Hamlet och Ophelia

Det var en vanlig kväll, en typisk vanlig kväll. Hon satt i en gammal mjuk fåtölj och tittade på teve, men hennes tankar var långt borta. Gammal musik som spelades på teve förde henne tillbaka till det avlägsna förflutna.
”Tango?!”Precis, det var tango, när hon såg honom första gången. Hennes väninna hade födelsedagsfest och bjöd henne också. Så unga var de! När de slutade med en festlig middag kom han. Hon fick syn på honom plötsligt. Han var ett huvud längre än alla andra och där var ett stort öppet leende i ansiktet.
”Jag heter Hamlet”, sade han och sträckte fram en stor hand. Hon hamnade i bryderi.
”Ophelia”, sade hon och hennes ansikte blev rött.
”Jag tror, att dina föräldrar gillade Shakespeare liksom mina föräldrar. Vad fantastiskt! Det är lustigt!”, skrattade han. Han höll fortfarande hennes hand.
Hon gillade inte sitt namn och beklagade mycket att mamma tyckte om Shakespeare så mycket. Detta var den första stund som hon gladde sig över sitt namn. De stod tillsammans och hon kände det som om något stort och varmt vaknade upp i hennes hjärta.
”Vill du dansa tango?” frågade han.
Hon dansade inte tango. Hon ville dansa med honom, men hon kunde inte. När hon var en liten flicka, hade hon fallit av cykeln. Benet läkte inte korrekt och hon hade haltat så länge hon kunde minnas. Han visste inte om det och hon var så rädd att förstöra det här lyckliga ögonblicket.
”Nej, det vill jag inte idag, kanske, nästa gång”, sade hon.
Han dansade tango med hennes väninna. Det såg underbart ut. Han kunde dansa så bra!
De pratade hela kvällen, hon skrattade och lovade att dansa nästa gång och hon ville inte tänka på när den nästa gången skulle bli. Hon var lycklig.
Partajet kom till sitt slut och hon smet ut jättetyst. Hon gick hem och kunde inte sova. Hon tänkte på honom ”Hamlet och Ophelia”, ”Ophelia och Hamlet”. ”Vad det skulle vara härligt”, tänkte hon. När de första solstrålarna hade väckt en ny dag, somnade hon först innan gryningen.
Hennes telefon ringde, det var hennes väninna.
”Hej min kära Ophelia! Hur är det med dig? Din Hamlet letar efter dig. Förlåt, jag berättade för honom något och varför du inte ville dansa också. Han vet allt…”, började hon säga och kunde inte sluta samtalet, när Ophelia hörde Hamlets röst.
”Jag kommer alltid att bära dig i mina armar”, nästan skrek han. Hon log mot sin spegelbild.
De gifte sig två månader senare. Han bröt aldrig sitt löfte. De levde ett långt och lyckligt liv, men en morgon gjorde han inte kaffe och kallade inte på henne. Det var hemskt tyst i huset. Han dog ifrån alla, men inte för henne. Han fortsatte att bo i hennes minne och hjärta. Hamlet och Ophelia…och tango. Han gav henne tango som fortsatte hela livet.

Valentina

Hej! Jag är en vanlig kvinna som gillar att spela med ord och hitta på små berättelser)
Valentina är medlem sedan 2019 Valentina har 2 publicerade verk