Hela staden brinner

Måndagen den 25 juni 1888 var en oerhört varm dag i Sundsvall. Termometern tog sig upp till hela 28 grader i skuggan. Midsommar var förbi och det hade inte regnat på 14 dagar. Det blåste hårda västliga vindar, vilket var skönt i hettan. De flesta människor i staden sökte skugga under trädkronorna runt om i parkerna. Om de var lediga vill säga. Karins fästman jobbade för fullt på sågverket och skulle göra det en vecka till innan även han skulle få lite ledigt. Karin njöt i fulla drag av sommaren och tänkte tillbaka på den härliga midsommarnatten hon tillbringat ihop med Nils. Tankarna på Nils gjorde att hon log för sig själv där hon satt på parkbänken i Vängåvan. Hon väntade på sin syster. Charlotta och hon skulle ha en mysig picknick bara de två. De tillbringade nästan all ledig tid ihop, även om det hade blivit mindre ofta det senaste året sedan Karin träffade Nils. Hon antog att det var ganska naturligt att det blev så. Nästa sommar skulle det bli ännu mer sällan eftersom hon och Nils skulle gifta sig och hon skulle flytta in till honom på hans gård intill hans föräldrar. Hon skulle sakna att alltid ha Charlotta i sin närhet. Hur mycket hon än älskade Nils, skulle hon alltid älska Charlotta mest av allt i världen.
Karin var medvetet tidig till träffen. Klockan hade passerat egentlig lunchtid, som för systrarna i normala fall var klockan tolv, men de hade bestämt att de skulle ha sin picknick lite senare för att slippa alltför mycket folk i den populära parken. Nu ville Karin bara sitta och njuta av stillheten en stund innan Charlotta dök upp. Hon kunde se ut över Selångersån, där ångslupen Selånger flöt fram. Selånger var ett 12,5 meter långt fartyg som drevs av en ångmaskin. Den användes för olika transporter längs ån som ringlade sig genom Sundsvall. Det var rofyllt och i och med den kraftiga vinden var det knappt att pratet och skrattet mellan människorna runt om nådde fram till Karin.
Klockan 12.25 hördes plötsligt kyrkklockorna klämta mellan husfasaderna, som i stort sett helt var byggda i trä. Karin reflekterade inte nämnvärt över det till en början, men ganska fort började det osa brandrök. Karin öppnade ovilligt ögonen och kisade ut över parken. Folk reste sig en efter en för att titta sig oroligt omkring. Alla människor tystnade för ett ögonblick och det enda som hördes var kyrkklockorna som inte ville sluta ljuda. Allt blev stilla, som om ingen vågade röra sig eller visste vad de skulle göra. Lukten av rök blev mer och mer uppenbar. Karin kände sakta hur paniken började smyga sig på inom henne. I nästa stund bröt ett oerhört tumult upp.
-Det brinner! skrek någon.
Det var sant, det brann faktiskt. Små gnistor i det torra gräset spred sig i väldig snabb hastighet och blev till stora lågor. Inte långt från Karins plats fanns ett brygghus som lågorna drog sig mot. Innan Karin hann reagera eller göra något alls stod hela brygghuset i lågor. Hettan som tidigare enbart berott på varmt och soligt väder blev nu enorm och outhärdlig. Karin tog sin picknickkorg och sprang tillsammans med alla andra människor som liksom hon alldeles nyss suttit och njutit i solskenet. Barn grät och föräldrar skrek. Alla skrek. De rusade om varandra och Karin blev knuffad i ryggen så att hon ramlade i gruset. I paniken kände hon inte smärtan som fallet åstadkom. Det ena knät blödde och båda armbågarna hade fått skrapsår. I tumultet som skedde var det obetydligt. Det enda hon ville vara att komma bort därifrån. En snabb blick bakåt visade hur snabbt elden spred sig. Det var lågor överallt. Av brygghuset fanns nästan ingenting kvar. Allt gick så snabbt. Karin hade aldrig blivit upplärd i hur man skulle agera i en sådan här situation. Det enda hon för tillfället tänkte på vad att hon måste ut ur staden. Det och att hon måste hitta Charlotta. Hon hade ingen aning om var systern befann sig i denna stund. Det var ungefär vid exakt den här tidpunkten som de hade bestämt att de skulle ses och Charlotta var alltid i tid.
-Charlotta, snyftade Karin för sig själv, reste sig, struntade i picknickkorgen och fortsatte springa. Hon snubblade sig fram i folkvimlet. För ett kort sekund stannade hon upp för tanken att vända tillbaka, men de allt högre lågorna bakom henne visade tydligt att det var omöjligt. Det fanns inget mer än eld att vända tillbaka till. Folk trängdes och knuffade varandra. De gjorde allt för att rädda sig själva och komma i säkerhet. Så även Karin och när hon lämnat staden bakom sig lugnade det sig lite. Det var inte längre lika trångt med folk och hettan från elden låg kvar över träbyggnaderna långt bakom dem. Hon kunde sakta in på farten och hämta andan en smula. Med en känsla av tomhet såg hon hur Sundvall stod i lågor. Hela staden brann verkligen. En stark oro i magen för Charlotta gnagde inom henne. Nils var hon inte lika orolig över. Sågverket där han jobbade låg en bit utanför staden och även om elden skulle sprida sig dit borde han ha tid och möjlighet att kunna ta sig därifrån, mot säkerheten. Även sina föräldrar var hon trygg med att det borde befinna sig i säkerhet, i hemmets trygga vrå några mil därifrån. För sin syster var det däremot som om hon hade en föraning om att något fruktansvärt kunde ha hänt henne. Det hade alltid känts som om det funnits en telepatisk förmåga dem emellan som talade om när något var fel. Oron rev i Karin. Hon ville inget hellre än att vända tillbaka och leta efter sin älskade syster, men egentligen visste hon redan att Charlotta var fast där i lågorna.

Pernilla Alexia

Status: Silver författare

Jag har alltid älskat att skriva. Jag skriver dikter, romaner och noveller. Just nu fokuserar jag mest på dikter och korta noveller.
Pernilla Alexia är medlem sedan 2025 Pernilla Alexia har 32 publicerade verk