Halloween

Vinden strömmar över havet, snabbt och lätt mot sitt mål. Inom några sekunder når den fram, med en enorm övernaturlig kraft erövrar den stranden. Sandkornen yr och man kan inte se något annat en den beiga färgen. Efter en stund ger den sig av, för att inta nya områden. Den far målmedvetet upp mot ängarna och åkrarna, det långa gräset böjer sig för att inte brytas, som en and följer vattnet, följer gräset vindens rörelser och fladdrar lätt. Snart är den framme vid skogen, bladen rasslar och en del släpper grenarna för att flyga med blåsten och förena sig med de tusen löv som redan ligger på marken och som nu glatt virvlar runt i blåsvädret. Vinden fortsätter med en lite avslagen kraft. Den krossas mot alla träd som står i dess väg, samtidigt som dess kraft hela tiden gror. Bakom skogen ligger staden, vindens mål. Den slår i mot husfasaderna som vågor mot klipporunder en storm. Den frostar sedan som vatten genom staden och dränker gatorna med oväder.

Jag står i ett fönster och ser ut, jag ser hur ovädret börjar växa. Gatan ligger mörk och öde, det är bara vinden som driver upp löv till dans och stänker en gnutta liv över det hela. Himmelen är alldeles gråmulen, och den är täckt av svarta tunga moln. Framför gatan kan jag se mig själv som en skugga, en ganska så enkel bild av mig, som själv speglar sig i glaset. Jag kan se min raka näsa, mina höga kindben avspeglas klart. Läpparna är ganska så fylliga men de har ingen färg, ögonen är stora och sorgsna. I glaset är de alldeles svarta medan deras vanliga färg är blå. Håret är rött och ganska långt, det vilar snällt och tillrätta lagt på axlarna som det alltid gör.

Jag har aldrig varit som de andra, jag skulle inte kalla mig själv annorlunda eller konstig. Helt enkelt är jag bara inte som alla andra. Jag är extremt smart, men det är inte bara det. Jag vet alldeles för mycket. Det går inte ens att utföra ett IQ test på mig. Det finns dagar då jag inte är mig själv och det skrämmer folk. Jag kan få utbrott skrika saker, säga saker som är overkliga. I trean på en lektion berättade jag hur andra världskriget gick till, efter en fråga om vem Hitler var. I Fyran gick jag igenom hela människans uppbyggnad, hur DNA fungerar och så vidare. Om jag bara hade varit smart nog att hålla inne med allt jag kunde. Folk blev inte imponerade utan de blev rädda, fast det märkte jag först i femman. Då slutade jag att prata. Jag höll tyst helt enkelt, men skadan var skedd. De var livrädda för mig.

När jag går in i en affär går alla ut, när jag kommer in i klassrummet blir alla tysta. På festivaler när det är mycket folk så blir det alltid en gång när jag går fram. Det konstiga är att det sker överallt, inte bara i min lilla stad. Om jag åker in till någon större stad beter sig folk likadant mot mig, de gör det utan att tänka. Vart jag än är, vart jag än går tittar folk konstigt på mig och stiger åt sidan. Jag har aldrig haft en riktig vän, jag har aldrig vågat fråga någon vad det är som gör mig annorlunda. När jag tittar mig i spegeln, ser jag en helt normal tonåring. En tjej som vill vara precis som alla andra, men som aldrig vet vad hon ska göra. Så nu efter alla dessa år av ensamhet och utanförskap ska jag gå till tåget. Jag ska verkligen gå.

Jag tar min resväska och drar ett djupt andetag, jag ska gå. Jag öppnar dörren och försvinner ut mot den grå världen. Det blåser och jag känner att det är Halloween, de kyliga vindarna som luktar hav skvallrar om det. Jag går mitt i gatan, för det är ingen annan än jag som är vaken. Bladen faller av björkarna som står planterade längs gatan. För första gången tänker jag på att det är sista gången jag går längs den här gatan. Det känns nästan lite högtidligt. Jag vet inte vart jag ska, jag vet knappt vad som kommer ske. Hur kan jag veta allt om det här tåget? Äntligen är jag framme vid perrongen. Den ser så ödslig ut. Betongen är täckt av gula och röda löv, som rasslar lätt och somliga blåser ned över det tomma järnvägsspåret. En tomburk blåser fram över den betongen och jag går långsamt upp för trappan till perrongen. Jag tittar snabbt åt höger, det är därifrån tåget ska komma. Jag kan inte se det, inte höra det. Antagligen är jag för tidig. Jag passar på att vända mig om för att blicka ut över den sovande staden, tänk att jag aldrig mer ska få se den igen. Aldrig mer kommer jag behöva känna mig utanför. Känna mig annorlunda. Jag går fram och tillbaka på perrongen, runt omkring mig ligger det löv. Jag sparkar till dem så att de flyger upp en bit och sedan flyger en bit på vinden för att sedan falla ned till marken igen. Jag tittar åt höger igen, och där är tåget. Det är ett ganska så litet tåg, bara tre vagnar. Jag tittar mot det stora svarta fönster fram, för att se hur föraren ser ut, men hur jag än försöker kan jag inte se någon lokförare. Jag kan höra hur det bromsar in för stationen. Bladen på marken virvlar omkring och när tåget stannar öppnas en dörr i vagnen rakt framför mig. Jag tar ett djupt andetag och går fram mottåget, jag lyfter tveksamt benen för att stiga på. Trappan som jag går upp för verkar ändlöst lång. När jag äntligen lyckats komma upp stängs dörren bakom mig snabbt och tåget börjar långsamt att rulla igen. Jag går in en bit i vagnen tills jag hittar en tom kupé, jag öppnar dörren och går in. Det finns två soffor, två alternativ. Antingen kan jag sitta så att jag se bakåt, ser allt det jag lämnar. Eller så kan jag se det jag är på väg mot, den nya värden. Det sista alternativet verkar bäst så jag slår mig ned på den högra soffan, precis vid fönstret. Så att jag kan se det nya världen så bra som möjligt.

Efter en timme åker vi in vid den första perrongen. Jag tittar ut genom fönstret. Jag är så nära glaset att det blidas ånga efter mina andetag, det blir alldeles vitt på fönstret. Där ute står det några få människor, de har alla jackorna och kapporna långt uppdragna. Jag tittar på deras ansikten, det är så mycket i dem som jag känner igen. Sådant som jag ser varje dag i spegeln, men som inte går att beskriva, det som alltid finns där. De tomma ögonen, det döda ansiktsuttrycket och den ständiga medvetenheten om att jag är annorlunda. Jag tittar åt en skylt som sitter på en lång stolpe. Längtan står det. På skylten som är formad som en pil och ändlöst pekar tillbaka står det: Livet. På den motsatta pilen, den som pekar framåt står det med kraftiga bokstäver: Evigheten. Det är dit jag ska, tillsammans med alla de andra människorna. Tåget börjar långsamt att rulla och jag känner hur det stegvis ökar takten. Utanför fönstret flyter nya landskap förbi.

Dörren till min kupé öppnas och en gammal man går in. Han tittar på mig och nickar intresserat. Jag ger honom en liknande nick, och jag vet att han känner sig som jag. Han går med hakiga steg mot den motsatta soffan som jag sitter på. Jag iaktar honom, hans ansikte är gammalt och slitet. Det är alldeles tomt på färg anar att han antagligen ser ut som jag känner mig. Gubben tittar på mig och ler, han säger inget men i hans leende så finns det många ord. Trots det behöver han berätta med sina egna ord.
- Folk har alltid ignorerat mig, ingen ser eller hör mig. De går före mig i kön, kassörskan ser mig inte. Alla har behandlat mig som luft. De stannar inte ens när jag vill gå över gatan, berättar han plötsligt.

Jag vill inte vara sämre själv, så jag berättar om några plågsamma minnen.
- På den första skoldansen som vi hade i sexan räknade jag inte med att bli utbjuden, och jag ville inte bli förnedrad av att någon skulle säga nej, om jag bjöd någon. Jag gick på dansen ensam, gick ensam ut på dansgolvet och började dansa. Efter en stund tittade jag upp, och såg att jag var ensam. Alla andra stod längs väggarna. Jag rusade därifrån, och sedan dess har jag aldrig dansat, berättade jag för gubben som hette Ernst.
- En gång när det var vinter så halkade jag, fortsatte Ernst. Mitt på gatan så halkade jag, men det var inte en enda själ som kom fram till mig. Jag låg där en halvtimme, och sedan började jag skrika. Först då lade folk märke till mig och ringde ambulansen. Idag är första dagen i mitt liv som jag inte känner mig annorlunda, berättade han med trevlig röst.

Jag tittar ut igen, det är fortfarande höst. Fotfarande Halloween. Jag har alltid gillat Halloween. Det är som en dag då allt är annorlunda. Det ska vara en dag som idag. Just när mörkret håller på att lägga sig, viner löven över gatorna och ugglorna hoar. Folk tänder sina pumpor och sätter ut dem vid trapporna. Inomhus börjar alla att klä ut sig, de tar på sig häxkläder och sminkar sig. Sedan går de ut på gatorna som sakta fylls av häxor, troll, pumpor, monster, trollkarlar, mördare och skelett. Hela natten går de omkring hittar på bus och skräms. Jag tycker till och med mer om Halloween än om julen, men det beror också på att jag, som alla andra på det här tåget, är född på Halloween. Vi är Halloween människorna. Det är därför vi alla är lite, lite udda.

Efter en stund saktar tåget in igen, inför en ny station. Det står några få människor på perrongen. Jag ser hur de kliver på, tveksamt. Långsamt. En del är gamla, som gubben, en del är yngre, andra är bara barn.
- Det tar olika lång tid för folk att bestämma sig, se på mig bara, och se på dig, viskar Ernst
På stationsskylten står det; Sorgen. Jag undrar för mig själv vad det stod på min station, förutom Lingon by. Det måste varit något som Plågan kanske. Dörren till vår kupé flyger upp och en kvinna går in. Hon tittar snabbt på mig och Ernst samtidigt som hon ler. Hon har på sig en vekad kjol och en glansig blus, runt halsen har hon en rosa sjal, som ligger över axeln. På huvudet har hon en stråhatt som det sitter några stora rosor i. Hela hon luktar parfym och hennes naglar är illrosa och långa. Hon sätter sig ned bredvid mig, och tittar på mig igen. Hon har röda läppar, en aning för röda för att passa till hennes lockiga blonda hår.
- O jag är så nervös, tänk att jag sitter här! Utbrister hon med glad röst.
Jag tittar på henne och ler. Henne ska jag fråga.
- Hur kommer det sig att tåget kommer just när man står där på perrongen?
- O lilla gumman, du har inte läst om tåget va?
Jag skakar osäkert på huvudet.
- Det är vi som är Halloween människorna, vi är alla en aning udda. Ingen av oss passar in. När vi är redo kommer tåget och hämtar oss. Så att vi kommer hem, hon ler snabbt och skrattar.
- Är det inget mer att veta? undrar Ernst och ser frågande på kvinnan.
- O lilla vännen det är klart att det är mer att veta, men det får vi veta när vi kommer fram! Anita, tillägger hon och räcker fram handen till mig.
- Helen, svarar jag enkelt.
- Ernst, svarar Ernst.
- O Det är ingen fara längre! Ni är inte ensamma om att vara udda längre, var er själva! Strålar Anita.

Jag blickar ut genom fönstret igen för att se hur Halloween förändras. Det blir allt ljusare, och för första gången i mitt liv jag att jag är på väg. Jag kan höra hur folk pratar och hur barn leker, jag kan se rakt in i hemmen vi åker förbi. Folk sitter vid frukostborden och äter frukost tillsammans, de skrattar och undrar vad som kommer att hända på kvällen. Jag förstår för första gången att det inta bara är jag som är udda, utan att det är hundra, om inte tusen människor. Hur jag har kämpat hela livet för att passa in, men aldrig lyckats. Och jag skulle inte heller kunna passa in. Varför är det så viktigt i dagens samhälle att alla ska se likadana ut, bete sig likadant, göra samma saker och ha på sig likadana kläder? Kan inte alla människor bara få vara som de är. Det finns ingen anledning till att ha ett så utseende fixerat samhälle, ett samhälle där somliga klassas som udda och andra som normala. Jag är en Halloween människa som kommit fel, vi har egentligen vår egen värld.

Tåget stannar och åker vidare, stannar och åker vidare, stannar och åker vidare. När vi äntligen nått fram är kupén full av folk. Där sitter en liten pojke i rosa, en man som inte kan sluta att hicka, en tant som alltid är arg, en kvinna som skriker hela tiden och tre personer som inte ser annorlunda ut, men som är det.

Tåget stannar, och för några minuter blir alla tysta, ingen vet vad som kommer att hända nu, ingen har gjort det här förut. Dörrarna öppnas och långsamt går alla ut, en efter en. Sedan tågar vi genom korridoren och ansluter oss till de andra, som alla är som oss. Vi går ut genom dörren en efter en. När det äntligen är min tur, känns det som om jag inte kan röra mina ben. Det första steget ned för trappan, är det svåraste. Sedan är det bara två kvar. När jag äntligen sätter ned mina skakande fötter på perrongen, tittar jag upp och ser ett ändlöst sken. Ett vitt ljus sken som slukar allt. Nu vet jag att jag är hemma, att vi alla ska få bo i Halloween tillsammans. Aldrig mer kommer jag att vara annorlunda, nu är vi hemma, och äntligen har vinden lagt sig.

Skriven av: Elsa LIndberg