Hemligheter

Thomas satt helt stilla i stolen mitt emot sjukhussängen. Han vågade inte röra sig. På något sätt kändes det som om hela världen skulle falla sönder i småbitar om han så mycket som rörde sig en centimeter. Om han bara satt stilla tillräckligt länge fanns fortfarande chansen att han skulle vakna ur den här mardrömmen. En försiktig knackning på dörren krossade dock obarmhärtigt denna fantasi.
”Hej, det är bara jag som kommer” sa sköterskan vänligt och klev sakta in i rummet. Hon stannade precis innanför dörren.?”Hej” svarade Thomas.?Sköterskan stod stilla en stund med händerna knäppta över magen. Hennes blick röjde medömkan och Thomas både hatade och respekterade det.
”Har doktorn sagt något nytt?” frågade han, trots att han kunde gissa svaret på förhand.?
”Nej tyvärr, jag är bara här för de vanliga rutinkontrollerna. Är det okej om jag sätter igång?” sa hon.
”Mhm”?
Thomas följde sköterskans arbete med blicken och slogs plötsligt av hur tunn och skör Lindas handled såg ut när sköterskan flyttade hennes arm för att komma åt bättre. Så bräcklig, som ett barns handled. Den andra armens handled doldes av gips och handen som stack ut ur gipset var missfärgad. Runt huvudet hade hon bandage och vänster öga pryddes av en blåtira. Det förvånade Thomas hur hon kunde vara så vacker trots att hon var fullständigt sönderslagen. Fridfull, trots att det som lagt henne i sjukhussängen varit våldsamt. Det stack till i sidan på honom och han kände hur det började bulta i tinningarna när han tänkte tillbaka på olyckan, eller snarare telefonsamtalet om den två dagar tidigare. Han ville inte tänka tillbaks, men det verkade nästan som om de smärtsamma minnena hade fått eget liv, som hungriga ormar som slingrade sig runt hans hjärna. Det var en polis som ringde upp honom. Abrahamsson eller något liknande hette han. Nej, inte Abrahamsson. Adamsson hette han. Robert Adamsson. Thomas log ett glädjelöst leende åt segern över sitt dimmiga minne. Han mindes fortfarande inte mycket av samtalet, men fragment av konversationen pockade på hans medvetande.
?”Hej, är det här Thomas Lindqvist?”?
Thomas lade direkt märke till något… statligt i rösten på andra sidan luren. Redan innan Robert Adamsson presenterade sig visste Thomas att det var en polis han talade med.
?”Ja, vad gäller saken?”?
”Jo, jag heter Robert Adamsson och är polis. Det är som så att Linda, Linda Lindqvist, har varit med om en allvarlig trafikolycka och…”

?Allt efter det var en dimma, som bomull doppad i illaluktande sprit. Thomas grimaserade och skakade försiktigt på huvudet. Värken och dunkandet i tinningarna tilltog, men det skingrade åtminstone ormarna i hans huvud. Hans tankar letade sig istället bakåt, till tryggare minnen. Minnen där Linda fortfarande var någon han kunde prata, skratta, älska, och bråka med. Han grimaserade när ytterligare en blixt av smärta spred sig över hans medvetande. Bråka. Varför hade han bråkat så förbannat med henne
(sista)
senaste gången de pratade? Var det så viktigt att han skulle ha rätt? Varför kunde han aldrig ge sig? Tyst för sig själv lovade han alla högre makter som någonsin existerat att han gärna kunde ha fel i alla kommande diskussioner i resten av hans liv, bara han fick se henne slå upp ögonen. Slå upp ögonen och titta på honom. Säga hej.
”Jag är klar nu, så jag ska låta er vara ifred igen. Det är bara att gå till expeditionen ute i korridoren om du behöver något” sa sköterskan.
?”Visst. Okej. Tack” svarade Thomas utan att möta hennes blick. När sköterskan hade gått vågade han ställa sig upp för första gången på två timmar. Benen kändes avdomnade, men bar honom fortfarande. Han gick bort till fönstret på andra sidan av rummet och tittade ut. Ett stilla regn hade börjat falla och slog slött mot rutan. Till skillnad från de flesta amerikanska filmer var det lilla rummet på sjukhuset där Linda låg helt tyst. Inga maskiner som pep, inga luftpumpar som höll igång, ingenting.?Förutom tystnaden. Och regnet utanför.?
”Är det inte typiskt att du ska ligga där och slöa, när det är ditt favoritväder utomhus? Det är väl typiskt va? Allt för bra jävl—” Thomas ord bröts av en snyftning. Han orkade inte bli arg på världen längre. Gråten kändes bättre. Dessutom visste han att ilska inte var vad Linda skulle ha velat att han kände.
?”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod—” viskade Linda i hans minnes öra.
”...att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden” sa Thomas tyst och torkade bort tårarna med handryggen. Han pillade förstrött med de tre röda rosorna som stod i en enkel vit vas på fönsterbrädet. Röda rosor var Lindas favoritblommor. Hon älskade dem så mycket att hon hade målat ett stort antal tavlor föreställande blommorna. Hennes favorit var en stor tavla, med en enda ros som dominerade duken.
”Den är så härlig eftersom man kan komma nära och se så många detaljer” ekade Lindas röst i hans huvud.?
Detaljer.

