Kategori: Novell
Hämnden
Aldrig tidigare hade han känt sÃ¥ starka känslor. Inte ens dÃ¥ han var olyckligt kär i Ann-Kristin dÃ¥ han var 17 Ã¥r och han kom pÃ¥ henne med Roffe i buskarna utanför ungdomsgÃ¥rden. Han var arg och ledsen pÃ¥ samma gÃ¥ng. Han visste att han hade fÃ¥tt nog, att han nu gÃ¥tt över en gräns som han tidigare noga aktat sig för. Han visste att nu var det ingen Ã¥tervändo. I sin ilska smällde han igen sin ytterdörr till den lilla grÃ¥ lägenheten i det stora anonyma, grÃ¥a hyreshuset. Han hörde genom dörren hur smällen dÃ¥nade i trapphuset. Men han visste att ingen skulle bry sig om det. I det här huset brydde man sig bara om sig själv. Skulle nÃ¥n mot förmodan bry sig sÃ¥ spelade det ju ingen roll, ingen skulle nÃ¥gonsin tro att HAN smällt i dörren. Han hade idag fÃ¥tt bekräftat det han länge vetat; han var en osynlig själ, en slav för att andra ska kunna fungera. Visst, folk pÃ¥ jobbet kom till honom dÃ¥ de behövde en liten programsnutt som gjorde deras jobb lättare. Men aldrig hade de kommit och bett honom om hjälp, nej de tog det för givet. De SA à T honom att göra saker. Om han försökte opponera sig mot att han inte hann, att han hade annat att göra eller att han faktiskt slutat jobba för dagen sÃ¥ viftades hans kommentarer bara bort med ett "men det där klarar ju du snabbt" eller "men vaddÃ¥, vad har du att göra som är viktigare". Men idag rann bägaren över. Det var nästan som i filmen Office space dÃ¥ nörden som alla körde över fick nog. I fikarummet hade han träffat pÃ¥ Lotta och Maria. De stod och skvallrade som vanligt och sÃ¥g honom inte. Han brukade i normala fall undvika fikarummet för att han hade aldrig nÃ¥gon rolig kommentar att fälla vid rätt tillfälle och när han kom in där sÃ¥ tittade alla pÃ¥ honom som om de undrade varför han var där istället för att sitta vid sitt skrivbord och göra klart programmet de bett honom om. De missunnade honom en rast, inte rakt ut men undermedvetet. Det osagda var ofta mycket värre än det som sas i stora ord. Han gick till kylen för att hämta sin smörgÃ¥s som han lagt där. Det var dÃ¥ han hörde Maria. "Nej nej, det tror jag inte. Han skulle aldrig komma pÃ¥ en fest, han sitter bara och programmerar hela kvällarna hemma. SÃ¥ du kan lugnt prata högt om festen, han kommer inte bry sig." Lotta fnissade lite. "Ja herre gud" sa hon "jag vill ju inte att han ska dyka upp där och dra ner stämningen". "Hur menar du nu?" Maria sÃ¥g undrande ut. "Ja han är ju inte direkt fager att se pÃ¥ och detta är ju trots allt en discofest där vi ska klä ut oss sexigt och försöka förföra varandra med dans". Lotta smekte sin smala kropp och Ã¥made sig som om hon var en billig strippa. "Nej det är ju sant" svarade Maria "tänk om man just fÃ¥tt upp farten och dansat sig varm och lite vÃ¥t och sen rÃ¥kar man se hans grÃ¥a ansikte". "Ja fy fan" Lotta rös vid tanken. "Fast Ã¥ andra sidan" sa Maria lurigt "även en som han kan ju behöva fÃ¥ lite fett pÃ¥ syllen" Lotta skrattade sÃ¥ hon kiknade. Hennes bröst guppade under blusen och ansiktsfärgen matchade hennes röda scarf. "Det behövs inte mycket fett för att täcka den syllen" sa hon dÃ¥ hon hämtat sig frÃ¥n skrattattacken. "Jag har hört att den är sÃ¥ liten att han behöver en sockerbit och pincett för att locka fram den och runka". Nu var det Marias tur att skratta. Hon tystnade dÃ¥ hon sÃ¥g honom stÃ¥ där, röd i ansiktet med sin smörgÃ¥s i handen. "JasÃ¥ är du ute och smyger?" Det var hÃ¥n i hennes röst. "Ser du nÃ¥t du gillar eller" Hon böjde sig fram sÃ¥ att hennes urringning avslöjade mer av hennes vita bröst. Hon nöp sig själv i bröstvÃ¥rtan sÃ¥ att den syntes genom tyget. "Det här skulle du gärna smaka pÃ¥ va?" HÃ¥net var hÃ¥rdare, kallare nu. Lotta fnissade och gick fram till honom och trängde sig mellan honom och skÃ¥pet sÃ¥ att hon "rÃ¥kade" nudda hans skrev. Hon flinade elakt och bÃ¥da fnissade dÃ¥ de gick ut ur fikarummet. "Vad gör du här?" Anders röst var mörk och maskulin. "StÃ¥r du och raggar pÃ¥ tanterna eller?" Anders skrattade hÃ¥nfullt. Han var tvungen att snabbt gÃ¥ därifrÃ¥n för att han kände att han rodnade. Samtidigt sÃ¥ kokade han inombords. Hur kunde man göra sÃ¥ där mot en medmänniska? Gick de i mellanstadiet eller? Han gick till sin plats, tog sin laptop och rafsade ner den i väskan. Jackan tog han frÃ¥n rockhängaren pÃ¥ vägen ut. Han ignorerade alla frÃ¥gor om var han var pÃ¥ väg. Med snabba steg skyndade han sig till tunnelbanan. Aldrig tidigare hade han känt pulsen pumpa sÃ¥ här mycket i sin tinning och han visste att han var nära att bryta ihop. Hemma till sist. Hela tunnelbanefärden hade han tänkt pÃ¥ hur han skulle fÃ¥ de där människorna att fatta att man inte kan behandla honom hur som helst. Tio Ã¥r av uppdämd ilska krävde nu utlopp. Saken blev inte bättre av att folk gick in i honom dÃ¥ han skulle byta tunnelbana i T-centralen och att en snorvalp pÃ¥ kanske 15 Ã¥r fräckt hade stulit hans sittplats pÃ¥ tÃ¥get. När han nu skulle lÃ¥sa upp dörren sÃ¥ kunde han först inte fÃ¥ upp nycklarna ur fickan för att han haft sin hand sÃ¥ hÃ¥rt knuten under sÃ¥ lÃ¥ng tid att det tog en stund innan han kunde öppna den. Smällen av dörren ekade ut och försvann, den var nu bara ett minne hos honom och säkerligen inte ens ett minne hos de andra i huset. Han visste att ingen i huset kände igen honom dÃ¥ de träffades nere i centrum. De visste att det bodde en man i lägenheten men bara för att det stod ett manligt namn pÃ¥ brevlÃ¥dan. Ingen av dem visste hur han sÃ¥g ut, inte för att han aldrig gick ut utan enbart för att han var sÃ¥ grÃ¥ och osynlig. Han trivdes med det men det sved lite dÃ¥ det var gÃ¥rdsfest med grillning och dans men han inte fÃ¥tt en inbjudan. Visst hade han sig själv att skylla, han visste mycket väl att man själv var tvungen att ta kontakt om man ville ha bekanta. Men han var inte sÃ¥n som människa. Han hade en gÃ¥ng i tiden provat pÃ¥ att jobba med annat än programmering. Han hade jobbat pÃ¥ ICA. SÃ¥lt och installerat inbrottslarm. Vaktmästare pÃ¥ en skola. Inget av jobben passade honom, alla innebar för stor kontakt med okända människor eller med barn. Han pluggade in sin laptop i vägguttaget, satte sig bekvämt vid köksbordet och slog pÃ¥ datorn. Den surrade lite innan windows logga lyste starkt mot hans ögon. DÃ¥ inloggningsskärmen dök upp behövde han inte ens tänka en sekund innan han knappade in det 24 tecken lÃ¥nga lösenordet. Han hade slumpvis genererat siffror och bokstäver och