Hannah.

Hon minns nästan inget från den tiden. Inget förutom skrik, gråt, smärta. Rädsla och ensamhet. Ibland minns hon bilder, fragment. Men det blir aldrig en klar bild.

"Är jag på riktigt?" Hon frågar sig detta dagligen. Hur vet man vad som är verkligt när allt är en dimma?

Hon försöker minnas. När började det? Eller har det alltid varit såhär? Vad hände egentligen då, på den tiden som hon inte minns? Och fanns det någonting innan dess?

Larmet går. Dags att gå upp. Hon vill inte. Det tar all styrka men tillslut klarar hon det. Hon sätter sig upp i sängen och gnuggar sömnen ur ögonen. Hon har en dunkande huvudvärk. Nästan som om hon vore bakfull. Men det är hon inte. Det här är som alla andra morgnar. Hon ställer sig upp.

Hannah är en 26-årig kvinna. Hon är inte som andra. Någonting är fel. I hjärnan liksom. Men ingen vet vad det är. Hon bor ihop med sin mamma. För hon klarar sig inte själv.

När hon kommer ut i vardagsrummet sitter mamma vid tv:n.
"Det finns kaffe." Säger hon utan att vända sig om.
Precis som varje morgon.
Hannah går ut i köket. Innan hon kan ta kaffe måste hon ta sin medicin. Precis som varje morgon.
Hon har en massa mediciner. Stämningsstabiliserande, anti-depp, ångestdämpande, anti-psykos. Två eller tre av varje. Det är som en godispåse för psykiskt sjuka. Hon skrattar lite för sig själv.
Hon häller upp lite yoghurt i ett litet glas, för hon kan inte ta sin medicin med vanligt vatten. Då kräks hon. Hon tar två tabletter i taget för att inte få kväljningar.

Vissa morgnar klarar hon inte ens det, hon blir tvungen att ta en i taget. Vilket tar alldeles för lång tid, enligt henne. Idag gick det bra.

Hon häller upp sitt kaffe och sätter sig i soffan bredvid mamma.
"God morgon. Har du sovit okej?" Frågar mamma.
"Som vanligt typ" Svarar Hannah

Det var ingen lögn. Hon tänker på alla timmar då hon bara vänt och vridit på sig. På alla mardrömmar som inte går att beskriva med ord. Det är precis som vanligt.

"Tog du din medicin igår kväll?" Frågar mamma oroligt.
"Ja, det är klart jag gjorde." Svarar Hannah lite irriterat.
Hon försöker ju sitt bästa. Självklart tar hon sin medicin. Det spelar ingen roll hur många mediciner hon tar. Sömnen blir inte bättre.

"Du får ta upp det med Lena idag."
Hannahs hjärta stannar i några sekunder.
"Åh nej. Jag vill inte."
Lena är hennes psykolog. Hon träffar henne på onsdagar. Och idag är det tydligen onsdag.
Mamma klappar henne på armen.
"Du vet ju att du mår bättre när du har pratat med henne."
Hannah orkar inte. Hon behöver gå ut. Bland människor. Hon måste ta bussen. Massa människor, trånga utrymmen.
Är det värt det? Hon blir ju inte bättre ändå. Hon är fortfarande sjuk.

Hannah puttar bort mammas hand. Hon är upprörd.
"Rör mig inte" Hon höjer rösten.
Handen kändes ungefär som hundra små knivar mot huden.
"Förlåt, gumman."
Mamma tar bort handen och ler försiktigt. Hannah känner sig dum. Mamma försöker ju bara hjälpa henne. Vara ett stöd. Hannah klarar inte kroppskontakt när hon blir upprörd. Det gör ont.
"Nej, förlåt mig." Säger Hannah försiktigt.
Hennes kaffekopp är tom. Dags att göra sig i ordning. Hon ställer sig upp. Hon kollar in i sin garderob. "Blä" tänker hon. "Varför gör jag ens det här?".

Hon tar ut en svart hoodie och ett par tights. Hon borde ta en dusch. Hon har inte duschat på över en vecka och hon börjar lukta lite.
Hon går till badrummet och tvättar sig i handfatet. Hon tar på sig deodorant och hoppas att ingen känner lukten på henne. På med kläderna. Hon tittar sig i spegeln. Hon har djupa ringar runt ögonen. Håret är tovigt och tänderna gula. Hon måste borsta tänderna i alla fall. Hon sätter upp håret i en bulle och borstar tänderna snabbt.

"Ser jag okej ut?" Hannah ställer sig framför mamma och snurrar ett varv.
"Ja, det gör du. Men ska du inte försöka hoppa in i duschen snabbt innan du går?" Mamma pratar lugnt och försiktigt. Hannah märker att hon är nervös. Hon är rädd att Hannah ska få ett 'utbrott'. Hannah andas lugnt. Stackars mamma.
"Jag tvättade mig lite i alla fall.".
Mamma ler.
"Hur känns det?" frågar hon.
"Jo du" tänker Hannah. "Du vet att det här är hemskt för mig". Varför frågar hon ens?
"Det är okej" Svarar hon.
Onödigt att stressa henne mer än vad hon redan är.

Det är dags att gå till bussen. Hannah går till hallen och tar på sig skorna. Hon tittar på dörren. Klarar hon verkligen det här idag? Hur ska det gå? Hennes hjärta går i ett. Hon tar tag i dörrhandtaget. Låser upp. Öppnar.

Solljuset bländar henne. Som om hon just kommit ur en kolsvart grotta. Hon hör ljud. Barn som leker. Vuxna som pratar. En gräsklippare. Alla ljud gör illa henne. Som taggar i öronen. Hon tittar ner i marken och börjar gå mot busshållplatsen. Hjärtat dunkar. I med hörlurarna och på med musik.
"Vad ska jag lyssna på?" Hennes hjärna snurrar. Hon startar en lista med blandad musik. Glad och ledsen musik. Hon skippar den glada musiken. Den gör henne bara arg.
Ena hörluren är trasig. Alla ljud runtom kring tränger sig på. Hon fokuserar på orden i sången.

Hon kommer fram till busshållplatsen. Där står det två andra och väntar på bussen. Dom pratar glatt med varandra.
"Vad fint väder vi har idag!" Säger den ena.
"Jo man kan ju inte klaga!" Säger den andra.
Hannah försöker fokusera på musiken.

Bussen kommer. Hjärtat dunkar hårdare. Det ser ut att vara många på bussen. Dörrarna öppnas och hon stiger på. Busschauffören tittar på henne. Han säger hej. Hon ler lite och blippar sin biljett. När hon vänder sig för att gå in ser hon att det sitter någon på platsen där hon brukar sitta. Magen vänder sig. Hon söker med blicken efter en annan plats. Alla tittar på henne. Hon börjar svettas. Hon kan inte sätta sig bredvid någon. Det är läskigt. Alla blickar är på henne. Blickarna som säger "sätt dig ner!". Dom bakom henne har blippat biljetterna och hälsat på chauffören. Dom ställer sig nära. Väntar på att hon ska sätta sig. Nu är det bråttom.
Hon skyndar sig längre bak i bussen men det finns inga sittplatser som duger. Hon hatar sig själv. Varför är hon så här? Tillslut ser hon en plats längst bak. Hon skyndar sig dit och sätter sig. Alla blickar som var på henne vänds bort. Nu syns hon inte längre.
Svetten rinner i pannan. Det känns som någon sparkar henne i magen. Hon ser på människorna runt sig. Alla pratar. Det är för mycket ljud för att höra något specifikt men det skär i öronen.

Plötsligt kommer känslan. "Åh nej." Tänker hon. Allting börjar bli suddigt. Bussens korridor blir längre. Ansikten och röster förvrängs. Musiken blockas ut och alla ljud blir överväldigande. Hon hör ingenting längre. Ingenting förutom brus. Det blir mörkt i periferin. Hon blundar och försöker andas lugnt. Allt snurrar. Som om hon vore full.

Något hugger henne i armen. Hon öppnar ögonen. En tant från raden framför är vänd mot henne.
"Är du okej?" Hennes ord ekar.
Hennes hand mot Hannahs arm smärtar. Varför kan hon inte vara normal? "Svara då!" Tänker hon.
"Hallå?" Säger tanten.
Hannah lyckas få ur sig ett "Förlåt".
Förlåt? Vad är det för svar? Hon andas snabbare. Hjärtat är snart utanför kroppen. Svetten rinner. Tanten ler osäkert och nickar innan hon sätter sig tillbaka på sin plats. Hon tittar på sin väninna och viskar något. Vad sa hon? Dom pratar om henne men hon kan inte höra. Dom tror nog att hon har tagit droger eller nåt sånt. Tänk om alla tror det? Tänk om någon skulle ringa polisen? Och dom skulle komma och ställa en massa frågor som hon inte kan svara på. Sen tar dom henne till stationen och tar tester. Dom är nog övertygade. Dom förhör henne. Misstänker henne. Hon får panik, gråter. Dom skrattar. Hon dör inombords.

Bussen stannar. Hennes station. Äntligen. Hon springer ut. Alla tittar på henne. Hon sätter sig i gräset bredvid busshållplatsen i fosterställning. Bussen åker iväg. Hon gråter. Hon kan inte andas. Tänk om någon ser henne så här. "Nä, nu måste du sluta Hannah!" Tänker hon bestämt. Hon tar fram en ångestdämpande och sväljer den med den lilla drickyoghurten hon har i sin väska. Hon tittar upp mot molnen och försöker ta djupa andetag. Hon kommer ihåg hur Lena har lärt henne att försöka sträcka ut kroppen. Hon lägger sig på rygg i gräset. Armarna upp över huvudet. Hon blundar. I hennes huvud snurrar det. Djupa andetag och fokus på att räkna. Ett, två, tre.. "Folk måste tro jag är galen. Som ligger här som en idiot." Hon påminner sig om att åter igen fokusera på att räkna. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio. Hon pustar ut. Varför är hon så här? Hon kan inte ens åka buss. Hon sitter kvar i känslan och gråter.

Hon kollar på klockan och märker att hon nästan är sen. Hon torkar tårarna. Dags att ställa sig upp. Hon är yr. På något sätt går det ändå. Hon går emot psykiatrin där hon ska träffa sin psykolog. Det ser inte ut som många människor i väntrummet. Skönt. Hon går in. Det sitter tre andra där. Utspritt. Men hennes plats i hörnet är ledig. Hon går till kassan för att anmäla sig. Kvinnan bakom kassan säger hej. Hannah kan bara nicka. Hon sträcker fram sin legitimation och kvinnan tar emot det. Medan hon knappar in Hannah i systemet ser Hannah sig om. Hoppas inte någon tar hennes plats.
Det tar för lång tid. Hon vänder sig tillbaka till kvinnan bakom disken. Tänk om hon är här på fel dag. Eller att Lena har glömt att boka in henne. Eller att Lena är sjuk. Då måste hon bara åka hem igen. Allt i onödan. Hannah tittar på kvinnans ansikte. Sen ner på händerna som knappar på tangentbordet.

Tillslut vänder sig kvinnan tillbaka mot Hannah.
"Sådär! Vill du ha ett kvitto?"
Hon sträcker tillbaka Hannahs legitimation. Hannah tar emot det. Skakar på huvudet. Hon skyndar sig bort mot sin plats i hörnet. Hon sitter där i en evighet. Kommer hon inte snart? Det har bara gått några minuter sen Hannah kollade sist. Hon hör fotsteg. Nu kanske? Nä, det var någon annan. Hon ska inte dyka upp förrän om fem minuter. Men det är en evighet. Hon inser att hon sitter och skakar på benet så att bordet skakar. Alla tittar säkert på henne nu. Men hennes blick är fast i golvet. Hon orkar inte det här egentligen. Varför åkte hon ens hemifrån?
Hennes telefon plingar. Hon tar upp den och tittar. Mamma. Hon vill veta hur det går. Hannah blir arg. ÅT HELVETE GÅR DET! Vill hon skrika. Men det är inte mammas fel. Att allt gick åt helvete. Att hon inte ens kan åka buss. Att något i hjärnan är fel. Hon skäms. För att hon inte klarar av saker. "Jorå, ska snart in." Skriver Hannah. Hon skickar till och med en smiley. Mamma behöver inte veta. Hon blir bara orolig.
"Hannah?"
Hannah höjer blicken. Hon ser ett tryggt ansikte. Där är hon. Äntligen. Hannah ställer sig upp och går emot Lena som står i dörröppningen. Lena ler. Tills hon ser på Hannah. För hon ser. Ser när det inte är bra. Hennes glada leende blir till ett oroat leende. Om det ens är en grej.

Dom kommer till Lenas rum. Hon pekar mot stolen mittemot sin. Hannah sätter sig. Lena sätter sig. Dom sitter där. I tystnaden.
"Så hur är det?" Lena bryter tystnaden.
Hannah försöker säga något. Ögonen tåras.
"Jag ser ju att det inte är bra. Har det hänt någonting speciellt eller är det en dålig dag?"
Hannah börjar gråta. Lena tar fram paketet med näsdukar. Hon lägger dom framför Hannah.
"Jag orkar inte vara så här!" Hannah hulkar fram orden.
Hon tar en näsduk. Torkar ögonen. Snyter sig. Hon ser upp i taket. Bort med tårarna nu. Nu räcker det.
"Jag kan inte ens åka buss" snyftar hon uppgivet.
Lena ser oroad ut.
"Vad hände?" frågar hon.
Hannah förklarar. Hon berättar om panikattacken. Människorna som tittade. Tanten som pratade med henne.
Hon förklarar hur snurrigt det blev. Hur suddig synen blev. Hur allting förvrängdes. Hon berättade om katastrof tankarna. Och om hur hon låg i gräset. Tårarna. Hur svårt det var att andas.
"Jag hör dig. Jag förstår att det blev tufft." säger Lena. "Det låter som om du blev lite överstimulerad."
Lena ler lite försiktigt.
"Men det låter som om du använt dig av färdigheterna som vi tränat på. Det är ju jätte duktigt."
Hannah blir irriterad. Jo det är ju skit bra. Men allt annat då? Hörde hon inte? Varför fokuserar hon på den biten? Det var ju en hemsk upplevelse!
"Jo, men det gick knappt. Det borde inte vara så här svårt att åka buss!" svarar Hannah.
Förstår hon inte att Hannah led igenom hela bussresan?
"Jag förstår." säger Lena. "Men det är ju det för dig. Det var ju jätte bra att du klarade dig hela vägen fram den här gången!" Lena skriver något i sitt block.
"Det gäller ju att du accepterar dina begränsningar. Vi vet ju att du har det svårt, men det gick bättre den här gången än senast. Det är det vi ska fokusera på." Hon lägger ner blocket och pennan.
"Vill du att vi fokuserar på acceptans det här mötet eller vill du att vi fortsätter med det vi höll på med sist?"
Hannah vill inte nåt. Hon vill vara hemma under täcket igen. Det är onödigt att träna acceptans. Det hjälper ju inget om man bara ska acceptera att man är så här. Det kan hon inte göra. Hon tänker på vad dom pratade om senast. Trauman. Om tiden där Hannah inte minns riktigt. Lena vill göra en bedömning. Är det 'vanlig' PTSD eller komplex? Vill Hannah prata om det? Nej. Men då är man ju inte medgörlig. 'Hjälpsökande'. Så vad ska man fokusera på? Hon kommer på ett tredje förslag.
"Jag hade mardrömmar i natt igen. Sov kanske tre - fyra timmar som mest." Hannah försöker byta samtalsämne.
Lena plockar upp blocket och pennan. Antecknar något.
"Det är ju inte bra. Men då var det ju mer förståeligt att det blev tufft idag. Du minns det vi pratat om med sårbarheter, va?" Hannah vet precis hur det fungerar med sårbarheter. Man behöver ha mat och sömn. Det är viktigt för att man ska orka.
"Ja och jag har inte ätit frukost heller." säger Hannah. Hon styr samtalet. Allt för att undvika att behöva bemöta det jobbiga.
"Då kanske vi ska fokusera på någonting enklare idag." säger Lena.

Hannah pustar ut. Äntligen klar. Hon mår lite bättre när hon har pratat med Lena. Precis som mamma sa. Hannah stannar upp. Jo juste. Nu måste hon ju på bussen igen. Det kommer aldrig gå. Nej, hon blir tvungen att gå. Men det är långt. Och då måste hon gå igenom stan. Fullt med människor runt den här tiden. Nej. Fan. Hon är fast. Hon sätter sig i gräset utanför byggnaden. Ögonen tåras igen. Hon tar upp telefonen. Hon blir tvungen att be om skjuts igen. Hon skriver till mamma "Är klar nu. Kan du hämta mig?". Mamma ringer upp. På en gång.
"Hej, gumman, är du okej?" Hon låter orolig.
"Nej jag är inte okej. Allt gick åt helvete." Hon säger det irriterat. Mamma borde ha förstått. Det går alltid åt helvete.
"Oj, det är ju inte bra." Hon låter ledsen.
Fan. Hannah gör henne alltid besviken. Kan hon inte bara funka?
"Men sätt dig och ta det lugnt så kommer jag snart. Älskar dig." Hannah lägger på.
Hon kan inte säga dom orden. Det har hon aldrig kunnat. Även som barn var det svårt. Även till mamma.

Hon sitter där i vad som känns som en evighet. Tankarna snurrar. Hon lägger sig ner. Hon vill inte vara så här. Hon är inte en person. Hon är trasig. Varför är det så här? Hon försöker ju. Hela tiden. Hon lägger högra handen mot vänstra underarmen. Hon drar fingrarna upp och ner över ärren. Det guppar upp och ner. Hon lägger tummen mot det senaste ärret. Det största. Hon tänker göra det rätt nästa gång.

Hon hör ett tutande. Hon hoppar till. Tittar upp. Där sitter mamma i bilen. Hon ställer sig upp och går mot bilen. Mamma vinkar. Hannah sätter sig i bilen och börjar på en gång gråta.
"Nämen, gumman" Säger mamma försiktigt. "Hur är det egentligen? Vad hände?"
"Kör bara." Svarar Hannah hulkande. "Jag vill bara hem.".
Mamma börjar köra. Hon tittar oroat på Hannah. Sen ler hon försiktigt.
"Vill du ha något gott att äta? Vi kan köra drive-thru och köpa lunch om du vill?"
"Nej" fräser Hannah. "Jag vill hem."
Mamma ser ledsen ut.
"Men tack, mamma." Säger Hannah. "Förlåt."
Mamma ler försiktigt. Hon säger ingenting. Hannah vet att hon förstår. Behöver hon vara så elak? Mamma försöker ju.
Dom parkerar. Hannah skyndar sig ut ur bilen och in i lägenheten. Mamma kommer efter. Hannah går in i sitt rum, stänger dörren och slänger sig i sängen.
"Ska du inte försöka få i dig nå mat?" frågar mamma genom dörren.
Hannah svarar inte. Hon bara gråter. Varför är hon så här? Hon både skäms och känner sig uppgiven. Vad ska hon ta vägen? Det funkar inte. Hennes hjärta börjar dunka snabbare och snabbare. Det är orättvist att hon ska behöva må så här. Hon får ont i huvudet. Allt snurrar. Tusen ord samtidigt. Skit. Fan. Varför? Fan. Fan. Fan. Dö. Dö bara. Varför ska hon leva? Vad är poängen? Hon känner sig varm i hela kroppen. Andningen blir kort och ytlig. Hon kryper ihop i fosterställning. Hon skakar. "Hjälp" tänker hon. "Hjälp mig någon!".

Mamma kommer in i rummet och sätter sig bredvid. I handen håller hon två tabletter och i andra handen ett glas vatten.
"Här har du, gumman." säger hon lugnt.
Hannah tar emot tabletterna och slänger in dom i munnen. Hon tar vattnet och sväljer tabletterna med det. Mamma klappar på henne.
"AJ! SLUTA!" skriker Hannah.
"OJ!" Mamma hoppar till. "Förlåt!"
Hon vet att det gör ont. Varför gör hon alltid så? Det är som om hon blir helt dum i huvudet så fort Hannah blir upprörd. Nej. Hon är inte dum i huvudet. Det är Hannah som är dum. Hon sträcker fram sin hand och lägger den på mammas.
"Förlåt" viskar hon.
Mamma ler. Hon förstår. Hon går ut ur rummet och stänger dörren. Hannah kryper ner under täcket igen och skakar. Hon vill bara dö nu. Så att känslorna slutar. Och tankarna blir tysta. Hon är så trött. Hon somnar.

Hannah vaknar av ett knack på dörren. Mamma tittar in.
"Det finns middag nu, om du vill ha."
"Vad är det för nåt?" frågar Hannah.
Hon inser att magen känns rätt tom. Hon har inte ätit på hela dagen.
"Pyttipanna" svarar mamma.
Hannah stannar till. Hon inser nu att hon inte har frågat hur mamma mår idag. Pyttipanna är mammas 'Jag mår skit och orkar inte' mat. Hannah sätter sig upp sakta. Huvudet dunkar.
"Mamma" säger hon försiktigt. "Är du okej?"
Mamma sänker blicken och ögonen tåras. Hon skakar lite på huvudet.
"Jag är okej, gumman." svarar hon. "Bara trött".
Hannah vet när hon ljuger. Fan. Och så gör Hannah det värre. Med sina jävla problem. Stackars mamma.
Har det hänt något? Eller är det bara att hon är less på Hannah? Det skulle inte förvåna henne. Stackars mamma.
Hannah ställer sig upp och ler mot mamma. Mamma ler tillbaka. Dom går till köket tillsammans. Sätter sig vid bordet. Mamma har dukat. Vad fint.

Hannah kunde inte få i sig så mycket. Men hon försökte i alla fall. För mammas skull.
"Är du mätt?" frågar mamma.
"Jorå" svarar Hannah. "Tack för maten."
Hannah ställer sig upp. Tar mammas och sin egen tallrik. Hon ska försöka diska. Åtminstone två tallrikar. Det borde hon klara av. Hon går till diskhon och diskar upp tallrikarna. Det var ju inte så svårt.
"Vad duktig du är" säger mamma.
Hannah blir både ledsen och arg. Men bara mot sig själv. Behöver hon verkligen uppmuntran för att hon diskade två tallrikar? Är hon verkligen så värdelös? Hon sänker blicken. Hon går mot rummet igen. Hon orkar inte något mer. Hon kommer till rummet och tittar in. Hon tittar på sängen. Sen mot skrivbordet. Hon borde inte sova något mer förrän hon ska sova för natten. Men orkar hon vara vaken? Hon sätter sig vid datorn. Slår igång den. Hon tittar på skärmen. Vad ska hon göra? Spela? Titta på någon serie? Film? Hon vet inte vad hon har lust med. Egentligen vill hon sova. Hela tiden. Men hon ska vara duktig. Inte sova än. För då sover hon sämre i natt. Hon sätter igång ett spel. Ett simpelt spel. Där man bara ska ta hand om en stad. Hålla dom vid liv. Och så vidare. Hon ledsnar ganska snabbt. Stänger av. Vad ska hon göra?

Hon slänger sig på sängen och tittar i taket. Vad ska hon ta sig till? Hon är för fan en vuxen människa. Hon klarar inte av att åka buss. Hon klarar inte av något som hon bör klara av. Hon orkar inte. Tankarna rusar. Snurrar runt och runt. Hon kommer aldrig lyckas med någonting. Hon har ingen utbildning. Hon klarar inte av att hålla ett jobb. Hon fixar inte körkortet. Vad är hennes värde? Det finns inte. Hon finns inte. Inte på riktigt. Vad är riktigt egentligen? Hon tänker på tanten på bussen. Hon känner känslan av skam igen. Hon finns nog på riktigt. Hon har nog ett liv. Hon har säkert pluggat. Arbetat. Träffat någon. Fått barn. Familj. Hannah har ingen familj. Hon har ingen. Förutom mamma. Men mamma börjar ledsna. Hon kommer försvinna tillslut. Som alla andra.