Thomas som arbetade som arkitekt visste hur noggrant det var med detaljer. Hur en enda ändrad millimeter i en ritning kunder orsaka ett nytt lutande torn i Pisa. Han skulle inte kalla sig själv för pedant men han gillade att ha ordning på torpet. Polisen hade ännu inte kommit fram till exakt hur olyckan hade gått till, men Thomas var rätt säker på att det inte hade berott på bilens skick i alla fall. Inga anmärkningar på senaste besiktningen, inte ens en enda liten tvåa. Det var det här med detaljer som sagt. Det var Thomas avdelning. Men det fanns något som störde honom. Hur kom det sig att Linda hade blivit påkörd på en lugnt trafikerad gata, precis i utkanten av ett finare bostadsområde? Mitt på dagen dessutom. Alla områdets lattemammor var upptagna på stadens kaféer. Karriäristerna var på jobbet eller putsade golfsvingen. Ingen hade sett något. Nästan lite väl passande, tyckte Thomas. Han gnuggade sig i tinningarna, huvudvärken tilltog och motvilligt sträckte Thomas sig efter värktabletterna han hade i fickan.
”Värken existerar ju av en anledning” brukade han muttra till Linda när hon räckte honom tablettasken när han klagade över huvudvärk. Men nu fick det faktiskt vara nog. Den lilla lättnaden förtjänade jag åtminstone, tänkte han. I en smidig rörelse stoppade han pillret i munnen och svalde ner det. En plötslig vibration i hans ficka, fick honom att rycka till. Hade han inte stängt av mobilen, trots att han var på ett sjukhus?
”Slarvigt Thompa” sa han tyst till sig själv och tog fram telefonen. Han stirrade på numret som syntes på skärmen.?
”Hur i helv—” avbröt han sig. Det var Lindas telefonnummer. Klentroget tittade han bort mot sängen, men hon låg fortfarande kvar, ögonen slutna, händerna stilla, endast en minimal höjning och sänkning av bröstkorgen visade att hon fortfarande levde. Thomas samlade sina nerver och öppnade meddelandet han hade fått.
”Du stal något från mig, så jag stal något från dig.” stod det på skärmen. Först stirrade han bara på skärmen, osäker på vad han skulle tro. Sen sjönk det in, som en sten som sjunker i en iskall sjö på vintern. Det måste vara Sandra som skrivit meddelandet till honom. Hans första impuls var att slänga telefonen i väggen, men han ändrade sig i sista sekund. Det skulle väcka för många frågor. Även om han skulle kunna skylla på förvirring, ångest och sorg skulle det fortfarande verka misstänkt. Thomas tittade på meddelandet igen. Sandra. Han hade träffat Sandra, när hon var praktikant på arkitektbyrån där Thomas arbetade. Han mindes hennes intensiva blick och den minimala antydan till ett leende hon haft när hon skakade hans hand. Vid mötena de kommande dagarna mötte hon ofta hans blick och hon släppte den inte för en sekund. Hennes djupa brunnar till ögon gjorde honom nervös, svettig, förvirrad. Enbart hennes sätt att röra sig, hur tyget i hennes kjol och blus stramade, försänkte Thomas värld i en varm, fuktig dimma. Han försökte verka tuff, som om han hade kontroll, när hon flörtade med honom. Men hon var smart, driven och vass och dominerade honom med lätthet. Sandra älskade kontroll och hon hade snart nästlat sig in i Thomas hjärna och några dagar senare även innanför hans byxor. Det hände på en restaurang, under en konferens i en annan stad. Thomas skämdes efteråt, men Sandra ville ha mer och mer.
”Vem fan tror du att du är som kan säga nej till mig? Du borde vara tacksam över att jag ens vill ta i dig överhuvudtaget!” hade hon sagt till honom när han, på hennes sista praktikdag, förklarade att de inte kunde fortsätta att träffas. Blixtsnabbt tog hon ett smärtsamt hårt grepp om hans skrev och lutade sig så nära att deras näsor nästan snuddade vid varandra.
?”Du kommer att ångra det här, det lovar jag dig” blev det sista hon sa innan hon tvärt vände på klacken.

