Hemligheter

Hemligheter


Kyrkoklockorna hade tystnat och begravningsföljet hade lämnat kyrkogården. Vädret var däremot helt strålande. Solen lyste och himlen var blå med lite lätta stråk av moln. Byns invånare hade tagit farväl av god vän och av några av dem en familjemedlem. Eftersom kyrkan precis som byn var ganska liten och nätt, hade de lagt buketterna mitt i gången fram till där kistan stod. Det var en väldigt fin avskedsceremoni och vacker blomsterprakt för att hedra den avlidne. Den kvinnliga prästen berättat lite om hans liv på ett värdigt men enkelt sätt och de flesta var nog ganska så eniga om att det hade varit ett fint avslut ändå. Byns invånare delade med sig av sina minnen och minsann att några skrattade också, det hade ju hänt mycket genom åren.

De sörjande hade samlats i det nyrenoverade församlingshemmet för begravningskaffet och alla var eniga om att det varit ett fint avslut även om det givetvis är tråkigt när någon lämnar detta jordeliv. Det var en gammal fin kyrka de hade, den var byggd i början på artonhundratalet, en vit ståtlig byggnad som låg mitt uppe på en kulle. Kyrkogården lutade nedåt åt byn till och där det stod vackra gamla gravstenar tillsammans med de nya, man blandade dåtiden med nutiden på något trösterikt sätt. Upp till kyrkan var där en för dagen välkrattad grusgång. På sidorna hade vaktmästaren planterat rosa isbegonior som han blandat med silverek. Väldigt välskött men ack så fantasilöst.

Byn var inte så värst stor men nog var där en hel del där den där dagen då de skulle ta farväl av Hugo. Han hade sin bror Sven på plats, svägerskan Ines och deras otroligt vackra men bortskämda dotter Elvira. Elvira hade två äldre syskon men de bodde långt ifrån och hade svårt att komma till denna landsända så här mitt i veckan. De båda äldsta hade familjer och arbeten och skötte sig väl. Det var Elvira som var tio år yngre än syskonen, som fått precis allt vad hon pekat på sedan hon lärt sig prata. Denna bortskämda tös var nu tjugo år. Visst var hon vacker tösen. Det var bara det att man inte kunde leva på att vara grann, ung och fruktansvärt bortskämd vilket man i de flesta fallen inte får någon inkomst av. Hon hade nätt och jämnt klarat gymnasiet och föräldrarna ville att hon, precis som de äldre syskonen skulle skaffa sig ett fast jobb. Elvira suckade åt föräldrarnas tjat. Hon visste i vilket fall precis hur hon skulle göra för att pappa skulle öppna plånboken, eller som man gör nuförtiden, swishar. Pappan brukade ändå hålla ett förmaningstal om att det nog var dags för dottern att bli vuxen och klara sig själv nu när hon tagit studenten och allt bestyr kring det med håruppsättning, fina, långa naglar och för att inte tala om balklänningen. Elvira själv tyckte att det hade varit en bal att minnas men tyckte dock att pappan hade klagat alldeles för mycket om att det var dyrt. Hennes äldre syskon hade läst vidare och sedan hade de fått jobb och flyttat hemifrån. De hade blivit så tråkiga och hade som föräldrarna infunnit sig i det evigt trista ekorrhjulet. "Aldrig att det ska hända mej" tänker Elvira. Hur trist kan man bara bli? Man vill ju vara fri och inte behöva inrätta sig i ledet.” Hon hade suttit med under hela eftermiddagen och hade inte sagt så många ord. Rastlös och uttråkad var hon, och ville bara att dagen skulle ta slut.

Den bortgångne Hugo hade varit en fin, tystlåten man som alltid haft ett vänligt ord till alla. Alla mindes honom när han kommit gående med sin slitna käpp, lite haltande gång, iförd sin gamla, nötta blåvita snickarskjorta och snickarbyxor. Kepsen inte att förglömma, vilket var hans vardagsklädsel. Det var på söndagar han klädde upp sig när det var högmässa i kyrkan, och på kaffet efteråt. Då åkte den vita finskjortan fram, slipsen och de stärkta finbyxorna.

Han vattenkammade sitt grå, tjocka hår och brukade lämna sin keps kvar på köksbordet där hemma. Ett friskt väderbitet ansikte som bevis på att han vistats mycket utomhus. Mörka pigga ögon med grå yviga ögonbryn. Lite förtegen om sin ungdom var det några som hade tyckt, men nu var han så gammal så det var ingen som mindes något av det. Nya generationer hade ju tagit över grannhusen runt omkring och då hade alla frågor och funderingar försvunnit med tidens gång naturligtvis.

Huset hade han haft sedan slutet av femtiotalet, och var precis lagom för honom. Ett falurött trähus, vita knutar som det alltid har varit. Man kom in i en farstu, liten hall där det stod en gammal byrå med en spegel ovanför. Där fanns även en hylla där telefonen var placerad, en telefonkatalog som nu var ganska så gammal var placerad undertill. Till höger om hallen var köket, en spis, vedspisen fanns kvar vilket var bra när elektriciteten slocknade då höststormarna härjade för fullt. Skåpen i köket var målade i ljusblått, det var svägerskan som påpekat att det skulle vara lite färg i det lilla köket. Hugo hade målat skåpsluckorna och kökslådorna i en vacker ljusblå nyans och även om det var längesedan tyckte han att det dög gott och väl. Köksbordet och stolarna var i furu och en ljusblå virkad duk prydde bordet. Sedan fick det väl räcka med grannlåt hade Hugo tyckt. Hans sovrum var i en tapet i mörkgul nyans. En enkel säng och ett sängbord. Föräldrarnas linneskåp prydde ena väggen. Fullt dugligt. Gick man genom den lilla hallen fanns vardagsrummet. Tapeterna hade funnits redan när Hugo flyttade in när han tog över efter föräldrarna. Renovera tyckte han var överskattat så länge allt var helt och funktionsdugligt. Det var ju bara han som bodde i huset så varför lägga pengar på en massa nytt krafs när det han hade var helt och hyfsat rent?

Eftersom Hugo var pensionär kunde han hjälpa till med lite av varje. Ibland när de skulle dela ut kyrkobladet var det han som la bladen i brevlådorna. Det tog sin tid med åldern till trots, men det var ju bra med motionen, annars var det lätt att man blev försoffad som pensionär och “det mår ju ingen bra av” hade han resonerat. Man måste hålla igång annars förtvinar kroppen. Han brukade prata om Bertil Uggla, som brukade leda morgongymnastik på radion innan kriget. “Det var en spänstig man men som lärde ut vikten av att röra på sig”. Det var ingen i hans närhet som hade en susning vem den personen var men eftersom han lät så ivrig när han berättade tordes ingen ifrågasätta vem i hela friden denna Bertil var. Då lyste ögonen på Hugo och man såg att han tyckte ämnet intresserade honom. Ofta när grannarna var iväg på någon resa passade han deras hus och var ute med deras hundar. Grannarna ville gärna återgälda hans tjänster med att säga att de gärna passade hans hem om han skulle åka iväg varpå Hugo alltid svarade att han hade det bra som han hade det. Hemma i sitt eget röda hus, där han nog trivdes väldigt bra antog alla. Trädgården var ganska så stor, där var lite fruktträd, både äpplen och päronträd, som han varje år plockade ner och lade in i jordkällaren. Hans svägerska Ines brukade koka äppelmos och konservera päronen som de sedan hade gott av hela vintern. Gräset lätt han på vissa ställen växa lite högre, där tittade fram lite olika ängsblommor, så blev det lite mindre gräs att klippa också, hade han resonerat. Han hade ingen speciell lust att upptäcka världen utan var helt nöjd med livet som gick sin gilla gång.



Han bort vid en aktningsvärd ålder av 92 år. Det var ett hastigt dödsfall dock. Han hade gått och lagt sig på kvällen och sedan hade han inte vaknat upp dagen efter. Det var den nya vikarien Kalle, från hemtjänsten, som bankat på dörren på morgonen och sedan kommit in och upptäckt att han faktiskt somnat in. Hugo slapp plågas och ligga inne på sjukhus, vilket han nämnt att han absolut inte ville. Kalle var dock ganska så berörd för det var första gången han varit med om någon som gått bort i hemmet, och Hugo hade en speciell plats i hans hjärta. De hade druckit kaffe ofta och haft gemensamma samtalsämnen om livet i mångt och mycket och Hugo kunde berätta om saker från en svunnen tid och det intresserade dem båda.

Det fanns faktiskt ett testamente som han ordnat med för tio år sedan. Han var den eviga ungkarlen “så vem som skulle ärva honom?” var den ständiga frågan utanför byns Ica-affär. Eftersom det var ett litet samhälle trodde sig givetvis invånarna veta allt om Hugos liv. Det var många teorier ifall Hugos brorsdotter Elvira skulle ärva huset och eventuella pengar.

”Jo så måste det såklart självklart bli” resonerade man. ”Ja eller så skänker han allt till sin förening”, sa någon och man instämde. Det kanske "rent av skulle bli hans tio år yngre bror Sven som skulle ärva honom?" I ett samhälle som detta blir det mycket spekulationer och mycket skvaller. Det folk inte vet om en är inte värt att veta helt enkelt. Det var dock inte med illvilja man diskuterade kring dödsfallet, ett vanligt scenario eftersom det inte hände så mycket inom dessa kvadratkilometer så då räckte det med ett dödsfall för att få diskussionerna att flöda.

Dagen kom då testamentet skulle läsas upp. Brorsdottern Elvira kom till advokatbyrån uppklädd till tänderna och såg så väldigt säker ut efter en del ytterligare kommentarer att hon säkert var den enda som skulle ärva, och förhoppningsvis tänkte hon, kanske en hel del pengar som kunde hjälpa henne till ett liv i stan. Hon var trött på livet på landet och hade mer tankar om vad hon ville göra med sitt liv än att sluta med en karl och en massa ungar på halsen i en liten håla. Elvira hade dock precis tagit studenten, hon hade inget jobb att skryta med, så hon förlitade sig helt och fullt på försynen.

Egentligen trodde nog Elvira att hon hade "hela härligheten" som i en ask, och nog hade hon redan tänkt på vart hon skulle resa och vad som skulle kunna göra med lite pengar på fickan. Farbrodern hade alltid snålat och aldrig handlat något nytt så visst borde det finnas lite pengar att sätta sprätt på om det ju skulle bli hon, funderade Elvira på.

Advokaten, ganska ung ljuslockig man, satt väldigt allvarlig vid det lilla bordet när han förmedlade att det faktiskt fanns ett brev som godkänts av vederbörande profession att han faktiskt var vid sina sinnens fulla bruk när testamentet nedtecknades. "Herregud vilken tråkmåns, tänkte Elvira. Hur kan han som är så ung ha ett sådant tråkigt jobb? Läsa upp gamla papper för folk. Definitivt inget jobb jag vill ha". Hon tittade ner på sina välmanikurerade naglar och tänkte att det där med jobb kanske ändå kunde vänta lite för hon hade väl framtiden för sig och hon hade det väl ganska så bra hemma hos föräldrarna ändå.

Den unga allvarliga advokaten tog upp papperna som han läste upp av Hugos brev:

”Jag skriver här ett brev för att berätta vad jag egentligen är för slags person. Ni känner mig väl som en väldigt enkel och hederlig person. Jag har inte alltid levt som jag lär. Jag växte upp här i byn och drömde om ett annat liv, ett liv där det hände mycket och att lägga “bonneriet” på hyllan. Många av oss grabbar brukade samlas utanför handlarens gård på kvällarna och prata om vad vi ville göra. När kriget kom skulle vi rycka in och bli soldater här hemma. Det var många som blev skickade till Lappland. Vi kom överens om att dit ville vi inte. Vi var ungdomar från många olika länder i skandinavien som stred och kämpade för vår sak och vi var många som anmälde oss till tyska Waffen-SS. Tvåhundra svenska var vi säkerligen som mellan 1941-1943 deltog i SS-Panzer-Division Wiking. Det är inget jag är speciellt stolt över idag, men vi hade våra ideal och vi tog oss upp till Norge, där det fanns värvningskontor. Vi fick till och med träffa Vidkun Quisling som sedan blev Norges regeringschef. Alla vi grabbar som åkte ner till Tyskland delade tron på det tredje riket och över att få en helt annan framtid än den som väntade på oss hemma. Vi var uppvuxna på landet och var man född till en bonde skulle man själv ägna sig åt det ens far gjorde, man utgick ifrån det och eftersom jag var äldste sonen var det självklart att jag skulle ta över lantbruk och skötseln. Ingen var mer ointresserad än jag och dessutom ville jag se mig omkring. När kriget kom såg jag det som en väg ut ifrån bondelivet. Min betydligt yngre bror fick ta över den bördan hemmavid istället för mig. På den tiden tänkte jag inte på vad brodern skulle tycka om att ta över. Jag bara tog chansen att komma iväg utan några som helst betänkligheter. Vi unga män såg oss som utvalda att få äran att strida för Adolf Hitler. Vi kände oss unga, starka och fria när vi åkte iväg med tåget ned till Tysklad. Vi kom till ett utbildningsläger precis som för alla andra soldater. Som utlänningar i det tredje riket hade vi det ändå väldigt bra till en början. Nu i efterhand förstår jag att de använde oss som brickor i ett spel. Vi blev hjärntvättade och givetvis gjorde allt vi kunde för Führern. Det är inget jag pratat med en enda människa om när jag väl kommit hem. Vem skulle jag prata om det för, alla var ju emot nazisterna och jag ville naturligtvis undvika straffet jag kunde få ifall jag blev angiven. Vi var vid de hårda striderna vid östfronten och kämpade på till krigets sista timmar i Berlin. När jag kom hem till Sverige igen fortsatte jag där jag slutade sist. Det var många i Sverige som varit iväg som beredskapssoldater här hemma och jag lät folk tro att jag också varit iväg under dessa år. Ingen hade någon som helst aning om att jag kunde fått dödsstraff som krigsförbrytare och judemördare. Skulle jag överleva fick jag tänka på att hålla en väldigt låg profil.

Jag har sårat så många människor genom åren. I mitten av fyrtiotalet träffade jag en härlig kvinna som hette Sonia. Det var kärlek vid första ögonkastet. Sonia var liten och spenslig, ljust vackert hår med gnistrande gröna ögon. Hon ville alltid att vi skulle ut och har roligt. Då var vi ofta ute och dansade ibland flera kvällar i veckan, och vi levde livets glada dagar. Sonia och jag var unga och ville njuta av livet innan kriget bröt loss på allvar. Hon hade alltid glimten i ögat och jag kände mig harmonisk tillsammans med henne. Vi gifte oss ganska så omgående eftersom hon blev gravid nästan direkt. En son kom till världen och efter ytterligare ett år hade vi två fina pojkar. Ralph och Heinrich. Två rum och kök hade vi och bodde precis utanför Berlin. Det var en kall lägenhet med dass utanför, men vi var uppfyllda av vår lilla familj och det var det som fanns. Vi visste att jag skulle bli förflyttad, men vi hade nog inte i vår vildaste fantasi kunnat föreställa oss hur framiden skulle bli. När vi soldater blev kommenderade till annat uppdrag som upptog tiden var det svårt att hålla kontakten. Vi befann oss i andra länder under flertalet år därefter. Det var svårt att hitta anhöriga i krigets kaos när jag väl kom tillbaka till Berlin och huset vi bott i var helt sönderbombat. Jag försökte hitta mina svärföräldrar som bott några kvarter bort. Det kvarteret fanns inte heller kvar. Allt var fullständigt kaos och allt var i ruiner vid denna tid. Min tanke var att söka upp dem när kriget var slut. Det tog dock nästan tio år efter vi gift oss innan jag hittade min kära Sonia och pojkarna igen på en annan adress och dessutom med en annan man vid deras sida. Sonia var fortfarande en strålande skönhet även om kriget hade tagit hårt på henne. Eftersom jag vid denna tid hade skador både fysiskt, en svårläkt skada på ena benet bland annat, och så även psykiskt, valde jag den enkla vägen. Jag åkte hem till Sverige, och min tyska familj fortsatte leva sitt liv. De hade rapporterat mig som saknad i frånvaro, och efter ytterligare några år gifte de sig. Med min bakgrund till trots valde jag det mycket enkla livet. En man som går i arbetskläder till vardags, som sköter om sitt eget och dessutom väldigt tillbakadragen drar inte blickarna åt sig. Som ni mycket väl vet, var det jakt på nazister efter kriget och jag var en av dem som kunde få hårda straff. Även i mitt vardagsliv hemma i Sverige gjorde att jag försvann i den vanliga folkmassan. Min devis var ”du kan lita på mig” och det kunde dem vad man än haft för tankar och åsikter om mitt tidigare liv. Nu testamenterar jag således mitt hus och mina tillgångar till mina barn och barnbarn". Jag är väldigt ledsen över att jag aldrig lärde känna er, det har varit en stor saknad under hela mitt liv".

Den unge allvarlige advokaten kallade in fler till mötet och in kom två medelålders män. Den ena såg ut som en yngre kopia av Hugo. De var dock väldigt syskonlika, båda männen hade gröna ögon och tjockt hår. De var ganska tillbakadragna och lågmälda, men Elvira kände håren resa sig i nacken. Ska de båda komma nu som aldrig haft någon kontakt av farbrodern, kan detta verkligen vara möjligt? Tankarna gick runt i huvudet och hennes innan så säkra attityd till sina eventuella pengar började så sakteliga flyta bort. Hon kände sig omtöcknad och hjärtat slog fortare. Skulle hon bli snuvad på sina drömmar nu? planer på ett liv i sus och dus. De pratade förståelig engelska dessa äldre, tyska män. Bröderna hade inga som helst minnen av sin far, och modern hade varit väldigt tyst om Hugo under deras uppväxtår, han hade varit en del av deras familj utanför Berlin under fem års tid och efter krigsåren hade han bara försvunnit helt. Helt plötsligt hade Hugo varit som uppslukad av jorden och modern hade hoppats på att han skulle komma tillbaka och att de kunde återuppta sitt liv som i början av kriget. Det hände ju inte. Modern hade stretat på och hade som alla andra försökt bygga upp sitt liv igen både genom krigsåren och efter kriget. Hon hade så småningom träffat en ny man som hon delat sitt liv med. Sönerna hade absolut inga minnesbilder av sin biologiska far, men hade ändå haft det bra med styvfadern och det fanns två systrar som de alltid varit rädda och måna om. I efterkrigstidens Berlin kämpade alla för sin överlevnad. En annan tid. Ett annat liv.

Det var mycket pengar de skulle få ärva dessa okända söner. Deras barn skulle också få en ansenlig summa så Elvira kände helt plötsligt att hon inte kunde koncentrera sig riktigt. Hon tyckte bara munnen på den tråkiga advokaten bara malde på. Tankarna gick runt. "Skulle hon behöva åka till stan och söka de där trista jobben i alla fall? Jobba måndag till fredag och vara nöjd att få vara ledig i ynka två dagar innan slitet skulle starta om igen. Vecka efter vecka, år efter år?". Var det verkligen så livet skulle bli? Hennes stora önskan var att få ärva en rejäl slant, köpa en fin lägenhet, shoppa och fika på dagarna och sedan ha kul med vännerna på helgerna. Denna bortskämda unga damen var dessutom lat av sin natur. Hon hade aldrig behövt ta i med nävarna för det hade andra gjort åt henne. Advokaten och de oväntade sönerna tittade granskande på Elvira. Hon hade missat något viktigt nu, kände hon. Hmm..ursäkta? Med blossande kinder tittade hon på dem och advokaten upprepade sitt uttalande.

"Ja, då skriver Hugo att får du överta den vackra spinnrocken, och den andra sparbanksboken på fyratusen kronor", upprepar advokaten och ser nöjd och belåten ut efter att ha utfört dagens arbete och klargjort för alla vad Hugos sista vilja innebar. Alla var nöjda efter att ha avklarat dagens möte och att de åter kunde bege sig hemåt igen.

Vad har Elvira lärt sig av det här kan man tänka.

"Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket?"

Skriven av: Carina Hansson Zümendorf