklet ser jag att allt är bortplockat från bordet förutom en liten sak. Det är ett pyttelitet paket med brunt papper och snöre om. Under ligger en skriven lapp. Jag tar fram mobilen och lyser på texten. Där står med den vackraste snirkliga handstil jag någonsin sett:
Kära lilla du!
Varsågod. Här får du en liten present från mig. Den fick jag av min man när vi gifte oss. Jag vill att du ska ha den.
Kära hälsningar
Gustava

Jag vecklar upp paketet med ivriga fingrar. Det är en liten fingerborg i mässing med ett ingraverat G. Mässingen är vackert oxiderad och toppen på fingerborgen är av blått glas. Jag sätter den på höger hands långfinger och viskar:
- Vilken underbar present! Tack!
Det är nästan så att jag börjar gråta igen men samlar mig och stoppar ner den lilla fingerborgen i jeansfickan. Byxorna sitter trångt så där ligger den i tryggt förvar.
Jag går långsamt hemåt och slänger mig på sängen med kläderna på.
När jag vaknar nästa morgon ser jag att hunden sitter och stirrar på mig. Hon vill ha mat, hon vill gå ut. Jag får dåligt samvete och skyndar mig så att vi snabbt kan komma iväg. Det känns bråttom för mig också för jag vill träffa Gustava en gång till innan hon hinner flytta.
Än en gång traskar vi uppför Inedalsgatan och jag skrattar åt mig själv när jag halkar i modden. Porten står öppen och jag går in och ringer på.
Det hörs snabba steg inifrån lägenheten och en ung blond kvinna sticker ut huvudet och säger irriterat:
- Jaha?
- Ursäkta att jag stör, men jag undrar om Gustava är hemma?
- Vilken Gustava, fräser blondinen.
- En äldre dam, hon är inneboende här, säger jag så vänligt jag kan.
- Här finns ingen inneboende. Du måsta ha fel adress, säger blondinen vasst.
Jag tittar mig omkring i trappen och får se samma trapphusmålning som jag såg igår. Jo, visst var det här jag var. Det är jag säker på.
- Om du ursäktar så måste jag faktiskt gå till jobbet nu, säger den blonda och smäller igen dörren.
Jag står ett tag i trappen och stirrar på den stängda dörren med blomslingor på grön botten men så drar Gustava i kopplet och vi går ut. Framme i parken försöker jag få ordning på tankarna och förstå vad som hänt. Jag sätter mig på närmaste bänk.
Har jag blivit snurrig? Men jag vet ju så väl att jag var i just den lägenheten. Jag kommer så väl ihåg den vackra dörren. Kan jag ha drömt allt det här? Jag sov ju nästan som en medvetslös i natt. Kanske har jag varit i trappen förut för längesedan och glömt bort det. Och sedan kom minnet tillbaka i en dröm i natt. Precis som under hypnos. Att bortglömda minnen kan komma fram då. Ja, så är det.
Jag sitter och nickar som en nickedocka på bänken för att övertyga mig själv om att så är det. Så ringer telefonen. Det är Roland, min glada kusin.
Jag berättar allt vad som hänt hos den gamla damen. När jag är klar blir det alldeles tyst i telefonen.
- Roland! Hallå! Är det fel på telefonen?
- Nej, det är inget fel på telefonen, säger Roland sakta. Men jag hoppas du sitter ner.
- Ja, jag sitter. Vad är det?
- Du vet ju att jag sysslat en del med släktforskning. Nu ska du få höra. Vår mormors mor hette Gustava. Hon bodde ett tag på Kungsholmen vet jag. Hennes äldsta dotter Svea är vår mormor. Ja, jag vet att du aldrig har träffat henne. Hon dog ju långt innan du var född. Svea födde tolv barn varav tre utom äktenskapet. Nio hade hon tillsammans med suputen, vår morfar, Linus. Iris som Gustava lärde att sy är ju din mamma. Så vad jag kan förstå var det vår mormors mor Gustava du träffade igår.
Jag sitter och flämtar på bänken och får inte fram ett ord. Detta kan inte vara sant. Mötte jag ett spöke igår?
- Nej, Roland! Det här måsta gå att förklara på nåt sätt. Du måste ha berättat om släkten för mig förut och sedan har jag glömt det och sedan har jag drömt om det och sedan…
- Lugna ner dig, Anne. Jag har inte berättat det här för dig. Det vet jag alldeles säkert.
Vi lägger på luren för att på var sitt håll försöka smälta det osmältbara.
När jag tänker efter så har ju mamma berättat om sin mormor. Att hon var skräddare och kom från Stockholm och hälsade på i Linköping ibland. Och visst visste jag att min mormor, Svea alltså, såg dåligt. Att jag inte tänkte på det förut. Konstigt. Men jag var väl så känsloladdad att jag inte tänkte klart. Jo, det finns nog en rationell förklaring till allt det här.
- Visst gör det det, säger jag och börjar nicka igen.
Men mamma sa ju aldrig Gustava om eller till sin mormor. Mamma sa ju alltid bara mormor förstås så hur kunde jag veta i drömmen att hon hette Gustava? Fast jag måste väl ha hört det nån gång. Sedan är det ju lite konstigt att jag döpt hunden till Gustava. Men det måste ju vara en slump.
Nöjd med mig själv och mitt förståndiga jag reser jag mig från bänken för att gå hem. Jeansen sitter som vanligt för trångt och jag tar ett ordentligt tag i tyget för att rätta till dem. Samtidigt stannar världen. För jag känner något litet och runt som buktar ut i fickan. Sakta sticker jag ner handen och fiskar upp en fingerborg av mässing med ingraverat G och topp av blått glas. Jag står alldeles stilla, i flera minuter, i ett slags förhöjt medvetande med alla sinnen vakna och med en klarhet jag aldrig upplevt förut. Gräsets gröna färg, molnen på himmelen, fåglarnas sång och vinden som för med sig parkens underbara dofter, upplever jag med en kristallklar skärpa i ett intensivt nu. Ett nu som jag aldrig vill ska ta slut.
Gustava ger skall. Hon ser något. Det är visst en gammal dam som går haltande där borta. I svart kappa och för små skor.
- Tack Gustava, tack snälla du. Jag älskar dig, ropar jag så högt jag kan.
Jag tycker mig se en hand som vinkar innan hon försvinner in bland träden.

Skriven av: Wivianne Wigren