han visste att inte ens med en kraftfull dator skulle man kunna knäcka lösenordet pÃ¥ mindre än 6 Ã¥r. Ãven om den sÃ¥ stod pÃ¥ dygnet runt och försökte knäcka det. Han visste det för att han hade en algoritm som talade om det för honom. När hans bakgrundsbild pÃ¥ datorn, ett flygfoto över Microsofts huvudkontor i Redmond, sken upp sÃ¥ färgades det ljusbruna bordet svagt blÃ¥tt. Väggen bakom honom skiftade nu frÃ¥n vitt till blÃ¥tt och pinnstolen han satt pÃ¥ var blÃ¥ men med trämönster i. Han hade aldrig varit nÃ¥got inredningsgeni och det speglades väl i hans lägenhet. Köket var mer präglat av effektivitet än av estetik. Inga prydnader, inga söta smÃ¥ handdukar eller tavlor. Inget av det smÃ¥plock som hade präglat hans mammas kök dÃ¥ hon levde. Han klickade pÃ¥ Firefox ikonen och sÃ¥ fort webläsaren hade startat navigerade han till Googles hemsida. Han visste att han skulle söka efter sätt att tala om för sina kollegor vad han tyckte men han visste inte exakt vad han sökte efter. En stund senare kände han hur det kurrade i magen och han Ã¥ngrade att han inte hade ätit smörgÃ¥sen istället för att lämna den pÃ¥ skrivbordet pÃ¥ jobbet. Han tittade pÃ¥ klockan och insÃ¥g att han suttit där framför datorn i fem timmar utan avbrott. Hans ögon sved och det hade blivit mörkt ute. I köket var det ocksÃ¥ mörkt nu och han kände att han var tvungen att ge sig nu. Han hade redan en plan och hade skissat lite pÃ¥ den. Han kunde fortsätta en annan dag. DÃ¥ han värmt sig en Gorby-pirog och satt vid köksbordet och tittade pÃ¥ sin skiss sÃ¥ visste han att det skulle bli bra. Visst, mÃ¥nga hade gjort likadant men de hade inte varit lika smarta som han. De skulle lyssna, de skulle fÃ¥ höra. Därmed inte sagt att de skulle förstÃ¥ men det var ju en annan sak. Han gick ut i vardagsrummet, snubblade som vanligt pÃ¥ mattan i dörröppningen och höll nästan pÃ¥ att slÃ¥ knät i det lÃ¥ga, runda bordet vid soffan. Tv:n var av gammal tjock modell och den stod pÃ¥ ett sideboard i mörkt trä. Soffan var hÃ¥rd och grön. Hans mamma hade köpt den pÃ¥ en loppis 1986. Han levde efter mottot att sÃ¥ länge det funkade sÃ¥ skulle man inte byta ut det. Fönstren hade inga gardiner men han bodde ju sÃ¥ högt upp i huset att han inte behövde dem för insynsskydd. Han kunde inte se nÃ¥gon annan användning för gardiner. Väggarna i vardagsrummet hade en vit tapet med ett intrikat mönster av smala röda, blÃ¥ och svarta streck. Om han kom ihÃ¥g rätt sÃ¥ kom de tapeterna upp 1975, pÃ¥ hans Ã¥ttaÃ¥rsdag. Som födelsedagspresent det Ã¥ret hade han fÃ¥tt en Ã¥thutning för att han rörde de nya tapeterna. Nyheterna pÃ¥ tv:n var deprimerande. De handlade om Nordafrika. Det ena landet efter det andra gick under där. Han kunde aldrig fatta varför alla ville ha till sÃ¥ mycket förändring. Samtidigt kunde han förstÃ¥ folket som blivit sÃ¥ nedtryckt under sÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r. Han släckte dumburken, som hans mamma alltid kallat den, och gick för att borsta tänderna. Tandborsten lÃ¥g prydligt mellan tandkrämen och tandtrÃ¥den. Var sak pÃ¥ sin plats var hans motto. När han stod där och borstade garnityren sÃ¥ sÃ¥g han nÃ¥got som nästan fick honom att kräkas. Ett lÃ¥ngt blondt hÃ¥rstrÃ¥ ringlade sig som en giftorm över kranen och hängde ner i handfatet. Han tog en bit toalettpapper och plockade upp hÃ¥rstrÃ¥et. Det gick direkt ner i toalettstolen, med en rysning spolade han. HÃ¥ret kom frÃ¥n hans syster, det visste han. Hon hade varit och hälsat pÃ¥ honom igÃ¥r. Konstigt att han inte sett hennes efterlämning redan dÃ¥. Han rös igen och gjorde klar sin kvällsrutin. En vanlig kväll hade han legat vaken en stund och funderat över hÃ¥rstrÃ¥et i hans handfat. Denna kväll gick tankarna pÃ¥ annat hÃ¥ll. Sömnen kom snabbt och han mindes knappt att han somnat dÃ¥ han vaknade 8 timmar senare. Han hade mycket att göra den här dagen men för första gÃ¥ngen pÃ¥ en vardag pÃ¥ Ã¥tta Ã¥r sÃ¥ var gÃ¥ till jobbet inte en av de sakerna. Han hade vigt sitt liv för det företag som han igÃ¥r lämnat i vrede. Senaste gÃ¥ngen han hade semester var det första Ã¥ret han hade jobbat där. Tre veckor ledigt som han fördrev genom att jobba hemifrÃ¥n. Idag kände han sig som en rebell dÃ¥ han inte tog tunnelbanan norrut utan satte sig och Ã¥kte söderut. Han skulle till ett ställe som han inte varit till sen hans farbror tagit med honom en gÃ¥ng i mitten av 70-talet. Han höll tummarna för att det fanns kvar och att han skulle hitta det. Tunnelbanan tog honom ännu längre ut i förorten och han klev av i Hallunda. Bussen han skulle ta där stod redan inne men för första gÃ¥ngen i sitt liv sÃ¥ stressade han inte för det. Han visste att om han missade den bussen sÃ¥ skulle det komma fler. Han hade inte brÃ¥ttom. Han hann sÃ¥ klart med bussen och väl ombord satte han sig längst fram, snett till höger bakom föraren. Om ingen pensionär satt pÃ¥ den platsen sÃ¥ satte han ALLTID sig där. Det kändes som en trygghet att alltid sitta pÃ¥ samma plats. Han hörde de tvÃ¥ barnen som satt i barnvagnarna längre bak i bussen. De skrek och levde om. Han hörde ocksÃ¥ de unga mammorna som satt och pratade med varandra och totalt struntade i att deras barn lät sÃ¥ att det gjorde ont i hans öron. Nio minuter senare var tortyren slut dÃ¥ han klev av vid Salems kyrka. Dagen till ära sken solen och denna septemberdag var underbar. Han hade nu en bit att gÃ¥ för att komma dit han skulle. Han letade sig upp mot Söderby GÃ¥rdsväg och gick under motorvägen. Ãngarna bredde ut sig pÃ¥ bÃ¥da sidor av vägen och lÃ¥ngt där borta sÃ¥g han en flock med kor. Han tyckte om att vara pÃ¥ landet och detta pÃ¥minde honom om hur somrarna var innan pappa dog. DÃ¥ hade de Ã¥kt till farbror à kes stuga uppe i Roslagen. Pappa hade varit magister och de var hos à ke hela somrarna. Ãngarna drog sig tillbaka och snart hade han skog pÃ¥ bÃ¥da sidorna. DÃ¥ visste han att det inte var lÃ¥ngt kvar. Plötsligt pÃ¥ höger sida skymtade han det han letade efter. En halvtimmes smygande runt det lilla huset och han hittade vad han letade efter. Ett anonymt elskÃ¥p som i en träddunge nästan inte alls syntes. Beteckningen pÃ¥ den talade om för honom om vad som fanns pÃ¥ insidan. Han kunde nu Ã¥ka hem. TvÃ¥ dagar senare och 38 timmar framför datorskärmen. Han var trött men lycklig. Han hade lagt över det program han konstruerat pÃ¥ en USB-sticka och han visste nu att det inte fanns nÃ¥gon Ã¥tervändo. Det han tillverkat kunde användas till mycket och han skulle nog kunna tjäna stora pengar pÃ¥ det om han sÃ¥lde det till nÃ¥gon krimminell. Nu Ã¥terstod bara en massa förberedelser sÃ¥ skulle han skrida till verket. Det hade hunnit komma snö innan han kom tillbaka till det lilla elskÃ¥pet i skogen. En skruvmejsel som han fiskade upp ur fickan gav honom tillträde till elskÃ¥pets inre. Där inne fanns ett litet proppskÃ¥p, med en stor huvudsäkring, ett lite större proppskÃ¥p med sex säkringar varav den största var pÃ¥ 16 A och ett kopplingsskÃ¥p med en liten dekal pÃ¥. PÃ¥ dekalen stod det Pele Security. Det var det skÃ¥pet han ville in i. Han visste att om han skrivade upp de fyra skruvarna pÃ¥ framsidan och lossade plÃ¥ten sÃ¥ skulle en tyst signal gÃ¥ till närmaste militära förläggning eller, ännu värre, till ett privat vaktbolag. Han ville undvika bÃ¥da alternativen och kände därför pÃ¥ undersidan tills han hittade det han letade efter. Ett litet fyrkantigt hÃ¥l. Han tog fram sin laptop ur väskan, pluggade in USB-stickan han sedan tidigare iordningställt och anslöt sen datorn med en RJ45 kontakt rätt in i det lilla hÃ¥let pÃ¥ undersidan av skÃ¥pet. DÃ¥ han slog igÃ¥ng datorn startade den inte windows utan via USB-stickan startades hans egenhändigt ihopknÃ¥pade program. HÃ¥let under skÃ¥pet var serviceingÃ¥ngen för larmtekniker dÃ¥ de skulle programmera om larmet. SkÃ¥pet var ett kopplingsskÃ¥p för ett avancerat larm. I normala fall gÃ¥r en tekniker in och programmerar via manöverpanelen, den där slutanvändaren slÃ¥r in sin kod. Men vid en sÃ¥ här stor och avancerad anläggning skulle det förfarandet ta alldeles för lÃ¥ng tid, dÃ¥ använde man kopplingsskÃ¥pet för att programmera om allt pÃ¥ en gÃ¥ng med en dator. Programmet han nu använde skulle inte programera om nÃ¥got, bara fÃ¥ larmet att vara upptaget med en massa andra saker än att övervaka det som det i normala fall skulle övervaka. Han visste att larmet skötte inpasseringskontroll, inbrottsskydd, kameraövervakning och elstängslet. Det han däremot inte var säker pÃ¥ var om kamerorna bara spelade in eller om det faktiskt satt nÃ¥gon i andra änden och tittade pÃ¥ vad som skedde där i skogen. Han tog inga risker. När han tryckte pÃ¥ ENTER skulle alla kameror visa en loop han spelat in tidigare frÃ¥n Disney Channel. Allt som skulle synas vid en kontroll var Phineas and Ferb som säger "men där är du ju Perry" om och om igen. ENTER-knappens tryckning skulle dessutom stänga av strömmen till elstängslet och lÃ¥sa upp grinden i staketet. Vidare skulle alla magnetkontakter som registrerar öppna dörrar kopplas frÃ¥n. Dessutom skulle kortläsaren pÃ¥ dörren han bara absolut mÃ¥ste igenom ställas nästan öppen. Kortläsaren var av typen berörningsfri, det vill säga att kortet man lÃ¥ste upp den med skulle hÃ¥llas en centimeter ifrÃ¥n läsaren och kortets signatur lästes och dörren öppnades. Nu skulle han kunna öppna den med sitt SL-kort. Smidigt och lite lustigt att han involverade SL i sin hämnd. Men allt detta i teorin förstÃ¥s, han hade ju aldrig provat detta i realitet. Hur skulle han kunna göra det? Det var med stor spänning hans finger närmade sig knappen, den största pÃ¥ hela tangentbordet förutom mellanslag. Eftersom han inte riktigt visste om detta skulle funka sÃ¥ satta han pÃ¥ sig en "rÃ¥narluva" sÃ¥ att om kamerorna inte stängdes av skulle han i alla fall inte bli igenkänd. ENTER Sekunden efter var ljudlös och en eon lÃ¥ng. Han vÃ¥gade inte röra sig men eftersom han var rädd för att han inte skulle kunne röra sig alls om han stod stilla för länge tvingade han sig att sätta fart. Första testet skulle avgöra om han ens hade en chans. Han tog en lÃ¥ng kopparkabel som han skalat av isoleringen frÃ¥n. Han gick närmare staketet och slängde kabeln pÃ¥ det. Inget hände. Bra, första testet avklarat. Nu gick han fram till grinden, den stod olÃ¥st. Bra test tvÃ¥ klart. Framme vid dörren sÃ¥ hittade han inte kortläsaren. Hans Google efterforskningar hade bara nämnt berörningsfri kortläsare, inte var den befann sig. Fan ocksÃ¥. Han svor inte ofta men han visste att han hade brättom. Om nÃ¥gon satt vid en tvskärm just nu och sÃ¥g en tecknad figur hälsa pÃ¥ ett näbbdjur sÃ¥ skulle det inte dröja länge innan han hade sällskap. Tiden tickade pÃ¥. Men det var inte det enda som tickade. Helt plötsligt hörde han ett svagt tickande och ett klickande i dörren och han insÃ¥g att den eftersöta kortläsaren var inbyggd i dörren. Han slet tag i handtaget och öppnade dörren snabbt. Väl inne plockade han fram en stor bag och fyllde den med det han skulle behöva av det som fanns inne i det skumma, illa upplysta rummet. Rummet var inte stort och längs med väggarna fanns hyllor frÃ¥n golv till tak. PÃ¥ mindre än 5 minuter var han klar och ute. Han pluggade ur sin dator, plockade ihop alla sladdar och packade sin lilla väska. Ãven denna Ã¥kte ner i den större bagen. Tyngden i bagen var pÃ¥ gränsen av vad han klarade av. Han var dock ute ur skogsdungen snabbare än han gick in. Han visste att han var tvungen att ta sig frÃ¥n den större vägen han gick pÃ¥ för att om nÃ¥gon var pÃ¥ väg ut pÃ¥ eventuellt larm frÃ¥n anläggningen han nyligen besökt sÃ¥ var risken stor att de kom pÃ¥ just denna väg. Han tog sig in mot GrÃ¥bo och sen över det gamla sjukhusomrÃ¥det. Nere vid Mosshagen ställde han sig vid busshÃ¥llplatsen för att ta en buss mot Tumba. Medan han stod där och väntade pÃ¥ bussen sÃ¥ svischade en polisbil förbi med blÃ¥ljusen pÃ¥ men utan sirén. Han kunde ju omöjligt veta var den var pÃ¥ väg men det kändes rikgt bra att se buss 725 komma sekunderna efter. Vid Tumba stannade han till för att äta lite. Han hade ingen ro i kroppen dÃ¥ han tänkte pÃ¥ vad han hade i sin bag. Alla i hans närhet kändes plötsligt som en potentiell kriminell som skulle stjäla bagen sÃ¥ fort de fick chansen. Det blev en varmkorv pÃ¥ stÃ¥ende fot innan han gick ner till pendeltÃ¥get. TÃ¥get var nästan tomt och han fick en del av en vagn som han fick sitta ensam i. I Ãlvsjö bytte han till en buss som tog honom hem. Väl innanför sin anonyma dörr släppte hans kropp pÃ¥ spänningen och skakningarna dÃ¥ adrenalinet lämnade kroppen satte igÃ¥ng. Som i feberfrossa satt han vid köksbordet och skakade. Han hade aldrig tidigare varit med om det men han hade läst tillräckligt mycket i sina dagar för att förstÃ¥ vad det hela handlade om. Sakta Ã¥terhämtade han sig och började plocka upp sitt byte frÃ¥n sin lyckade kupp. Han plockade upp 30 paket frystorkad mat. Han hade