Hannah hade en gång en familj. Vänner. Ett liv. Hon var bara ett barn. Men det var värt något. Sen hände något. Alla försvann. Sen var det bara Hannah. Och mamma. Ensamma. Det spelar ingen roll längre. Hon bryr sig inte längre. Ingenting spelar någon roll. Det finns inte längre. Om det ens var verkligt då. Vem vet. Inte Hannah. Hon sätter sig upp i sängen. Plockar upp telefonen. Har det hänt något? Nej. Ingenting. Vad ska hon göra? Hon lägger sig under täcket. Lika bra att ge upp. Hon somnar. Igen.

Hon öppnar ögonen. Det är kolsvart. Hon kollar klockan. Mitt i natten. Mamma sover nog. Tankarna börjar snurra. Är det dags nu? Hannah tar sin vattenflaska som står på nattduksbordet. Plockar fram en ångestdämpande. Sväljer den. Nu måste hon hålla sig ockuperad fram till den börjar verka. Är det för sent att ta sömnmedicin? Ja. Tyvärr. Det var ju klumpigt av henne. Hon känner sig lite sugen på någonting. Hon går ut ur rummet. Mamma sover halvt sittandes i soffan. Tv:n är igång. Hannah stänger av den. Hon lägger en filt på mamma. Mamma öppnar ögonen snabbt och lägger sig ner ordentligt. Hon somnar om. Hannah går till köket. Öppnar frysen. Tar fram en glass. Hon sätter sig på golvet. Det är en chokladglass. En våffelstrut. Det var perfekt just nu. Hannah tänker. På vad hon egentligen håller på med. På vad som kommer imorgon. På om hon vill vakna. Nej. Inte såna tankar. Hon kan stå emot dom. Hon fokuserar på glassen. Mums. Vad god den är. Hon sneglar mot medicinskåpet. Är det dags? NEJ, HANNAH. Andas. Fokusera på andetagen. Och på glassen. Och på mamma. Hon skulle bli så ledsen. Men hon skulle få ett mindre problem att ha och göra med. Hon vet inte vad hon ska göra.

Hon ställer sig upp. Slänger glassen i diskhon. Smyger in i mammas rum. Hon vet. Vet vart nyckeln är. Nyckeln till skåpet. Medicinskåpet. Hon lyfter på mammas madrass. Där ligger den. Ska hon verkligen göra det här? Nej. Sluta nu bara. Hon vet att hon kan stå emot det. Men hur? Hon tar nyckeln. Går till medicinskåpet. Hon plockar fram en burk. Sömnmedicinerna. Antingen två eller hela burken. Spännande. Hon börjar med en. Sväljer med vatten. Hur ska hon svälja alla utan att kräkas?. Hon tar en till. Sväljer med vatten. Hon är spänd. Hon är inne i känslan nu. Inga andra tankar. Bara piller. Hur ska det här gå? Okej. Antingen kan hon svälja alla. Eller så kräks hon. Ska hon lämna det till ödet? Hon är inne i känslan. Hon blir exalterad. Det är spännande. Hon häller hela burken ner i svaljet. Hon får kväljningar. Kommer det gå? Hon häller i sig vatten. Det går nog. När allt är nere så mår hon illa. Det kan gå. Hon går in i badrummet. Om det ska göras så ska det göras rätt. Hon tar fram rakhyveln. Sätter sig i badkaret. Hon tar ett djupt andetag. Trycker rabladet mot handleden. Nu är det dags. Hon drar rakhyveln längs armen. Tiden går långsamt. Rött. Mörk rött. Överallt. Hannah lägger sig ner i det. Nu är hon färdig.
"God natt" Säger hon tyst till sig själv. Allt snurrar. "Tack" tänker hon. Hon ler. Hon somnar.

Maximus

Jag är en 30årig kvinna som har varit intresserad av att skriva sedan jag var en tonåring. Jag gav upp på det ett tag men nu vill jag testa igen.
Maximus är medlem sedan 2024 Maximus har 1 publicerade verk