Hälften är för mycket -1

Del 1.


Jag kan inte sluta undra varför. Jag kan inte längre tro på det jag varit med om. Minnena har bleknat, försvunnit eller med magi suddats bort. Magi? Finns magi?
Det enda beviset på min overkliga bakgrund, ligger undangömd i en stor brun låda i ett stängt museums källare. Jag tvivlar på att någon annan än vi som deltog ska få reda på sanningen…

***

Långt bort i fjärran finns Sandleyn. En stad som han sade sig komma ifrån, den där varelsen som klev över min tröskel den 7 maj samma år jag fyllde tolv.
För första gången i mitt liv var jag ensam hemma, fylld från topp till tå med saker jag skulle hitta på. Ljudet när dörren efter pappa stängdes, lät som när en änglaorkester spelar. Ljuv musik i mina öron, som folk säger.
Jag var ensam i tjugo sekunder innan dörren öppnades igen. Jag suckade ljudligt.
”Pappa? Kan du inte bara gå? Har du glömt något? Tog du inte pengarna jag lade på bordet åt dig?”
När han först inte svarade gick jag ut för att visa honom vart dem låg. Beredd på att upprepa vad jag sagt, stannade jag mitt i rörelsen med munnen öppen. Framför mig stod han. Jag kan än inte beskriva vad jag fick för mig att han var för något. En alv, tror jag att jag hann tänka innan han mötte min blick.
Bruna, nötta kängor hade han på fötterna, avklippta jeans hängde löst runt hans midja och hans hud var helt vit. Det glänste om honom, i varje sak som fanns i rummet kunde man se en spegelbild av honom, och…och…
”Sarah?”
Han såg precis lika förvånad ut som jag, hans mun var format som ett perfekt o trots att han just sagt något. De djupt blå ögonen glittrade, och speglade en hel värld av fiskar som dök och simmade runt. Var det möjligt att ha ett helt hav i ögonen? Jag fängslades direkt och kunde ändå inte sluta stirra på hans bara överkropp, välformad och marmorlik. Han såg inte ut att andas, han verkade inte röra på sig alls – förutom en orange fisk som just försvann bakom pupillen. Hans öron var spetsformade och perfekta.
”Sarah?”
Jag vacklade till och han försvann i ett oroväckande mörker innan jag kände en skarp smärta i hela kroppen. Jag skrek.

Så fort hans hand vidrörde mig försvann smärtan och jag spärrade upp mina ögon. Han satt på huk bredvid mig med högra handen på min panna. Den var sval och mjuk.
”Sarah?” viskade han fram, men hans röst lät bortifrån. Som om han satt en högtalare inuti mitt huvud och en mikrofon i sitt eget.
”J-jag… VAD I HELVETE ÄR DU FÖR NÅGOT?”
Det lät inte riktigt så effektfullt som jag hade hoppats. För det första var jag hes, och för det andra visade han inte tecken på att ens ha hört mig. Han bara upprepade mitt namn.
Jag försökte säga något, men fick inte ut ett ljud. Han flög upp, inte reste sig, inte hoppade, han flög. Han saknade vingar, men rörde sig i samma takt som om han haft några. Hans fötter nuddade inte längre marken och hans mörka hår följde hans takt. Ett lätt guppande.
”Sarah, jag är Vic.”

Skriven av: Lavju 2