Har du tänkt på en sak?

Igår var dörren öppen.

Det var egentligen inget märkvärdigt. Det var en sådan där detalj man noterar i förbifarten, lite som när man ser att kaffet är slut eller att någon flyttat på en stol. Men i det här huset – där inget längre riktigt fungerar som det ska – blev det som ett eko. Dörren var öppen, och det kändes… fel. Som om något glidit in.

I morse, strax innan frukost, gick jag som vanligt till toaletten. Men där låg de: träbitarna. Flisor. Någon hade rivit upp något – kanske delar av dörrkarmen – och slängt ner allt i toastolen. En lukt av fuktig trä och gammalt lim steg mot mig. Jag stod kvar ett tag, bara tittade. Som om jag förväntade mig att något skulle röra sig där nere i porslinets djup.

Hantverkarna från Wurth skulle ju byta dörrarna, sa de. Men jag hade inte sett till dem på flera dagar. Bara hört ljud – knackningar, något som skrapade, dova steg ovanför fast ingen borde vara där.

Det är mycket i det här huset.

Radon, sa någon en gång. Och asbest. Och mögel. Det sägs att väggarna andas här inne – men det de andas är inte syre. Det är gift, inandat långsamt. Som ett hus som sakta tar död på sig självt, och alla som vistas i det.

Huset skulle rivas. Det fanns ett beslut. Det är nästan ironiskt – alla vet att det vore billigare att bygga nytt. Men om de river måste de ansöka om nytt bygglov. Och det är en annan historia. En krånglig en. Protester från grannar, höga röster i fullmäktige, papper som måste fyllas i och granskas. Så det står kvar, vårt sjuka hus. Sprickorna i fasaden döljs med byggplast, men stanken sipprar ändå ut.

Några grannar har redan sagt sitt – de vill inte ha huset kvar här. Det sägs att det för med sig problem. Att de som vistas här ”inte passar in”. Som om huset själv bar på smitta, och vi som rör oss i dess korridorer var smittade.

Kommunen äger huset. Marken också. Men det är ett företag som driver verksamheten. Ett så kallat ”samarbete”. Ingen vet riktigt vad som händer innanför dörrarna. Vissa säger att det är ett tillfälligt boende. Andra säger något annat. Få säger det högt.

Men igår var dörren öppen.

Och i morse låg träbitarna i toaletten.

Och jag har en känsla – kanske bara en oro, kanske något mer – att någon försöker ta sig ut. Eller in. Eller att huset självt försöker säga något, på sitt tysta, murkna sätt.

Så jag frågar dig igen:

Har du tänkt på en sak?

Kapitel 2 – Rösten i väggen
Det började som ett surr. Ett svagt, vibrerande ljud i väggarna. Först trodde jag att det var ett rör som skramlade. Sedan trodde jag att det var Jamal som hade radion på. Men när jag gick ut i korridoren var det helt tyst. För tyst.

Det luktade blött trä och rengöringsmedel, men under det – något annat. Något som luktade gammalt, nästan bränt.

Jag följde ljudet. Det kom från tredje våningen, längst bort vid förrådsutrymmet som alltid är låst. Men nu var dörren halvöppen. Den svajade sakta, som om någon just lämnat den.

Jag gick fram. Det var kolsvart där inne.

Och så hörde jag det. Rösten.

Först bara en viskning:

”…du ser det inte…”
Sen tydligare:
”…men du är redan inne…”

Jag ryggade tillbaka. Hjärtat bultade i öronen. Rösten kom inifrån väggen, bakom det fuktskadade gipset.

”Hallå?” sa jag dumt.

Inget svar. Bara tystnad. Jag sträckte mig efter dörrhandtaget och stängde förrådsdörren igen. Försökte låtsas som att jag inte hört något. Men när jag vände mig om stod Inga-Lill där. Hon hade sin termosmugg i handen, men kaffet hade runnit över, lämnat en brun fläck på hennes tröja.

”Du hörde det också, eller hur?” sa hon.

Jag nickade.

”Det där är inte nytt,” sa hon lågt. ”Det där har varit i huset länge. Redan när jag kom hit för tre år sen sa de att vissa rum ska man inte gå in i. För då… släpper man ut något.”

