Han har fångat hela min själ.

-Jasmine! Kom hit! Jag menade det inte, snälla kom tillbaka! Förstår du inte att jag älskar dig? Jag hörde han skrika efter mig med anns jag sprang ned för backen mot centrum. Utan att hjälpa det så rann tårarna ner för mina kinder och blandade sig med blodet som kom från min läpp. Jag ville inte höra hans röst mer, jag ville bara glömma allt som hänt de här veckorna. Men jag älskar honom och jag vet att han inte menade något illa. Han har haft det svårt och han vet inte hur han ska reagera. Jag älskar honom när han är sig själv, inte när han blir arg och gör sånt han sedan ångrar.
Första veckan så var han en helt underbar person, som var kärleksfull. Men nu så har han en helt annan personlighet. Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Mina ben bara springer och springer. Tårarna rinner och min hals och tröja blir allderles blöt. Jag får tillslut syn på en av mina vänner komma cyklandes på andra sidan vägen. Just i det ögonblicket så fylls mitt hjärta med en gnutta hopp, jag öppnar munnen för att skrika. Men jag får inte fram ett ord, hur mycket jag än anstränger mig så går det inte. Jag lyfter up mina armar som om jag vill sträcka mig efter något och viftar som om det var det sista jag gjorde i livet. Sen känner jag hur mina ben bara viker sig under mig och allt snurrar till och svartnar framför mig.
Jag lever! Det var den första tanken som kom när jag vaknade upp. Jag ligger och njuter några sekunder utan att öppna mina ögon. Men sen slår det mig…Vart är jag? Jag öppnar försiktigt mitt vänstra öga och kisar mot ljuset. Rummet är vitt och tomt. Jag öppnar mitt andra öga och ser mig omkring. Vid min sida så ser jag Johanna. Jag blir så glad inom mig när jag får se hennes bruna rufsiga hår.
- Du är vaken! Jag har varit så orolig för dig! Säger Johanna med gråten i halsen.
- Hej gumman, säger jag med en darrande röst.
Vi kollar på varandra i några sekunder. Det är som om hon kan se rakt igenom mig, att hon kan se vilket stort sår som gömmer sig i min själ.
- vart är han? Frågar jag.
- Snälla, fråga inte det. Jag vill inte svara och du vet vad jag tycker. Svarar Johanna och jag ser en tår rinna ner för hennes kind.
- Jag vill veta.. tjatar jag vidare.
Johanna bryter ihop och lutar sitt huvud mot min arm och kramar min hand.
- Jasmine? Snälla lämna honom, han gör dig bara illa! Förstår du inte det?!
Jag ser på Johanna och drar snabbt bort min hand. Jag känner att en våg av ilska flammar genom min kropp.
- vad menar du?! Han älskar mig! Och jag älskar honom, du är bara avundsjuk!
- Vad pratar du om Jasmine? Se på dig! Han har misshandlat dig igen! Hur många gånger ska du gå igenom det här?!
Johanna stirrar på mig med stora ögon och tar fram en liten spegel ur sin väska.
- Jasmine…se på dig själv.. säger hon igen och håller den lilla svarta runda spegeln framför mitt ansikte.
- Gå nu, stick här ifrån! Jag behöver inte dej eller någon anan! Jag vet vem som verkligen älskar mig!
Varför håller hon på så här för? Hon ska vara min vän! Jag ger Johanna en arg blick och pekar mot dörren. Johanna vänder sig snabbt om och tar på sig sin jacka. Hon ger mig en sista tårfylld blick och går med snabba steg iväg.

Tre dagar senare så vart jag utskriven från sjukhuset och jag har fortfarande inte hört något varken från min älskade eller från johanna. Jag har inte svarat när någon ringt och jag har inte häller velat gå ut. Jag sitter i min lägenhet som är tyst och tom. Jag har dragit ner rullgardinerna och sitter i soffan med en kopp kaffe. Varför ringer han mig inte? Jag vet att han älskar mig och ingen annan. Och han vet att jag aldrig skulle lämna honom. Tankarna fladdrar och jag tar tag i mobilen. Utan att tänka så ringer jag honom, men han svarar inte. Han tryckte bara på röd lur. Tårarna rinner ner för mina kinder igen. Jag vill att han ska komma tillbaka. Jag bryr mig inte om han har slagit mig eller för allt anat han gjort! Jag vill inte vara ensam mera!
Allt bara bubblar upp inom mig och jag känner mig uppriven. Jag springer mot balkongen och öppnar dörren. Jag känner vinden dra tag i mitt hår och regndroppar komma mot mitt ansikte. Jag tar ett stort kliv fram och sträcker ut mina armar. Efter bara några sekunder så är jag utanför reglingen, jag tittar upp mot himlen och släpper sakta taget. Min sista tanke innan jag snabbt flyger mot marken : Nu blir jag fri..

Skriven av: Ida. B