En besk, metallisk, smak spred sig i munnen på honom. Hans bröstkorg kändes som om den skulle implodera. Vad fan skulle han ta sig till nu? Han visste vem det var som hade skickat meddelandet. Men hur skulle han kunna bevisa det? Ville han ens bevisa det? Om han drog fram den här historien i ljuset skulle han ju vara tvungen att även prata öppet om sin otrohetsaffär. Hur skulle det bli om... När, rättade han sig, Linda vaknade upp? Skulle hon kunna förlåta honom eller skulle han förlora allt? Skulle deras sju år tillsammans spolas ner i avloppet direkt? Det hela verkade väldigt orättvist för honom, han hade aldrig någonsin tidigare varit otrogen. Han blev plötsligt oerhört arg. Han visste att han egentligen borde bli arg på sig själv, men mest var han arg på Sandra. Allt var hennes fel!
”Din lilla jävla sub—” fräste Thomas men avbröt sig hastigt när telefonen ringde. Han ryckte till så hårt att han nästan tappade telefonen. Först vågade han inte ens titta på skärmen, övertygad om att det måste vara Sandra. Han klickade bort ljudet från ringsignalen och tittade på mobiltelefonen.
”Okänt nummer” stod det på skärmen. Skulle han svara eller bara låta samtalet gå till mobilsvar? Han bet sig hårt i läppen och kände hur hjärtat dunkade hårt innanför bröstkorgen. Till sist tog han sitt beslut och svarade.
”Hallå, det är Thomas.” sa han och hatade hur kraxig och instabil hans röst lät.
”Hej... Öh... Ja, jag heter Gustav Pettersson. Är det här Thomas Lindqvist jag pratar med?” sa någon med en, för Thomas, okänd röst. Men han gillade inte tonen i den, så mycket visste han direkt.?
”Ja, det är jag. Ursäkta, men vem är du och vad vill du? Jag är på sjukhuset med min hustru så jag har väldigt mycket att tänka på. Om du är någon sorts telefonförsäl—” började Thomas men blev avbruten av mannen på andra sidan tråden.
”Hur är det med henne? Lever hon?” snyftade han. Thomas blev ställd men svarade på frågan.
”Hon lever. hennes läge är stabilt, men hon har inte vaknat ännu. Förlåt mig, men vem fan är du?” det tog något ögonblick innan den andre svarade. Thomas hörde hur mannen på andra sidan luren harklade sig och snöt sig.
?”Alltså... jag är... jag är Lindas vän. Vi... Vi känner varandra från jobbet. Jag är ledsen om jag ringer olägligt... jag... jag blev bara så himla orolig.”?
”Vän säger du? Okej. Hur kommer det sig att jag aldrig hört talas om dig och hur fick du tag i mitt nummer?” sa Thomas och kände direkt att frågan var korkad; svaret var väl högst troligt ”på Internet”. Vilken idiot som helst kunde hitta hans nummer.?
”Vart är jag någonstans?”?
Thomas vände sig om och såg att Linda hade öppnat sitt bandagefria öga. Hon tittade trött på honom och rösten lät fruktansvärt spröd när hon fortsatte;?
”Vad var det som hände?”
?Thomas kände hur trycket över bröstet lättade.
Nu fanns det åtminstone en chans att saker och ting skulle kunna gå åt antingen ena eller andra hållet, till skillnad från det vakuum av skräck och sorg han befunnit sig i de senaste dagarna. Nu hade han åtminstone en chans.
De hade en chans.
Utan att säga något tryckte han bort samtalet och satte sig hos henne i sjukhussängen. Rummet var fortfarande tyst, inga maskiner som pep, ingenting.?
Bara tystnaden.
Och regnet utanför.?
Thomas tog hennes hand.

Johan Karlsson

Johan Karlsson är: -Högstadielärare med författarambitioner som gillar skräck, fantasy och drama. Johan är född och uppväxt i Norrköping, men har dock lyckats att undvika grov dialekt.
Johan Karlsson är medlem sedan 2016 Johan Karlsson har 1 publicerade verk