Vi stod tysta en stund. Sen sa hon:

”Har du sett Helga?”

Helga. Den tyska damen från våning två. Hon som alltid hade halsduk, även på sommaren. Jag insåg att jag inte sett henne på flera dagar.

”Jag såg att hennes dörr var uppbruten,” sa Inga-Lill. ”Men ingen säger något. De bara… lappar ihop som vanligt.”

Jag gick ner till våning två senare samma kväll. Dörren till rum 208 stod öppen. Ingen skylt. Ingen låslist. Det luktade instängt. Som om tiden stått still där inne.

På golvet låg Helgas halsduk. Sliten, vinröd, med små hål i tyget.

Och på väggen – som om någon ristat med naglar eller kniv – stod det:

”Ni är redan dömda.”

Jag backade långsamt ut.

Och när jag kom upp till mitt rum, såg jag att någon hade skrivit något på insidan av min dörr, med kol eller sot:

”Varför stannar du kvar?”

Kapitel 3 – Det som var innan
Jag sov inte den natten.

Låg vaken i sängen med täcket uppdraget till hakan, stirrade på väggen mittemot som om den kunde börja röra sig. Kanske gjorde den det. Det var svårt att avgöra här. Tiden var konstig i huset – som om klockor bara var till låns.

På morgonen gick jag till kommunarkivet. Det ligger bara ett par hållplatser bort, ett lågt, grått hus med lysrörsbelysning och människor som inte tittar upp från sina skärmar. Jag sa att jag ville veta mer om fastigheten på Varggatan 19.

Kvinnan bakom disken rynkade pannan. ”Du bor där?” sa hon, som om det i sig var en olycka.

Hon försvann in i arkivet och kom tillbaka med en mapp som såg ut att ha legat orörd i tjugo år. Fläckig, gulnad. Hon la den framför mig.

Och där var det.

Branden.
1994. Hela tredje våningen förstörd. Orsaken okänd – officiellt kallades det ”elektriskt fel”, men flera vittnen hade beskrivit konstiga ljud innan elden bröt ut. Ett barn försvann. Aldrig återfunnet. Ett annat vittne – en kvinna i vit klänning – hittades med naglarna blodiga, inristningar i väggen runt henne. De skrev det på psykisk ohälsa. Flyttade henne till ett hem utanför stan. Hon tog sitt liv året därpå.

Jag stirrade på fotografierna. Brända rum. Förkolnade väggar.
Och ett av dem – ett suddigt svartvitt – visade något i hörnet av ett rum. En slags… form. Mörk, suddig, nästan mänsklig men för lång, för smal. Ögonen som ljusa punkter i dimman.

Jag stängde mappen. Tackade och gick.

Tillbaka i huset kände jag genast skillnaden. Det var som om det visste att jag visste. Luften var tjockare. Luktade jord och järn.

På väg till mitt rum gick jag förbi trapphuset – och där stod Jamal.

Han höll något i handen. En polaroidbild. Han såg blek ut, ögonen stora.

”Jag hittade den under min säng,” viskade han. ”Den föreställer mig. Men jag har aldrig tagit den. Jag står i ett rum jag inte känner igen. Och någon står bakom mig i skuggan.”

Han gav mig bilden.
Och han hade rätt.

I bildens förgrund stod Jamal, förvriden i ett leende som inte nådde ögonen. Bakom honom – en siluett. Mörk, böjd, som om den precis klivit ut ur väggen. En arm, lång som en piska, vilade över hans axel.

”Jag ska härifrån,” sa han. ”Ikväll. Du borde också göra det.”

Men jag visste redan.

Det här huset släpper inte taget.

Och dörren var öppen igen.

Kapitel 3 – Det som var innan
Jag sov inte den natten.

Låg vaken i sängen med täcket uppdraget till hakan, stirrade på väggen mittemot som om den kunde börja röra sig. Kanske gjorde den det. Det var svårt att avgöra här. Tiden var konstig i huset – som om klockor bara var till låns.

På morgonen gick jag till kommunarkivet. Det ligger bara ett par hållplatser bort, ett lågt, grått hus med lysrörsbelysning och människor som inte tittar upp från sina skärmar. Jag sa att jag ville veta mer om fastigheten på Varggatan 19.

