Hela stranden, hela havet, hela himlen

Två morgonpigga vägarbetare står och snackar i slutet av en korsning, jag går förbi dom med min kasse svängande i handen, och fortsätter förbi tunnelbanebygget.
För varje ny väg jag korsar, för varje ny gata jag går längs med genom varje nytt kvarter, så förväntar jag mej, om inte den vanliga malströmmen av människor och mötande bilar, så någon form av tecken på att det är en bebodd stad.
Men det finns ingenting spöklikt med det. Inte ens när gryningen börjar göra sej gällande i dom översta fönsterna, som antingen står med persiennerna för, eller gapar tomma inför renoveringen, eller det säsongsbetonade bytet av ägare och gäster, bryts förtrollningen.
Till sist går jag mitt i körbanan på en flerfilig väg, och föreställer mej att det är öppningsscenen, eller slutscenen, i en film.
Jag går på andra sidan vallgraven till det gamla slottet, som numera tjänar som museum, och förbi dom gamla bodarna i fiskebyn, tills jag kommer till den stora rondellen, som ligger just i utkanten till stadens första strand.
Inte förrän jag kommit in bland cykel- och gångbanorna på andra sidan vassen, som vetter mot stranden, möter jag den första människan som inte sitter på en cykel. Han är klädd i en helt ny hud, och han rör sej motståndslöst genom morgonen.
Ölburkarna dimper ner i sanden, när jag vecklar ut badlakanet, och lägger ut det över den hårda, lite våta och kalla sanden, och sätter mej ner. Jag gröper sömnen ur ögonen, och sitter ett litet tag med en av burkarna mellan benen, och ser ut över det gropiga havet.
Sedan tar jag av mej alla kläder, och vadar ut i det grunda vattnet. Jag blir tvungen att gå väldiga rundor för att undvika den värsta algblomningen. Men strax hittar jag en helt ren plats, där det är lagom grunt, och lagom ljummet.
Hela stranden, hela havet, hela himlen, för mej själv. Jag lägger mej ner under vattnet, baklänges, så att håret lägger sej helt, och fritt från ögonen.
Alla mil jag vandrat över dom fyra golven, det spruckna, missfärgade parkettgolvet, och dom tre linoleumgolven, i blått och beige, bakom dessa fönster med sin avskurna utsikt. Jag måste gått runt jorden, och allt jag behövde var att gå hit.
Då och då vänder jag mej om mot stranden, där badlakanet ligger och rör på sej i den tilltagande brisen, som börjar likna blåst, och låter blicken vandra utmed den långa, lagom breda strandremsan, än åt höger, än åt vänster och tillbaka.
Men jag är den ende här.
Så hör jag skallande, och när jag ser mej omkring, så lägger jag märke till vad som ser ut att vara en vit labrador, högst upp på en av dom bortre sanddynerna, och alldeles bakom en sportklädd kvinna, med ett koppel i sin hand. Hon har keps på sej, och håret i en knut.
Jag vänder mej om igen, ut mot havet, och då kan jag se en ansamling mörka moln, med bara en strimma av ljus mellan sej. Vattnet känns genast kallare. Jag håller ut mina händer, med handflatorna mot himlen, för att motbevisa mina värsta farhågor.
Hunden står fortfarande kvar uppe på dynen, och skäller. Kvinnan står bredvid och ser glad ut. Mina kläder ligger kvar på stranden.
Så träffar den första droppen min högra handflata.

Skriven av: Mikael Henrik Myrtin