Hemlängtan

Hemma igen, efter att inte vetat var jag varit.
Det är nu som alla börjar tro att jag är den som ska övertyga. Pröva mig, tappa mig och få de resultat vi vill höra. Där finns inget jag vill höra.
Ett alarm ur funktion och där ringer klockorna sin söndag. Ska efterlysa mina timmar och fylla alla tomrum med deras versioner. Låt mig gå under jord med mitt; jag vet inte. Tappat andan tappat kroppen lika ljudlöst i marken det tog tre att få mig ända fram. Han sa att dem överdrev. Han sa att han visste vad han gjorde. Han sa för mycket, han sa saker som han inte borde. Som ett litet barn med en klapp mot hans kind.
Jag går för det börjar bli för mörkt.
Blå och jag vill inte ligga så stilla att inget kan tas. Vaknar när dem byter, vakt och en diskret rapport.

Borta för jag vet inte vad jag har gjort. Förlorat förstånd utan våld; jag är alltför öm för att våga mig på sömn.

Så sitter hon Så Försiktig nära med natten jag gick blind genom i sina ögon. Ord på ström väck mig från denna elektriska dröm. Vad du bar la jag i dina händer. Kraftlös kom jag långt men livlös kom jag längre.
En panikbred skuldra för mig till vila. Så ligger jag stilla tills dem stänger. Bakom väggar av täckt glas tränger inget ljus och inga ljud in.

En hand Så Försiktig sitter tyst efter att ha satt ord på kaoset.
'Gör det ont här?' Det tomma är det onda. Ingen har tänkt svara, för ingen vet var jag kan vara.

Avtrycken kan läsas på min hud. De skall ha bleknat om en vecka. Då kommer min trygghet tillbaka. Svaren skall vara tagna men ingen ska möta upp. Jag ska ställa upp och neka till hans försvar. Dessa interna ska få veta sin plats där jag har ingen alls. Kvällen börjar frysa och jag ser mot byns södra del.

Ett dygn efter i tiden har jag gått om en del. Detta kommer bli en fråga om rätt eller fel. De kan fortsätta se för det som sker det sker. Det har skett.
Ska vi nu analysera så måste jag veta att det går inte att dölja rädslan för en dag. Ingen ska få se mig ta det och ingen ska få veta om det var det.
Det kan vara jag.
Så Försiktig.

Skriven av: Lina Karlsson Mauno