Hämnden är hemsk

'' Lillian, '' sa Sophie. '' Nu är det di tur, hur skulle du beskriva en vårdag? ''
'' Förlåt, '' sa jag och reste mig. '' Men jag har inte gjort läxan, fröken. ''
'' Men Lillian, det var faktiskt läxa! '' så kröktes Sophies söta lilla ansikte i ett grymt leende och hon sade:
'' Som ett tillräckligt grovt straff så får du läsa upp från ditt eget huvud. ''
Jag krökte mina läppar oich sänkte mina ögonbryn.
Vad trodde denna tokiga kvinnan?
Hon skulle inte få reta upp Lillian Syaves, den tugga trettoåringen ostraffat.
'' Okej, '' sa jag ärför och tittade runt mig.
Min blick föll på Savannah, som måste njuta av det hela.
Savannah ville vara bäst, och hennes värsta konkurrent var jag, och om jag hamnade i knipa, så tyckte hon om det.
Och jag hade hamnat i knipa väldigt ofta med Sophie saom löärare.
Men nu skulle jag ge igen.
Äntligen!
'' Det går inte att beskriva hur jag ser e vårdag, hur jag ska beskriva en vårdag, men jag kan berätta det som en historia. ''
Jag njöt av uppmärksamheten jag fick, om Sophie ville få mig att känna mig förödmjukad hade hon precis åstadkommit motsatsen.
Alla timmar jag jobbat med den här berättelsen, äntligen!
'' En vårdag är precis som en blixtrande dag, bara hela tiden. Om jag så önskar det, så skulle en vårdag vara en kväll med svart himmel och blixtar som far över himmelsbågen. ''
Som på given signal så blixtrade det till ute, och långsamt blev det svart inne i klassrummet.
Några ryckte till, däribland Jill, Savannah och Chutney.
De alla verkade förvånade, men mest var det nog Sophie.
Hon såg direkt rädd ut.
'' Och det är en flicka, Lillian Syaves som var tretton år. Tretton, men hon var starkare än någon annan flicka i hennes ålder.
Lillian hade väldigt ljusbrunt hår och blåa ögon, vackra drag men en mörk hemlighet. Och om någon besvärade henne sjöng hon alltid:
- En för håret, två för ljuset, tre för döden, fyra för huset, fe för faran, sex för döden, sju för Lillian, som binder ihop flöden.
Den fick alla alltid att rysa... ''
'' Lillian., det blir underkänt, du kan sluta nu, '' sa Sophie med hetsig lugn.
Hon är inte lugn, hon är rädd, tänkte jag belåtet. Och skärrad.
'' Flickan Lillian, hon är farlig, sa de. Och de hade alldeles rätt.
Hon kom till på en vårdag, och den som här denna berättelse, kommer det att gå illa ut, och ju fler som lyssnar, desto starkare blir förbannelsen och ondskan, för när de fick veta vad ramsan betydde, så kunde de knappt leva längre, de blev rädda.
ett för håret, som åskar runt ett ansikte, där ögonen lyser ljust och ondskefullt, och det är då tvåan, tre är att hon leder en i döden, och man kommer plågas, och minnas, och gå igenom det i sju, långa, plågsamma minuter, och det är jag som binder ihop det, jag som... ''
'' Lillian! Sätt dig ner och var tyst! '' skrek Sophie, synbart hysteriskt.
Men jag var inte tyast, jag sprang frm till katedern, slog händerna hårt ner i Sophies kateder och såg henne djupt i ögonen.
'' Jag är Lillian, och jag är sjuan, det som kommer sen är hemskt, det är... ''
Så skrek jag, ett högt, hjärtskärande och spökligt skrik, som ekade genom salen, jag hörde vissa snyfta och skrika.
'' Mamma! '' skrek Savannah när jag '' livlöst '' föll ihop till golvet.
'' Herregud! '' skrek och grät min lärare Sophie.
De var rädda, jag hade äntligen hämnats! ÄNTLIGEN!

Skriven av: TamaraM