räknat ut att han skulle klara sig minst tvÃ¥ veckor pÃ¥ det, längre om han ransonerade hÃ¥rdare frÃ¥n början. Han la sen upp 20 smÃ¥ askar med ammunition, kaliber 5,56, tvÃ¥ burkar vapenfett, tvÃ¥ vapenvÃ¥rdsset, tio tomma magasin och sist men inte minst tvÃ¥ automatkarbiner av modell FN FNC. Militären kallade den AK5 efter att Bofors modifierat den lite för att passa svensk standard. Den största ändringen som gjorde att de fick byta namn pÃ¥ det holländska vapnet var att de ändrat pÃ¥ säkringen. Istället för att vara i ordningen säkrad- patronvis eld - full automat eld sÃ¥ ville vi rationella svenskar ha säkrad - automat- patronvis eftersom man i stridens hetta tryckte säkringen snabbt nedÃ¥t och dÃ¥ oftast hamnade längst ner. Det var dÃ¥ bättre att ha patronvis eld där istället för automat. Detta hade han lärt sig genom att läsa all information han kunde hitta pÃ¥ nätet om detta vapen. Automatkarbinerna hade han fÃ¥tt ner i bagen genom att de var isärplockade. I sista stund hade han även hittat ett kikarsikte och han behövde inte tänka tvÃ¥ gÃ¥nger innan han stoppade ner även det i väskan. Militären litade pÃ¥ tok för mycket pÃ¥ sin säkerhet runt sina vapenförrÃ¥d, hur skulle du annars förklara att de förvarade vapnen tillsammans med slutstycket? Han hade naturligtvis inget emot det för det gjorde ju hans uppgift sÃ¥ mycket lättare. Han spenderade de närmaste tvÃ¥ veckorna till att lära känna vapnet. Att montera vapnet var lätt efter nÃ¥gra dagars träning. det han hade haft mest problem med var att fälla in kolven. Vapnen var helt nya och därför mycket tröga i alla leder. Musklerna i händerna värkte efter tre dagar av försök att fälla kolven. Han skulle just ge upp dÃ¥ han plöstligt lyckades och sen gick det bra. Ett knyck i handleden var knepet. Sen gick det lättare och lättare och snart bemästrade han det hela i sömnen. PÃ¥ ett forum som var öppet för alla men som nästan uteslutande män som gjort lumpen pÃ¥ nittiotalet skrev pÃ¥ hade han hittat info om kraven inom det militära pÃ¥ hur snabbt man ska kunna montera det. Under sjutton sekunder, i mörker, var ett av kraven. Efter tvÃ¥ veckor klarade han det pÃ¥ fjorton. Nästa steg var att prova vapnet. Det var ju värdelöst om man inte visste hur man sköt med det. PÃ¥ bussen upp till Roslagen kom han pÃ¥ att à ke kanske inte levde. Han hade inte haft kontakt med honom sedan pappas begravning. Det var en chanstagning men kanske var det lika bra att inte träffa à ke. Hur skulle han förklara vapnet? Han hittade ju hur som helst lätt till den perfekta platsen att prova vapnet pÃ¥. Han struntade i à ke och klev av en busshÃ¥llplats tidigare. Han klampade rätt över en äng, med snö upp till knäna och sen in i skogen pÃ¥ andra sidan ängen. Ungefär en kilometer in sÃ¥ öppnade sig skogen och en hundra meter lÃ¥ng glänta som avslutades mot en kulle lÃ¥g framför honom. Det här var en skjutbana som bara utnyttjades av traktens jaktlag. Ett jaktlag som, om inget skett de senaste Ã¥ren, bestod av ett gäng gubbar som knappt sÃ¥g änden pÃ¥ sitt gevär. Han rullade ut ett liggunderlag i snön, byggde ett litet stöd framför och gick sedan de hundra meterna för att sätta upp en tavla. Han hade med sig smÃ¥ plywoodskivor och tvÃ¥ pinnar och spikade ihop dessa till tvÃ¥ mÃ¥l. PÃ¥ dem satte han hemmagjorda tavlor, han ville inte riskera att nÃ¥gon vapenhandlare skulle känna igen honom dÃ¥ han köpt nÃ¥got sÃ¥ simpelt som mÃ¥ltavla. Han la sig sen ner och för första gÃ¥ngen sedan han började smida planen var han nervös. Att sikta var inte sÃ¥ svÃ¥rt men dÃ¥ han skulle krama avtryckaren började han plötsligt grÃ¥ta. Det var en förlösande grÃ¥t, tÃ¥rarna rann för att han visste att snart skulle han fÃ¥ sin hämnd. Han gav det fem minuter och sen började han sikta igen. Pekfingret krökte sig runt avtryckaren och innan han visste ordet av hade han skjutit sitt första skott nÃ¥gonsin i livet. Adrenalinet sprutade runt i hans Ã¥dror och pÃ¥ nÃ¥got kosntigt sätt var han upprymd, glad och rädd samtidigt. Det hade gjort mindre ont än han trott i axeln och han vÃ¥gade snart sig pÃ¥ ett andra och tredje skott. Ett magasin var trettio skott och när de var slut hade han skjutit slut pÃ¥ tvÃ¥ tavlor. Han hade delat upp skjutningen i omgÃ¥ngar om fem skott och sedan varit framme för att markera dessa. Han ringade in hÃ¥len med spritpenna, olika färger för de olika skjutomgÃ¥ngarna, sammanlagt sex olika färger. När han var klar tog han loss tavlorna frÃ¥n plywooden, rullade ihop dem för senare analys hemma. Det kändes som att han hade blivit bättre men han visste ju att han skulle behöva nÃ¥gon dag till här ute för att bli bra. Hemma i lägenheten satte han sig ner och stirrade pÃ¥ brevet frÃ¥n sin arbetsgivare där de med saklig ton sagt upp honom eftersom han inte varit pÃ¥ jobbet pÃ¥ snart en mÃ¥nad och inte hört av sig. Ingen hade ringt honom för att kolla att han mÃ¥dde bra, de bara avskedade honom kallt. Den fackliga representanten hade ocksÃ¥ skrivit under brevet. Han visste nu att han hade gjort rätt som lämnat dem. Probelemt var bara att pengarna började ta slut. Var skulle han fÃ¥ tag pÃ¥ mer sÃ¥ att han klarade sig utan att skada nÃ¥gon oskyldig? Han satte sig ner och började pÃ¥ ytterligare en plan. Han försökte gÃ¥ igenom sitt minne ocm han kunde komma pÃ¥ nÃ¥gonstans där det fanns stora mängder pengar. Ett ställe där han inte skulle behöva träffa pÃ¥ oskyldiga människor som därefter kunde känna igen honom. Han kom pÃ¥ ett antal rika människor han varit hemma hos dÃ¥ han installerat larm men han kunde inte för sitt liv tro att de hade kontanter liggandes hemma. Visst, de hade dyrbarheter men han ville slippa sälja sÃ¥dana saker för att komma Ã¥t kontanterna. En stund senare hhade han kommit pÃ¥ det. Han visste i alla fall hur han skulle försöka fÃ¥ tag pÃ¥ pengar. Efter tre kvällar vid samma fönsterbord pÃ¥ Gröne Jägaren sÃ¥ sÃ¥g han äntligen det han ville se. Tvärsöver Götgatan sÃ¥g han den man han väntat pÃ¥. I lÃ¥ng svart rock klev han självsäkert ur en taxi och in pÃ¥ seven eleven. Bara trettio sekunder senare kom han ut igen, svängde runt hörnet in pÃ¥ Kocksgatan och in i porten med nummer tre. SÃ¥, han bodde alltsÃ¥ kvar. Han bestämde sig att göra detta sÃ¥ snabbt som möjligt, kanske redan följande morgon. En chansning, det visste han för att mÃ¥let kanske redan hade lämnat lägenheten dÃ¥ men det var en sÃ¥n chans han var tvungen att ta. Den natten sov han inget. Han gick om och om igenom hur han borde hantera morgondagens situation. Om han inte var iskall skulle det inte funka. Han var tidigt, innan morgonrusningen, inne vid Medborgarplatsen. Vägen frÃ¥n tunnelbanan till Kocksgatan 3 var kort och ingen la märke till honom. Med sig i sin packning hade han hÃ¥rspray. Den använde han pÃ¥ koddosan utanför porten för att se vilka knappar som användts mest. PÃ¥ denna koddosa var det 2, 5, 8, 0. Typiskt, tänkte han, det är säkert Securitas som har larmen i det här huset och dÃ¥ har de bestämt portkoden. Han kände igen det frÃ¥n att ha programmerat in väktarkoder i larmdosor pÃ¥ skolor i Haninge. 2580 var den mest använda koden av Securitas. Du kan slÃ¥ koden genom att bara dra ditt finger uppifrÃ¥n och ned pÃ¥ displayen, allt för att lata vakter ska slippa tänka. Ett klick senare sÃ¥ var han inne i porten. Tre trappor upp hittade han dörren han sÃ¥ väl mindes. Han provade att plinga pÃ¥ dörren samtidigt som han plockade fram AK5:an frÃ¥n bagen han hade med sig. Rasslandet av lÃ¥s pÃ¥ andra sidan och en muttrande röst gjorde honom pÃ¥ helspänn. "Fan vad du är tidig idag Micke" svor rösten pÃ¥ andra sidan. Dörren öppnades och mannen pÃ¥ andra sidan sÃ¥g rätt in i mynningen pÃ¥ an automatkarbin. "Vad fan" hann mannen som öppnade sin dörr i en randig pyjamas klämma ur sig innan han blev inputtad i lägenheten. Aldrig tidigare hade han känt sig sÃ¥ modig, full av makt och handlingskraftig. I rätt ände av ett vapen klarade han tydligen av allt som kom i hans väg. Nu hade han trängt sig in i hemmet hos en av undre världens större bossar. Alla kallade honom Ali men dÃ¥ han installerade larm hos honom sÃ¥ hade han skrivit under alla papper med ett helt annat namn. Det var lÃ¥ngt och för en svensk krÃ¥ngligt sÃ¥ han fattade att Ali var ett namn att föredra. Han tog en stor chans genom att göra detta. Han kunde bli igenkänd, men den risken var liten. Kanske hade Ali inga pengar hemma idag men den risken var ännu mindre. "Vad fan vill du" stammade Ali fram. "Jag fattar att du inte är här för att döda mig för dÃ¥ skulle jag redan vara död". Ali var likblek. Med vapnet fortfarande riktat mot Ali sÃ¥g han sig omkring. Ãverallt var lyxen pÃ¥taglig. Ãkta mattor, kristallkronor och ädelträpaneler. I bakgrunden skymtade han ett vardagsrum med en tv som var sÃ¥ monumental att det säkert behövdes fem man bara för att flytta den. "Pengar" svarade han "jag vill ha alla pengarna" Han nickade mot väggen och ädelträpanelen närmast köket. "Ãppna skÃ¥pet och ge mig alla pengar". En förvÃ¥nad blick, en stunds överaskning visade att han haft rätt om att det fortfarande fanns ett kassaskÃ¥p bakom panelen. "Hur fan vet du..." Ali tystnade, kanske pÃ¥ grund av att han insÃ¥g att han svurit i nästan varenda mening han sagt, kanske pÃ¥ grund av att han visste att han inte skulle fÃ¥ svar pÃ¥ sin frÃ¥ga. "Snabba pÃ¥" En viftning med AK5:an mot väggen fick Ali att röra pÃ¥ sig. Mud fumlande händer tryckte gangstern till pÃ¥ panelen och den svängde tyst upp och blottade en stÃ¥lgrÃ¥ liten dörr med en knappsats pÃ¥. à tta siffror knappades snabbt in pÃ¥ knappsatsen. Nu visste han att det var brÃ¥ttom. Koden ska bara vara sexsiffrig, de extra tvÃ¥ siffrorna var ett sätt att skicka larm till vaktbolaget, en sorts överfallslarm. Den lilla grÃ¥ dörren öppnades lite och han gick fram och puttade omkull Ali, slet upp dörren och bara stod och gapade. I skÃ¥pet lÃ¥g buntar med hundralappar. Han räknade snabbt till femton buntar. Sedan sin tid pÃ¥ ICA visste han att en bunt med hundralappar innehöll tiotusen. Femton buntar var alltsÃ¥ hundrafemtiotusen. det var mer än han räknat med. Snabbt rafsade hen ner dem i bagen. "Jag känner igen dig!" Ali hade hittat sansen igen och nu svor han inte längre. "Du installerade larmet här". Alis plötsliga utbrott fick honom att rycka till. Plötsligt sjöng det i öronen pÃ¥ honom och det gjorde riktigt ordentligt ont i handen pÃ¥ honom. Han fattade inget förrän han kände krutröken i sina näsborrar och sÃ¥g Alis hjärna rinna nerför den motsatta väggen. Plötsligt sÃ¥g hallen inte lika lyxig ut längre. Ãdelträ med grÃ¥ hjärna och rött blod passade inte in med kristallkronor och äkta mattor. Han kände hur magen höll pÃ¥ att vändas ut och in. Inte nu, hann han tänka innan han rusade ner för trapporna. AK5:an dinglade runt axeln i vapenremmen och slog mot trappräcket sÃ¥ det ekade i trappen. Inte heller i detta hus var det nÃ¥gon som öppnade sin dörr för att se vad det var som lät illa. Ute pÃ¥ gatan kom han plötsligt ihÃ¥g att fälla ihop vapnet och lägga det i bagen. Ett tidningsbud tittade konstigt pÃ¥ honom. Han stirrade tillbaka och tidiningsbudet visste bättre än att fortsätta stirra. PÃ¥ vägen till tunnelbanan träffade han tre andra som stirrade lika konstigt. Syntes det pÃ¥ honom att han var en mördare? Oron kom smygande. Väl inne i tunnelbanevagnen slappnade han av lite, han kunde höra sin andedräkt lÃ¥ngsamt bli lugnare och jämnare. Han tittade pÃ¥ sin spegelbild i fönstret dÃ¥ tÃ¥get körde in i tunneln. DÃ¥ förstod han varför folk tittat konstigt pÃ¥ honom, han var prickig i ansiktet av blodstänk. Lägenheten var en fristad. Här inne kunde ingen nÃ¥ honom, det var hans fort. PÃ¥ köksbordet i detta fort lÃ¥g en mindre förmögenhet. I tvättkorgen lÃ¥g en handduk med röda fläckar. Han hade klarat sig hem utan att nÃ¥gon mer hade sett honom i ansiktet. Han hade smält in som han brukade och här i förorten var det ändÃ¥ ingen som sÃ¥g pÃ¥ varandra. Att se nÃ¥gon i ögonen här var antingen en invit eller ett hot sÃ¥ det var lika bra att lÃ¥ta bli. Blicken pÃ¥ sina egna skor, det hade han fÃ¥tt lära sig den hÃ¥rda vägen som tonÃ¥ring. Det behövdes bara tvÃ¥ blÃ¥tiror för att han skulle fatta. Efter det sÃ¥ ändrade han sitt liv. Skickade mamma ut honom för att handla gick han hellre en omväg till den lilla handlaren pÃ¥ berget istället för att gÃ¥ de hundrafemtio meterna till centrum. Han visste att han fÃ¥tt jackpott men ännu hade inte vetskapen om att han släckt ett liv sjunkit in. Han fasade för den dagen han fattade det. Nu var vapen, proviant och pengar införskaffat. Nu behövdes bara planeringen och tÃ¥lamodet. Han visste redan att detta var tvunget att ske en mÃ¥ndag eftermiddag. Det var dÃ¥ dagen avslutades med ett stort gemensamt möte. Alla samlades i stora konferensen, gick igenom det som skulle göras under veckan och under tiden inmundigades det smörgÃ¥s med kaffe. Detta hade han bara hört talas om, han hade sÃ¥ klart aldrig varit med pÃ¥ nÃ¥got av mötena, mÃ¥ndagar var dagarna dÃ¥ alla kom med sina egna lösningar och inflikningar i hans program och han var tvungen att testa alla, fastän han sÃ¥g direkt att det inte skulle funka. Klockan fyra pÃ¥ eftermiddagen var mötet slut men inte hans arbetsdag. Han var oftast inte hemma före nio. Men mÃ¥ndag var alltsÃ¥ dagen dÃ¥ han visste att alla, inklusive kontorschefen, gick hem samtidigt. Det var en grÃ¥ dag. Björkarna var som blyertsteckningar. Snön i drivorna som plogats ihop av gatukontoret var svart. Han satt i en lägenhet pÃ¥ Kotkagatan i Akalla. Efter att ha lagt ut en annons pÃ¥ Blocket hade han fÃ¥tt napp. Han trodde inte vilken tur han hade haft. Den som hade svarat pÃ¥ annonsen hade en lägenhet fast i fel ände av huset. Han hade förklarat för uthyraren att han inte var intresserad för att han ville bo med utsikt ut över husen pÃ¥ Finlandsgatan. Han hade diktat ihop en historia om att hans flickvän troligen hade ihop det med nÃ¥gon pÃ¥ jobbet och hon jobbade mycket övertid. Nu ville han kolla om det verkligen var övertid eller om hon Ã¥kte hem med nÃ¥gon annan innan hon kom hem till honom. Annonsen hade varit sÃ¥ utformad att man förstod att han skulle hyra lägenheten en kortare tid men betlaningen var generös. Han tackade för sig och gick därifrÃ¥n nedstämd. Fem minuter senare ringde hans telefon och det var uthyraren igen. Han hade pratat med sin kusin som bodde pÃ¥ rätt sida av huset och han hade inget emot att byta lägenhet en kortare tid. Men dÃ¥ skulle han fÃ¥ betala lite mer. Pengar var inga problem sÃ¥ han hade fÃ¥tt nycklarna redan dagen efter. Nu satt han där med kikare. Hans mÃ¥l lÃ¥g 80 meter längre bort och lite längre ner eftersom huset han satt i lÃ¥g pÃ¥ en höjd. Inte ett ultimat avstÃ¥nd men bättre kunde han inte fÃ¥ nu. I kikaren sÃ¥g han folk gÃ¥ in och ut genom entrén. Han sÃ¥g Ingrid i receptionen, den enda i huset som nÃ¥gonsin tilltalat honom snällt. Han sÃ¥g även stora konferensen där han visste att hela personalstyrkan skulle samlas pÃ¥ mÃ¥ndag, tre dagar frÃ¥n nu. Fick han som han ville skulle hans hämnd vara utkrävd pÃ¥ mÃ¥ndag klockan 16:10. Nu var helgen bara en enda lÃ¥ng nedräkning. Lördag eftermiddag. Aldrig tidigare hade hans liv gÃ¥tt sÃ¥ lÃ¥ngsamt. Minuterna kändes som timmar. Ute var det bistert. Kylan hade lamslagit stora delar av landet och Akalla var inget undantag. Inga barn var ute pÃ¥ gÃ¥rden och lekte men de levde om desto värre inomhus. En trappa upp lät det som att de hade minst fjorton barn, vilket i sig inte var en omöjlighet. Han hade vÃ¥gat sig en sväng till centrum idag. Han kände sig modigare och tittade rakt fram hela tiden. Han sÃ¥g fler kvinnor som sÃ¥g pÃ¥ honom med nyfiken blick och ingen av männen stirrade pÃ¥ honom med samma arga blick som han trott att alla män hade. Världen kanske ändÃ¥ inte var sÃ¥ mörk som han tidigare trott. Det hade nu gÃ¥tt fem minuter sedan han senast tittat pÃ¥ klockan. Det kändes som en evighet. Han var tvungen att gÃ¥ ut igen. Han hade dessutom börjat fÃ¥ fjärilar i magen, mÃ¥ndagen var inte sÃ¥ lÃ¥ngt bort. Han bestämde sig för att gÃ¥ till den lokala pizzerian. Inte för att äta pizza dock, en sÃ¥dan flottbomb skulle aldrig passera hans tunga. Nej han skulle gÃ¥ dit för att dricka nÃ¥gra öl. det var mÃ¥nga Ã¥r sedan han nyttjat alkohol men han trodde att det skulle lugna hans nerver lite. Kylan hade nästan lyckats ta hans näsa innan han var framme vid Pizzeria Torget. Ett föga nytänkande namn och den röda skylten med namnet hade sett sina bättre dagar. Invändigt sÃ¥g det ut som man kunde förvänta sig av en förorts restaurang. Ett hörnbord var ledigt och han satte sig där. Ganska snart insÃ¥g han att det inte var bordservering. Lite generad gick han upp till baren men insÃ¥g snart att ingen lagt märke till honom. Han beställde en stor stark, det hade han hört att man skulle göra. Han blev besviken dÃ¥ han fick en följdfrÃ¥ga ocm vilken sort han ville ha. Han tittade snabbt pÃ¥ pumparna och insÃ¥g att han hade tre sorter att välja pÃ¥. Pripps BlÃ¥, à bro och Guiness. Erfarenheten saknade han, han visste inte vad de olika sorterna smakade, vad som skilde dem Ã¥t eller om nÃ¥n av dem helt enkelt var vanligare än den andra. Han valde att beställa in av varje sort. Med viss svÃ¥righet balanserade han de stora glasen tillbaka till bordet. Han satte sig ner och smakade pÃ¥ den mörkaste av de tre och fick en smärre chock. Det var som att dricka en öl men samtidigt äta en kola och tugga pÃ¥ ett vetebröd. Smaksensationerna var mÃ¥nga och han tyckte om det han fick i munnen. TvÃ¥ klunkar senare insÃ¥g han att man snabbt blev mätt pÃ¥ denna tunga brygd. Han lugnade sig och smakade pÃ¥ sin à bro. Ljus, lite maltsmak men mycket mer lättdrucken. Han lutade sig tillbaka och tittade runt i lokalen. De röda bÃ¥sen längs med fönstret var nästan fullsatta av folk sim alla var i djup diskussion. Borden mitt i lokalen var bara till hälften upptagna och vid ett av borden fastnade hans blick vid en kvinna. Hennes hÃ¥s var lÃ¥ngt och blont, hennes läppar röda som blod. Hon sÃ¥g nästan ut som den lucia de alltid hade haft i skolan dÃ¥ han var liten, med undantaget frÃ¥n att hon inte hade en lÃ¥ng vit särk pÃ¥ sig. Nej denna kvinna hade pÃ¥ sig nÃ¥got som designern nog sÃ¥g som en vacker och föförande klänning men det lyste inte igenom pÃ¥ denna kvinna eftersom hon valt en klänning som var tvÃ¥ storlekar för liten. Bysten hotade att ramla ut vilken sekund som helst och hennes mage stretade mot det sköra tyget. Det hängde ut valkar pÃ¥ sidorna. ÃndÃ¥ var hon den vackraste han nÃ¥gonsin sett. Hon mötte hans blick och synade honom frÃ¥n topp till tÃ¥. Hon stannade blicken pÃ¥ hans Pripps BlÃ¥ och tittade upp pÃ¥ honom med frÃ¥gande blick. Han sköt glaset framÃ¥t, mot henne och nickade nästan osynligt mot stolen framför honom. Som en lydig liten hund som visste att den skulle fÃ¥ nÃ¥t gott nästan sprang hon till hans bord. "Pernilla" var hennes första ord. Samtidigt som han tog hennes hand och presenterade sig sÃ¥ tänkte han pÃ¥ vad han skulle göra mot sina före detta kollegor och han visste att han hade inget att förlora. Han skulle lägga den lilla grÃ¥ musen han sÃ¥ länge varit i en lÃ¥da. LÃ¥dan skulle han tejpa igen, dränka i bensin och elda upp. Han skulle aldrig mer ta pÃ¥ sig rollen som slagpÃ¥se, humorobjekt eller driftkucku. Nu skulle han börja ett nytt liv, hur länge det nu skulle vara. Han skulle bli tuff, framÃ¥t och ta för sig. Samtalet med den mycket vackra Pernilla flöt, för att vara honom, mycket smidigt. Han fick med tvÃ¥ meningar reda pÃ¥ att hon bodde i närheten, att hon nyligen blivit singel efter ett lÃ¥ngt äktenskap och att hon var 46 Ã¥r. Barn hade hon fick han reda pÃ¥ i den tredje meningen, men de var hos sin pappa. Hon han även klämma in att hon jobbade pÃ¥ Poolia och snurrade runt pÃ¥ ett antal kontor i stan som VD-sekreterare. Den fjärde och femte meningen avslöjade att hon kommit till pizzerian ikväll med bara en sak i skallen. Hon ville ha en karl för natten. Dock hade hon snabbt insett att de enda männen som var där var antingen fyllon som hur som helst inte skulle fÃ¥ upp den eller kriminella som bara satt och pratade affärer och inte hade tid med en förortsmamma. Därför hade hon blivit sÃ¥ glad dÃ¥ hon sÃ¥g honom komma in. Han var nykter, ensam och sÃ¥g snäll ut. Mening Ã¥tta lyssnade han pÃ¥ dÃ¥ de var pÃ¥ väg till hennes lägenhet. Resten av natten gick, enligt honom, i en rasande fart. En trappa upp i en av de hus som alla sÃ¥g likadana ut lÃ¥g hennes lägenhet. Dörren lika trÃ¥kigt brun som alla andra. Innanför dörren fanns däremot en oas av färger och mönster. I hallen fanns en liten bänk där man kunde sitta och ta pÃ¥ sig skorna. Den var klädd i mörkt lila tyg med ett batikmönster. Lampan i taket sken rött och det var dunkelt men mysigt i hallen. Längre in kunde han se vardagsrummet. Han sÃ¥g ingen soffa utan bara stora, mjuka kuddar och en mjuk matta. Färgerna där gick i rött, terrakotta och brunt. Kontrasten till husets fasad och trapphus var sÃ¥ stor att det nästan snurrade i huvudet pÃ¥ honom. Väl innanför dörren sÃ¥ böjde han sig ner för att knyta upp skorna och när bÃ¥da skorna var uppsnörda och avtagna rätade han pÃ¥ sig och dÃ¥ stod hon redan naken bredvid henne. Hans invande blyghet gjorde att han rodnade och inte vÃ¥gade titta pÃ¥ henne annat än i ögonen. Men sÃ¥ kom han ihÃ¥g sitt löfte om att bli tuff. Hans blick sökte sig över hennes kropp. Läpparna var fylliga, halsen lÃ¥ng och axlarna hade markerade nyckelben. Brösten var stora och tunga. BÃ¥a Ã¥dror randade brösten och bröstvÃ¥rtorna var stora och styva. VÃ¥rtgÃ¥rdarna var mörka, lite avlÃ¥nga och alldeles knottriga. Om det berodde pÃ¥ om hon frös eller var upphetsad visste han inte och ville frÃ¥ga. Magen visade tecken pÃ¥ att hon var 46 Ã¥r och hade fött tvÃ¥ barn. Men det sladdriga och mjuka fick honom att bli styv i byxorna, han gick igÃ¥ng pÃ¥ det som andra killar gick igÃ¥ng pÃ¥ en slät mage. Under den lite hängande magen sÃ¥g han hÃ¥r. Det var den första könsbehÃ¥rning han nÃ¥gonsin sett. Med nyfikna ögon, utforskande som ett barn som första gÃ¥ngen ser en nyckelpiga stirrade han pÃ¥ busken. Hon sÃ¥g hans blick och hennes hand gick snabbt ner till hennes skrev. Hon smekte sig och särade sÃ¥ att han skulle se hela henne. "Snälla, ta mig nu, hÃ¥ll mig inte pÃ¥ sträckbänken längre". Hon drog honom med sig in i sovrummet och slände sig pÃ¥ rygg i sängen. Han klädde av sig framför henne och hon klädde samtidigt av honom med blicken. Plagg efter plagg föll och dÃ¥ kalsongerna föll till golvet föll även Pernillas haka. "Det var det värsta" mumlade hon. "Det var fan i mig den största kuk jag sett". Han blev generad och funderade pÃ¥ om det stämde, han hade ju inte sÃ¥ mycket att jämföra med, han hade ju inte ens sett sin pappas penis. Plötsligt visste han exakt vad han skulle göra trots att detta var första gÃ¥ngen för honom. Som ett gudomligt ingripande gjorde han alla rätt och inga fel. Höfterna rörde sig i takt, hans händer visste exakt var de skulle röra, klämma och smeka. Hennes extas gick inte att ta fel pÃ¥ dÃ¥ hon kom första gÃ¥ngen. Efter femte gÃ¥ngen började han tro att hon bara lÃ¥tsades, att hon spelade en roll. Hon försäkrade henne om att det var pÃ¥ riktigt. Inte förrän pÃ¥ morgonkvisten tillät han sig sin egen njutning. DÃ¥ hade de hunnit med bÃ¥de sängen, duschen, köksbordet och soffan. DÃ¥ han sedan stod och tvättade sitt kön märkte han att han var röd, som skavsÃ¥r, längs med hela organet. De sov bort halva söndagen, älskade igen resten av söndagen och plötsligt var det mÃ¥ndag morgon och hon fick plötsligt brÃ¥ttom att kasta ut honom. "Det är inte för att jag inte vill ha kvar dig men det är sÃ¥ att jag har brÃ¥ttom. Jag ska till jobbet och idag ska jag till ett nytt ställe, jag vet inte ännu var. Jag mÃ¥ste först in till kontoret i stan för att fÃ¥ alla uppgifter och sen fÃ¥r jag skjuts ut till det ställe där jag ska vara i tre veckor". Hennes spontana glädje gjorde att han trodde pÃ¥ henne. Han lovade henne att ringa i slutet av veckan för att göra upp planer för nästa vecka, dÃ¥ hon Ã¥terigen skulle vara barnfri. Han tänkte att det kanske var dumdristigt att lova saker, han hade ju en väldigt oviss framtid, men han sa inget Ã¥t henne. Tillbaka i lägenheten förträngde han Pernilla för att kunna koncentrera sig pÃ¥ sin uppgift. Han kollade, dubbelkollade och trippelkollade att alla saker var där de skulle. Vapnet lÃ¥g pÃ¥ höger sida pÃ¥ det lilla bord han ställt upp som skjutstöd. PÃ¥ bordet hade han pallat upp kuddar frÃ¥n soffan för att komma i rätt höjd och stolen han skulle sitta pÃ¥ hade han valt för att den var stabil. PÃ¥ vänster sida lÃ¥g sex fulla magasin. Han räknade med att fÃ¥ träff med i alla fall var femte skott och det borde ge honom en chans att träffa alla i det rummet han hade siktet inställt pÃ¥. Sex magasin var 180 skott och träff pÃ¥ var femte betydde 36 träffar och de borde inte vara mer än 25 stycken i rummet vid det aktuella tillfället. Kanske var träff pÃ¥ var femte skott för optimistiskt tänkte han. Han plockade fram tvÃ¥ magasin till. Det var ju trots allt lÃ¥ngt till mÃ¥let och de skulle ju vara rörliga. Plötsligt slog en tanke honom, kikarsiktet var ju inte monterat. En skruvmejsel och lite pill var det som behövdes för att ha skulle fÃ¥ fast kikaren. Han stödde vapnet pÃ¥ kuddarna och satte sig tillrätta. Han visste direkt att han gjort rätt som tagit med sig kikarsiktet. Med detta kunde han till och med se vad de skrivit pÃ¥ den vita tavlan i konferensrummet. Detta skulle bli bra. Pernilla hade svÃ¥rt att koncentrera sig pÃ¥ jobbet. Hon gick runt med en annan tjej frÃ¥n Poolia som visade henne hur det nya stället funkade. Men hon lyssnade bara pÃ¥ var tredje ord, övrig tid gick hennes hjärna pÃ¥ högvarv och det var den underbara mannen hon träffat i lördags som gjorde henne sÃ¥ konfys. Inte nog med att han hade haft en enorm kuk, han hade vetat hur man använde den. Hans händer hade varit magiska och hans tystnad hade inte stört henne eftersom de kände sig sÃ¥ bekväma med varandra. Hon bad nu till alla gudar hon kunde komma pÃ¥ att han verkligen skulle höra av sig. Var det verkligen bara sexet som fick henne att hoppas att han hörde av sig? Fanns det mer än sÃ¥? Ja, hon trodde det i alla fall. Han hade verkat sÃ¥ lugn, förstÃ¥ende och kunnat lyssna bra. Tankarna snurrade men det fick hennes dag att rusa fram. Snart skulle dagen vara slut, hon skulle bara presenteras inför resten av personalen. Hon hatade sÃ¥nt. Hon blev svettig i handflatorna bara hon tänkte pÃ¥ det. Hon gick mentalt igenom det lilla tal hon alltid drog inför nya medarbetare. Hon skulle ju trots allt vara här minst tre veckor och kanske längre och hon ville ju göra ett bra intryck pÃ¥ dem. Det var dags att fÃ¥ det överstökat men ett sista toalett besök skulle hon väl hinna med. Med toalettbesöket avslutat och med svettiga handflator gick hon för att hÃ¥lla sin presentation. Hon visste att de väntade pÃ¥ henne och när hon klev över tröskeln satt de alla vända mot henne. Alla satt vid stora ovala bord, hon räknade snabbt till 25 personer. De hade vinklat sina stolar mot den stora whiteboarden längst fram. Men just som hon tog sitt andra steg in i rummet kände hon hur det sved till i halsen och det lät som att nÃ¥gon tappade ett glas i golvet. Hans tid var kommen. Han vibrerade och kände att det var dags. Hans hämnd var nu bara minuter bort. Adrenalinet började strömma till och han visste att om han inte lugnade ner sig nu skulle han vara alldeles skakig dÃ¥ han behövde vara som mest stadig. Han tittade ännu en gÃ¥ng i kikarsiktet och nu började folk fylla rummet. Alla satt vända mot den stora vita tavlan men det sÃ¥g ut som att de väntade pÃ¥ nÃ¥got. DÃ¥ sÃ¥g han det. VD:n var inte där. VD:n var en lÃ¥ng stroppig typ som hade kommit förbi en enda gÃ¥ng och hälsat men han hade inte dolt hur han smort sina händer med alkogel strax efter deras möte, som om han var äcklad av att ta folk i hand. Hade han väntat sÃ¥ här länge kunde han vänta en stund till, VD:n mÃ¥ste ju vara med, han skulle rent av vara den första som fick smaka pÃ¥ hans medicin. Med siktet inställt pÃ¥ dörröppningen pumpade nu adrenalinet för fullt. Hans synfält blev mindre och han visste att han var tvungen att andas lugnare för att inte förlora hela synen. Det skulle ju bli synnerligen svÃ¥rt att skjuta utan syn. Med andningen nästan kontrollerad sÃ¥g han en fot och ett ben vid tröskeln. NU!! Han kramade avtryckaren och dÃ¥ han hade mÃ¥let i siktet sÃ¥ lät han skottet gÃ¥ av. Tusendelen av en sekund efter att skottet brunnit av, och han redan började bli döv av smällens eko i det lilla rummet, sÃ¥g han att han träffat. I halsen. PÃ¥ Pernilla. Han kunde inte tro det var sant. Vad gjorde hon där. Paniken spred sig i hans huvud och han kollade hur de övriga i rummet reagerade. Ingen av dem insÃ¥g att det var ett skott, nÃ¥gra sprang fram för att hjälpa Pernilla. DÃ¥ sÃ¥g han Maria, hon stod i ett hörn. Han var med ens helt klar i huvudet, tog sikte och tryckte av. DÃ¥ han sÃ¥g hennes ansikte fÃ¥ ett hÃ¥l där näsan tidigare satt och bakhuvudet explodera i en skur av rött sÃ¥ kände han en sÃ¥n glädje och tillfredställelse att han fick stÃ¥nd. Med hÃ¥rt kön ställde han vapnet pÃ¥ automateld och sprejade hela rummet med bly. Ett magasin, tvÃ¥ magasin, tre magasin... DÃ¥ han avverkat magasin fem och satte i magasin sex fällde han in kolven, vände vapnet mot sig själv och med trettio skott raderade han ut allt som suttit ovanför sina axlar. Han var inte längre medveten om nÃ¥got, kände inget, smärtan var borta och ingen skulle nÃ¥gonsin göra sig rolig pÃ¥ hans bekostnad. Rummet lÃ¥g plötsligt i tystnad, hela huset var tyst. Barnen som tidigare stört honom var nu stilla och ingen gjorde en rörelse. Rummet var plötsligt omdekorerat. Han hade utan att vara medveten om det mÃ¥lat hela rummet rött. Fläckvis visserligen men ändÃ¥, allt hade fÃ¥tt färgen röd som största inslag. PÃ¥ vissa ställen fanns grÃ¥ klumpar. I det stora konferensrummet la sig ocksÃ¥ tystnaden. Glassplitter och träflisor yrde fortfarande runt i rummet. Golvet var halt av blod. tretton personer lÃ¥g pÃ¥ golvet och skulle aldrig mer resa sig. De överlevande hade sprungit sÃ¥ snabbt som deras ben bar dem. Ingen hade en enda tanke pÃ¥ att rädda nÃ¥gon annan. Lotta hade sprungit sÃ¥ fort att hon krockade med Anders som ramlat över ett bord och därmed fÃ¥tt tre skott som slet av ryggraden och ett som stoppade hans hjärta. Polisen hittade snabbt lägenheten varifrÃ¥n man skjutit. Insatsstyrkan stormade lägenheten 18:10 pÃ¥ mÃ¥ndagskvällen. Lägenheten var tom förutom ett huvudlöst lik liggandes i vardagsrummet. Utredningen visade att det var en Axel Jonsson, 44 Ã¥r gammal. Han fanns inte i belastningsregistret, han hade inga obetalda skulder och inte ens hade han nÃ¥gon gÃ¥ng blivit daktad. Inga p-böter, inga ordningsstörningar... INGET! Han var helt ren. Vidare visade utredningen att det fanns ett samband mellan skjutningen och ett inbrott i ett vapenförrÃ¥d i Salem. En stor summa pengar hade även dessa hittats och turligt nog för polisen var det märkta pengar som de visste hade hamnat hos en viss Ali som var ledare för en kriminell organisation. När de la ihop alla de olika konstanterna sÃ¥ insÃ¥g de att Axel var en oskyldig bricka i det hela. Han hade slutat dyka upp pÃ¥ sitt arbete för ett tag sen och mÃ¥ste pÃ¥ nÃ¥got sätt hamnat i fel sällskap. När utredningen efter tre mÃ¥nader var klar pekade allt mot att en liten dansk terrorgrupp lÃ¥g bakom attentatet. De hade bara en mÃ¥nad innan hotat Microsoft via sin hemsida och fyra av deras medlemmar hade efter det varit försvunna. Axel hade förmodligen använts för sina kunskaper i programmering och sina kunskaper om planritning och rutiner i den beskjutna byggnaden. Axel Jonsson jordfästes i Maria Magdalenas kyrka som en hjälte och pÃ¥ begravningen fanns representanter frÃ¥n bÃ¥de regeringen och Microsoft.
Örjan Andersson är medlem sedan Örjan Andersson har 2 publicerade verk
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:

Fredrik Trulsson
Inga böcker, inga barn, inte mycket att skryta med kort sagt. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag gömd någonstans i krokarna,…
På andra plats denna veckan: Anders Berggren