Kvinnan bakom disken rynkade pannan. ”Du bor där?” sa hon, som om det i sig var en olycka.

Hon försvann in i arkivet och kom tillbaka med en mapp som såg ut att ha legat orörd i tjugo år. Fläckig, gulnad. Hon la den framför mig.

Och där var det.

Branden.
1994. Hela tredje våningen förstörd. Orsaken okänd – officiellt kallades det ”elektriskt fel”, men flera vittnen hade beskrivit konstiga ljud innan elden bröt ut. Ett barn försvann. Aldrig återfunnet. Ett annat vittne – en kvinna i vit klänning – hittades med naglarna blodiga, inristningar i väggen runt henne. De skrev det på psykisk ohälsa. Flyttade henne till ett hem utanför stan. Hon tog sitt liv året därpå.

Jag stirrade på fotografierna. Brända rum. Förkolnade väggar.
Och ett av dem – ett suddigt svartvitt – visade något i hörnet av ett rum. En slags… form. Mörk, suddig, nästan mänsklig men för lång, för smal. Ögonen som ljusa punkter i dimman.

Jag stängde mappen. Tackade och gick.

Tillbaka i huset kände jag genast skillnaden. Det var som om det visste att jag visste. Luften var tjockare. Luktade jord och järn.

På väg till mitt rum gick jag förbi trapphuset – och där stod Jamal.

Han höll något i handen. En polaroidbild. Han såg blek ut, ögonen stora.

”Jag hittade den under min säng,” viskade han. ”Den föreställer mig. Men jag har aldrig tagit den. Jag står i ett rum jag inte känner igen. Och någon står bakom mig i skuggan.”

Han gav mig bilden.
Och han hade rätt.

I bildens förgrund stod Jamal, förvriden i ett leende som inte nådde ögonen. Bakom honom – en siluett. Mörk, böjd, som om den precis klivit ut ur väggen. En arm, lång som en piska, vilade över hans axel.

”Jag ska härifrån,” sa han. ”Ikväll. Du borde också göra det.”

Men jag visste redan.

Det här huset släpper inte taget.

Och dörren var öppen igen.

Kapitel 4 – Den som följer
Jamal packade inte mycket. Bara sin ryggsäck, sin jacka och en plastpåse med gamla foton och dokument. Han sa att han skulle ta nattbussen ut från stan, att han inte ens ville vänta tills det blev morgon.

”Det är något i väggarna,” viskade han. ”Något som rör sig när vi sover. Något som minns.”

Vi stod vid porten. Den gnisslade som vanligt när man öppnade den, men den gick oväntat lätt ikväll. För lätt. Som om den ville bli använd.

”Kommer du?” frågade han.

Jag skakade på huvudet. Jag vet inte varför. Något i mig ville stanna – som om jag behövde veta mer. Som om sanningen var kvar här, mellan de flagnande väggarna och trasiga golvplattorna.

”Du måste komma,” sa han igen. ”Det här huset… det väljer vem som får lämna.”

Men jag stod kvar.

Han gick.

Och dörren stängdes sakta bakom honom, utan att någon rörde den.

Jag gick tillbaka till mitt rum.

Det var kallare nu. Kyligt, som om någon öppnat ett fönster någonstans långt inne i byggnaden. Jag försökte läsa, lyssna på musik. Men tystnaden mellan ljuden kändes… tjock.

Vid midnatt började knackningarna.

Först lätta. Nästan som om någon tappade en penna i ett annat rum.

Sedan mer bestämda. Tre knackningar. Alltid tre. Väntan. Sedan tre till.

Jag gick till dörren och kikade ut i korridoren.

Tomt.

Men när jag vände mig om stod det skrivet på väggen med kolsvart krita, precis ovanför min säng:

”Han gick. Men något gick med honom.”

Nästa morgon kom Inga-Lill till mitt rum. Hon såg trött ut, håret ännu mer rufsigt än vanligt.

”Har du hört något från Jamal?” frågade hon.

Jag skakade på huvudet.

Hon höll upp sin mobil. På skärmen – ett SMS. Från Jamals nummer.

”Jag är framme. Men allt är tyst. De vet att jag försökte. Något är inte med mig. Något är i mig.”

Sen kom en bild.

Inte på Jamal.

På hans rum.

Tomt.

Sängen bäddad.

På väggen ovanför huvudkudden: samma ord igen.

”Varför stannar du kvar?”

Kapitel 5 – Minnet under golvet
Jag vaknade av en lukt. Inte mögel, inte rök. Något annat. Metalliskt. Blod?

När jag satte mig upp i sängen såg jag att golvet var annorlunda. Plankorna under sängen hade rest sig, som om något puttade på dem underifrån. Ett knappt märkbart buktande – men tillräckligt för att synas.

Jag visste att jag inte borde, men jag kunde inte låta bli.

Jag hämtade en skruvmejsel från städskrubben i korridoren. När jag tryckte in spetsen under kanten på plankan, hördes ett dovt, väsande ljud. Som om träet andades ut.

Jag bände upp tre plankor.

Under dem: en kista.

Inte stor. En barnkista, målad i något som en gång varit blått, nu sprucket och grånat.

Jag öppnade den.

Där låg ett gammalt gosedjur. En nalle, nästan utan päls. En sko i barnstorlek, med sotfläckar. Och ett foto – svartvitt, krackelerat – föreställande en liten flicka i en för stor klänning. Hon stod framför just det här huset, men huset såg annorlunda ut. Det var nyare, nästan… levande.

Bakom flickan: samma siluett. Den långa, böjda.

Jag vände på fotot.

Någon hade skrivit med barns handstil:

”Hon är min nu. Ni lämnade henne. Jag tog henne.”

När jag kom ut i korridoren stod Inga-Lill där igen. Hon höll en bunt gamla papper i handen. Hon såg mig, och sa bara:

”Det fanns ett barnhem här innan.”

Jag stirrade på henne. Hon nickade mot pappersbunten.

”Slutet av 40-talet till mitten av 60-talet. Låsta register. Men jag fick tag i en av de gamla anställda. Hon sa att de barn som inte ’passade’ – de problematiska – placerades i rum utan fönster. De kallade det ’korrigering’. En del blev kvar… längre än andra.”

Jag sa inget. Ville inte.

Inga-Lill la till, med hes röst:

”De sa att ett barn brann inne. Att hennes skrik aldrig riktigt försvann ur väggarna.”

Senare på kvällen låg jag vaken igen. Det var tyst. För tyst. Även huset höll andan.

Plötsligt, ett knäpp. Lampan slocknade.

Och i mörkret – rösten.

Inte en viskning den här gången. En barns röst. Tunn, sorgsen. Men med något… djupt bakom.

”Jag är fortfarande här.”

”Jag vill inte vara ensam.”

”Ska du stanna med mig nu?”

Kapitel 6 – Huset som Minns
Jag lämnade inte rummet nästa dag. Inte riktigt. Jag var uppe och gick – till köket, till badrummet – men tankarna var kvar under golvet, i kistan, i bilden.

Jag tänkte på flickan. Hon som skrek medan huset brann.
Ingen kom.
Ingen räddade henne.

Kanske var det därför hon blev kvar.
Inte som ett spöke – det här var något djupare än det.
Som om själva platsen tagit in hennes sorg, hennes ilska, hennes desperation. Och gjort den till väggar, golv, fukt, mögel.
Som om hon är grunden vi står på.

Vid skymning började det igen. Steg. Inte i korridoren.
I väggarna.

Jag satt på sängkanten, stirrade på det gamla elementet i hörnet. Det skallrade.

Och så – långsamt – hördes ett barnskratt.

Inte glatt.
Mer som ett minne av ett skratt.
Som när man drömmer om att skratta, men vaknar med tårar.

Jag visste vad jag måste göra.

Jag gick upp till fjärde våningen. Det är avstängd – med plast, tejp, gamla förbudsskyltar.
Men plasten var redan sönderriven.

Jag gick in.

Det luktade gammal brand. Fukten kändes fetare här. Som om den ville sätta sig i huden. Väggarna var svarta av sot, vissa fortfarande bubbliga efter värmen.

Och där i mitten – ett rum utan nummer, utan dörr.

Bara ett öppet hål.

Och i det: en barnsäng.

Omgiven av kol.
Och små handavtryck på väggen.

Jag gick in. Höll andan.
Lade handen på sängens ram.

Den var varm.

”Du hörde mig.”

Jag vände mig om.
Ingen där.

”Du vet vad de gjorde.”

Jag började förstå. Det var inte bara vanvård.
Det var något värre.

Experiment.
”Terapi” i isolering.
Barn som glömdes bort – bokstavligen.
Och när branden kom… stängde de bara dörrarna.

Och nu minns huset det. Återupplever det.
Tvingar oss att leva i det.

Bakom mig såg jag något röra sig.
En liten skepnad, med sot i ansiktet och händer som skakade.

Men ögonen… de var mina.

”Du visste det alltid. Du har varit här förut. Du bara glömde.”

Och det var sant.

Jag bodde här en sommar när jag var barn.
Kort. Tyst.
Mamma sa att det var tillfälligt.
Jag minns lukten. Sängen. En nalle.

Och en röst i väggen som sa:

”Stanna med mig.”

När jag vaknade var jag tillbaka i mitt rum. Men golvet var igenlagt.
Plankorna hela. Inga spår av att jag någonsin brutit upp dem.

Telefonen blinkade. Ett meddelande från okänt nummer:

”Du öppnade dörren. Nu måste du stanna tills den stängs.”

Och på väggen hade någon målat – i barns handstil:

”Jag vill inte vara ensam.”

Kapitel 7 – Lämna ingen kvar
Dagen därpå var huset tystare än någonsin. Som om det höll andan.

Inga-Lill var borta. Hennes rum öppet, sängen tom. En kopp med halvdrucket kaffe stod på fönsterbrädan. Inga tecken på att hon gått frivilligt. Bara tystnad.

Jag hittade hennes anteckningar – nerklottrade ark med datum, namn, gamla ritningar av huset. På ett av pappren stod:

”Allt hänger ihop. Huset, barnhemmet, branden, dörrarna. De som glöms – stannar.”

Och en sista anteckning:

”Någon måste minnas. Det är så vi stänger dörren.”

Jag visste vad jag måste göra.

Jag gick upp till fjärde våningen igen. Den var fortfarande öppen, men nu såg den annorlunda ut. Renare. Golvet sopat. Sängen bäddad.
Som om någon väntade.

På sängbordet låg nallen från kistan. Och fotot på flickan. Men nu stod inte bara hon på bilden. Jag också. Som barn. Bredvid henne. Håller hennes hand.

Jag kände hur något i mig… släppte.
Minnet. Jag hade verkligen varit här. Jag hade suttit i det där rummet. Jag hade hört henne gråta.

Och jag hade gått.
Jag hade lämnat henne.

”Du kom tillbaka,” sa rösten bakom mig. Mjuk. Ledsen. Barnslig, men djupare än ett barns.
”Jag visste att du skulle komma tillbaka.”

Jag vände mig om.

Där stod hon. Flickan. Halvt genomskinlig, halvt verklig. Ansiktet bränt, men ögonen hela.

Hon såg inte arg ut.

Hon såg… trött.

”Kan jag gå nu?”

Jag nickade. Tårar i ögonen.

”Ingen ska vara ensam så länge.”

Allt blev stilla. Ljuset i rummet ändrades. Väggarna såg inte längre såriga ut. Det luktade damm, inte rök.

Och för första gången sedan jag kom hit… hördes inget.

Bara tystnad.

När jag vaknade nästa morgon var jag utanför huset.

Satt på trottoaren, mitt i gryningen.
Inga dörrar bakom mig.
Inget ljud.

Jag reste mig. Vände mig om.

Huset var borta.

Bara en öppen tomt. Barrträd. Grus. Och ett byggstängsel med en skylt där det stod:

Här planeras nytt bostadsområde. Rivningsbeslut godkänt 1998.

Men det konstiga var – rivningen ska ju ske nästa år. Det vet jag. Jag såg pappersarbetet. Jag har själv bott där.

Så vad hände?

När jag kom hem senare på kvällen såg jag något vid min ytterdörr.

En liten nalle. Sotig.

Och på min spegel, skrivet i dagg:

”Jag glömmer inte. Inte du heller.”

SLUT?

Eller bara början.

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk