Publicerat
Kategori: Novell

Hemligt

"Jag ska bara ta en nypa luft" sade hon en aning slätstruket och neg, för att sedan vända på klacken och lämna dansgolvet med hälarna klapprandes i en stadig takt. De mörkt bruna, glänsande lockarna dansade kring hennes nacke, och dem hängandes över hennes raka rygg iförd den snäva korsetten var det sista han såg av henne den här kvällen. Kvar stod Daniel och stirrade på den välvda öppningen, som om han med ren viljekraft kunde få henne att vända tillbaka. Hade han sagt något dumt och förolämpat henne?
Hon försvann med snabba steg ned för den vita trappan vaktad av hotfulla lejonstatyer och snirkliga lyktstolpar, den vinröda sidenklänningens vita fåll och spetsar släpade i marken och fick henne att glida fram över trappstegen. Men hon ville bara slita sönder den, knyta upp korsetten och unna sig att andas den kalla, fuktiga nattluften. Hon lämnade trappan och sprang över grusgången, men vek av och sparkade av sig de höga klackarna. Hon kände snart det kalla, våta gräset under sina ömma fötter, det kittlades och gav en uppfriskande känsla som hon inte känt på länge, hon uppfylldes av stunden och förlorade sig för ett ögonblick i allt det magiska naturen hade att erbjuda. Bakom sig lämnade hon herrgården i all sin prakt, upplyst av dess många ljus kontrasterande mot den svarta natthimmelen. Snart försvann de trygga väggarna bakom skogsgläntan då hon banade sig igenom björnbärssnåren och försvann in bland granarna som sträckte sig hotfulla mot himmelen, hon snörpte ihop munnen och pep ogillande när grenar knäcktes och barr stack henne under tyngden av hennes nakna fötter. Kanske hade det varit dumt att slänga av sig klackskorna. Men å andra sidan, det är en utmaning att springa i tio centimeters klackar... Så började marken slutta, granarna glesnade och framför henne låg sjönn som var hennes mål. Hon stannade upp och lutade sig mot en trädstam för att hämta andan, den jävla korsetten ströp alla hennes möjligheter att föra lite syre till hjärnan. Men hon slet sin uppmärksamhet från sjön och vände föraktfullt blicken mot herrgården, vars ljuskällor knappt syntes genom träden. Hon hatade det här förbannade stället så mycket att det vände sig i magen när hon tänkte på det. Men vad ilskan och hatet grundade sig i visste hon inte, hon kunde inte sätta fingret på det, det liksom bara hade funnits där från allra första början, hur det rotat sig fast i hennes hjärta och själ och kramat åt. Fast från början hade det bara varit någon liten känsla som lågmält jorde sig påmind när någon rättade hennes bordsskick eller påpekade att hon faktiskt inte fick göra si eller så.
Frustrerat drog hon ett djupt andetag av den kyliga nattluften för att ge uttryck för sin ilska, men det stramade åt runt brötkorgen och hon släppte sitt lama försök att skrika. Istället tappade hon balansen och dundrade ned för den branta backen full av granbarr och stubbar, men som snart kantades av oklippt, decimeterhögt gräs. Men hon yttrade inte ett ljud, förrän hon fick fötterna i vattnet och tjöt till av kylan, än mer överväldigande än vad skrapsåren var. Hon hade slutat att rulla och drog åt sig fötterna, satte sig upp och svor över att drygt en tredjedel av klänningens kjolyg var dyngsurt. Hon jorde ett klent försök att krama ur sidentyget och dess vita underkjol, men förgäves. Så hon gav upp och släppte det, lät ilskan rinna av likt olja på vatten och ägnade istället sig åt att studera sjön. Hur vattenytan fångade upp månskenet och gav det en silvrig yta. Undrar vad som finns i dess djup...
Men tankarna skingrades genast då hon hörde den välkända, sträva stämman, om än med en smula irritation. Ett soligt leende spred sig i hennes ansikte, långt upp på kinderna och fick henne att se ut som världens lyckligaste.
"Du är sen" sade han bakom henne, hon lade sig ned platt fall i gräset med armarna utsträckta och tittade upp på honom, kände vätan genom den vinröda klänningen krypa in på hennes hud bakom allt tyg. Noah satt i den där ensamma gamla knotiga och förvridna eken igen, som så ofta när han väntade på henne. Hans ögon blänkte guldgula i det bleka månskenet och hon mötte dem med en oskyldig blick.
"Jag, uh, fick förhinder" sade hon utan inlevelse, utan att vilja gå in på några detaljer. Varav Noah smidigt och ljudlöst hoppade ned från grenen på stadiga fötter, som om avståndet på tre meter inte bekom honom. Han körde händerna i fickorna på den safirblåa sammetskappan och blängde misstroget på henne bakom den cendréfärgade luggen, han läste henne som en öppen bok.
"Berätta nu, Anastasia."
"Varför?"
"Därför att jag vill veta. Tjafsa inte nu, säg det."
Han gick långsamt fram, böjde sig ned över henne och satte handgloberna mot knäna, stirrade sedan in i hennes lavendelblåa ögon med en stel blick. De var stora och djupa, sådana där sällsynt förtrollande blåa hav, inramade av svarta, långa ögonfrasar. Anastasia klippte med dem några gånger innen hon flinade lurigt.
"Ahaaa. Du är avundsjuk, på Daniel. Du visste att vi dansade på balen."
Han ryckte till, fnös och tittade på henne som om hon sagt något högst absurt och olämpligt.
"Är jag inte! Jag intresserar mig inte för fruntimmer i din ålder. Har inte flickskolan lärt dig något hyffs sedan sist?"
Sant. Folk reagerade på hennes framfusighet och raka attityd. Man kunde nästan höra utropstecknen efter varje mening utan att hon så mycket som ens höjde rösten, det var ett fenomen som många reagerade på. Men det första som folk upptäckte var hennes yttre. Porslinshy och ögon som hos en docka, mörka, naturligt stora korkskruvar som ramade in hennes späda ansiktsdrag och runda ansikte. Man visste inte om hon var söt eller vacker, det var antagligen både och, även om hon föredrog att inte få höra något utav dem. Hon hade en konstig inverkan på män, hon kunde charma vilken karl som helst med antingen ett vackert leende eller en hemlighetsfull blick.
Kanske utom Noah.
"Jag fick höra av Cisely att Daniel skulle fria i kväll. Jag ville stanna och se om han verkligen jorde det, men jag orkade inte vänta."
Noah grymtade ogillande och rätade på sig, varav hon reste sig upp och började plocka granbarr ur håret. Till hennes förvåning hjälpte han till, han körde in sina smala fingrar i hennes hår och drog ut både barr och mull ur lockarna.
"Nä, det vill du så klart inte missa" sade han surmulet. Hon flinade barnsligt och kände att hon vunnit striden, han erkände ju mer eller mindre att han var svartsjuk. Svartsjuk på en man han inte ens träffat.
"Jag intresserar mig inte för någon på det sättet. Nog för att han är trevlig och nästan lite stilig, men jag har inga planer på att bli bortgift på så unga dagar."
"Du är nitton. Du måste planera vad du ska göra med ditt liv. Du kan inte gå runt och tro att möjligheterna och valmöjligheterna kommer flygandes, fröken Faith."
Hon kände att han drog ur hårspännena och hårnålarna ur håret, de tjocka lockarna föll ned fritt över henes rygg och axlar. De greppades av den svaga brisen, fladdrade med vinden och rörde på sig som om det hade eget liv. Han drog sina händer genom det, njöt av att ta på det och hur det reflekterade månens ljus, men ryckte genast händerna ur det då han kom på sig med att det var smått genant.
"Använd inte mitt efternamn" muttrade hon surmulet och rynkade ogillande på näsan. Nu börjades det, nu skulle han predika om hur oerfaren hon var och att hon inte visste vad världen hade att erbjuda, att Guds Vägar Äro Outgrundliga och annat pladder hon inte hade ork eller lust att lyssna på. Ändå var han bara fyra år äldre än henne och mentalt kanske ännu yngre än vad hon själv var.
"Hata inte din far" sade han lågmält med en sorgsen blick mot vattnet, nästan som om han pratade med sig själv. Han syftade på hennes efternamn, som hon fått från honom.
"Jag hatar vem jag vill" sade hon med ett tjurigt tonfall och lät som ett förvuxet småbarn.
"Snälla, sluta nu. Jag vill inte bråka. Vi har saker att göra."
Han strök bort hennes hår och lät sina läppar snudda vid hennes rosiga kind, varav hon fnittrade till och vände bort huvudet, så att han bara såg allt bruna hår. Hon började plötsligt vandra tillbaka uppför slänten, varav han svor högt, kliade sig i huvudet och följde henne med blicken.
"Vart ska du?"
"Jag ska gå tillbaka till balen, be om ursäkt och sedan komma på en anledning till att lämna balen. Huvudvärk eller något, jag vet inte."
Noah blev ensam kvar. Han satte sig ned där hon legat, drog upp knäna till hakan och hörde hennes klumpiga fotsteg i skogen bakom sig ända tills de tonade bort. Han knäppte händerna, flätade ihop fingrarna över smalbenen och betraktade landskapet framför sig, som om det vore en sällsynt, dyrbar tavla.

Anastasia hade fått på sig klackarna igen och stannade upp på trappavsatsen när hon såg att Cecily stod vid entrédörren. Denne såg fruktansvärt förvånad ut, som om hon alldrig sett henne förut.
"Anastasia" utbrast hon och synade henne med stora, bruna ögon, men kom plötsligt på vad hon höll på med och satte händerna i midjan.
"Du ser ut som något katten släpat in. Det tog faktiskt en evighet att sätta upp ditt hår, det är som hästtagel."
Anastasia kom på hur hon såg ut och vände skuldmedvetet blicken ned på sina leriga fötter. Våt klänning, ruffsigt hår, full av barr och mull.
"Kan du säga Daniel och de övriga att jag har gått och lagt mig? Jag har annat för mig och vill inte själv gå in."
"Jag förstår varför." svarade Cisely menande, men brast ut i ett snett leende och skakade på huvudet.
"Galna människa. Jag förstår mig inte på dej. Men okej, jag gör väl det."
"All heder, fröken Cross" sade hon på skämt och neg djupt, varav Cisely fnittrade till och ansträngde sig för att inte skratta rakt ut. Hon neg för att hon alldrig jorde det i onödan, det var något fruktansvärt ironiskt i det hela, och det var det som var det roliga. Hon var en smula oslipad, även om hon hade gått på flickskolan sedan elva år tillbaka.
Så Cisely och Anastasia skildes åt lika fort som de träffats, den blonda utav dem log ett rovdjursleende då hon gick tillbaka in i värmen, för att åter igen beblanda sig med balens gäster. Inomhus var inget förändrat, den lilla kvartetten spelade fortfarande klassisk musik, danspar rörde sig elegant på golvet i praktfulla dräkter i vågade färger, allt upplyst av ett gult ljus från de maffiga kristallkronorna i det höga, välvda taket. Det såg ut som en kupol i någon utav de katolska kyrkorna hon hade sett i Rom, bortsett från att det inte var täckt av målningar.
"Mr Sullivan! Mr sullivan!" ropade hon teatriskt och såg trovärdigt orolig ut, vinkade tvärs över balsalen och drog därmed åt sig Daniels uppmärksamhet, inklusive dennes sällskap. Han och rektor Cley hade stått och diskuterat viner, när de hörde henne. Hon kom rusandes med det blåa och vita tyget fladdrande kring anklarna likt en plötslig kastvind.
"Ja, miss Cross?" frågade Cley och såg missnöjd ut, det var inte rätt beteende för en dam i hennes ålder.
"Miss Faith ansåg att ditt uppförande inte var lämpligt, hon lämnade balen mycket upprörd."
Cley rynkade ogillande på pannan och tittade på Daniel.
"Vad rör det här sig om?" frågade hon med en raspig röst och lade armarna i kors, varav den anklagade såg rädd ut och skakade på huvudet.
"Ja-jag har ingen aning, rektor Cley" svarade han sanningsenligt. De vände båda två blicken mot Cisely, som med stor skicklighet spelade bestört och orolig. Hon ansträngde sig något fruktansvärt för att inte skratta, innombords så bubblade skadeglädjen.
"Att taffsa ingår inte i ettikettreglerna, vill jag minnas." sade hon och vände en blick med avsmak mot Daniel. Utan förvarning fick han en örfil av rektorn, efter detta tycktes världen stanna upp. Förvånade blickar landade på honom och Cley, snett bakom honom hördes lågmält fniss och fnitter, antagligen Veronicas lilla skvallerklubb. Daniel öppnade munnen och skulle säga något, men förblev tyst. Han visste inte vad han skulle säga, han hade inget att försvara sig med eftersom detta hade kommit helt plötsligt. Rektorn tog ett hårt grepp om pojkens öra, drog med honom mot den svängda trappan med bestämda steg, han följde efter så gott han kunde under högljudda protester och gnäll.
"Snyggt jobbat, Ciss" saden hon belåtet och satte händerna i midjan, nöjd över sin prestation och glad över att få slippa Daniel. Han var Anastasias tilltänkta, men drägglade över Cisely och slängde äckliga blickar när ingen såg. Hennes ögon glittrade och hon såg rent ut sagt jävulsk ut, när hon upptäckte att William satt vid den tända brasan och tittade på henne. Hon besvarade det lika hånfulla leendet med fult grin, som egentligen inte passar sig för en sjuttonårig flicka. Brodern hennes var minst lika slug som hon själv, och han njöt av att se den förbannade Sullivan bli utskälld. Det här var antagligen sista gången de fick se honom.

Skriven av: LillaGula

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren