Hemlös

Jag vandrade där, livrädd att nån skulle få syn på mig.
Jag måste dit, till min koffert innan nån märkte att blodet rann.
Alltså, någon av vakterna.
En dam hade redan märkt det, skulle jag hinna?
Jag sprang och sprang, äntligen!
Jag sköt upp dörren, där inne stod vakter.
-Demetra Wardizel? frågade en av dem.
-Å, kalla mig Deme, sa jag glatt....
Det gick inte, jag blev utfrågad.
-Vem ligger i kofferten? frågade polisen.
Jag svarade inte.
-Nå?
-Min mor, far och man, sa jag sedan snabbt.
Jag hamnade i fängelse, hur kunde dem? Min tvååriga dotter då?

Jag vamdrade genom salarna, lät handen vila på den kalla väggen.
Becka var alldeles bakom mig.
-Snälla, Stacey, kan vi inte gå tillbaka? frågade hon.
Jag gav henne ett retsamt leende.
-Nej, sa jag bestämt. Du lovade, eller hur?
Hon nickade stumt.
Vi skulle retas med syster Anna.
-Lade du vattenballongerna i hennes säng? frågade jag.
-Vi gör fel! sa Becka desperat. Snälla Stacey....
-Sluta! sa jag och himlade med ögonen. Du LOVADE.
Becka nickade igen, det var ju sant.
-Nu ska vi sätta stinkbomben där i hennes rum och....
Jag log skadeglatt.
-Sedan ska vi byta ut bibeln mot djävulens historia, vad tror du hon säger om det?
Backa svalde.
-Hon kommer bli svinarg och tro att gud straffar henne?
-Rätt, skrattade jag. Det bli underbart! Och vad händer när hon läser framsidan?
Backa svalde igen.
-Hon kommer tro att det var Lena och Lorena som gjorde det?
-Rätt igen, sa jag hånfullt. EXAKT så.
Backa såg nervös ut.
-Du verkar inte dig själv, viskade hon nervöst.
-Lägg av! sa jag och glodde på henne. Syster Anna ska straffas! Du är min bästa vän, Be, snälla överge mig inte nu!
Jag tittade på henne med stora valpögon.
-Nejdå, skyndade sig Becky att säga. Men du verkar så kon....
-Snälla Becka! sa jag och himlade mig. Du tror väl inte att jag fått djävulen i mig?
Det var det dummaste jag hört! tänkte jag, och påpekade det.
-Nej, det förstås, log Backa.
Oövertygad, tänkte jag irriterat.
-Lyssna nu! sa jag och tvärvände mig så att Backa ryggade skrämt tillbaka.
Jag var tvungen att skratta.
-Det är jag, exakt samma Stacey som alltid, okej?
Becka nickade.
-Där är hennes rum! Beredd?
Jag öppnade dörren och Backa slängde in stinkbomben just när ett PLASK hördes.
Jag smet snabbt in och bytte ut hennes bibel mot den andra boken.
-Snabbt! Stick!
Vi sprang därifrån så fort benen bar.


Oj vad Lena och Lorena fick skäll, rätt åt dem!
Jag och Backa var tvugna att slänga triumferande blickar på dem, vilket de märkte.
Jag hade just ätit klart när en man steg in i rummet.
-Stacey Ward?
Jag höjde blicken, mannen log mot mig.
-Du är lik din mor, sa han.
Jag var på min vakt.
-Vem var det? frågade jag genast.
-Öööh... ingen särskild, sa mannen och bytte fot.
-Shit pomfritt! skrek jag. Lever hon?
KLände den här mannen min mamma ville jag absolut inte missa min chans.
-Självklart, log mannen. Och hon kräver att få tillbaks dig.
Jag sken nog av lycka, det här måste Becka få veta!

Backa blev glad.
-Toppen! skrek hon. Grattis!
-Självklart kommer du med, sa jag och log.
Jag kände hur jag rodnade, hur skulle Backy ta det?
-Absolut! skrek hon.
Jag andades ut av lättnad.
-Klara att gå? frågade mannen.
Vi nickade ivrigt och klev på vagnen.

Det måste vara hon! tänkte jag.
Kvinnan VAR faktiskt lik mig, eller JAG var lik HENNE i alla fall.
Mycket riktigt, det var hon.
Hon gjorde varm choklad, kex ochg så tittade vi på film.
Vi kom varandra riktigt nära, kvinnan glömde inte Becka heller.
Riktig kärleksfull, tänkte jag lyckligt.

-Får vi kolla på tv? frågade Becka.
Det var tre veckor sedan vi flyttat in.
-Nja..., sa min mamma som kallat dig Deme och tittade nervöst på klockan.
Jag prövade med valp-tekniken.
-Snäääälla?
Hon tittade på mig och brast i skratt.
-För all del, men inte på kanal fem!
Så fort hon försvunnit fick jag en idé.
-Vi kollar kanal fem! utropade jag.
Becka såg tveksam ut.
-Nja...
-Snääällaaa?
-Okej då!
Jag knäppte på tv:n.
En kvinna med blont hår och blåa ögon kom fram i rutan.
Hon var kläd i en röd klä... nej... VIT MED BLODFLÄCKAR!
-Vem i helskuta är det? krävde Becka att få veta.
Jag sitrrade på skärmen.
-Vår mamma, sa jag.


-Vi rymmer! föreslog jag.
-Bra idé, sa Becka och hoppade skrämt upp ur soffan. Nu med detsamma!
-Inte visste jag att hon var mördare! spydde jag fram.
-Exakt, viskade Becka.
-Åh nej, hörde du? frågade jag.
-Ja, Deme är vaken, skrek Becka.
-Smarto! fräste jag. Fort i skjulet!
Vi dök in i skjulet och hoppades att min mamma inte hörde skramlet, men jo.
-Stacey och Rebecka, kom genast.
-Rebecka? sa Becka. Jag heter inte Rebecka...
Jag smällde till henne och steg upp.
-Jg sa att ni inte skulle titta! skrek mamma.
-Mördare! skrek jag. Ska du mörda mig?
-Jag är din mamma! skrek Deme.
-Du mördade din mamma, pappa och man! skrek jag.
Jg skakade så jag grät.
-Sätt dig ner,sa mamma. Jag ska berätta.
Jag lydde, konstigt nog.
-Det var för många år sedan....

Jag var en liten flicka, min mamma hade fått mig när hon ännu var ung.
Blott sexton år, far min, var nitton när jag kom till världen.
Han och min mamma älskade varandra mycket.
När jag var sex år var min mamma tjugotvå år.
Det pratades om mig mycket.
Så blev mamma sjuk, läkarna trodde inte hon skulle klara sig.
När mamma gjorde det blev pappa arg och anklagade henne för att låtsas och skrämma vettet från alla.
HJan slog henne, må man tro.
Han slutade ett tag när en psykiater pratade, dels för min skull.
Men när jag var sjutton år, var hon trettiotre.
Då ansåg pappa att jag var tillräckligt stor, och började igen.
Han slog och slog och slog tills jag blev trött och mördade honom.
Jag var arton då det hände.
Men mamma kunde inte leva med sorgen.
Var hann bli nitton, men så blev hon svårt sjuk.
Hon led så mycket, och till sist fick hon reda på att det var jag.
Hon tyckte att polisen borde veta, men då mördade jag henne också.
Strax därpå, när jag fyllde tjugofem flyttade jag ihop med min pojkvän.
Vi fick barn när jag var tjugosex och han tjugosju.
Men så blev han kär i en annan tjej, och jag älskade honom så, så jag dödade honom också.
Det tog ett tag innan jag förståttt var jag gjort.
Då blev jag rädd och gömde alla likena i mitt koffert och gav mig iväg, men min man blödde fortfarande... Så jag hittades.
Jag dödade honom när du låg och sov, knappt två år! och jag hamnade in.

Mamma slutade sin berättelse.
-Du kan inte ha mig kvar, sa jag.
-Jag vet, sa hon.

Frukosten var lång, det vilade sorg.
Mamma hade fixat familjet åt oss båda.
Becka och jag skulle bli kusiner, eftersom båda famuiljerna var släkt med varandra.
Varje helg kom mamma på besök....
Det känns lite konstgit med henne.
-Jag ska aldrig bli som henne, viskade jag till Becka.
Sen den dagen slutade jag med bus.

Det här hr jag skrivit av en film jag sett, men jag ändrade precis allting, så jag kopierade inte, kan man sägs.
Den var jättedålig, det vet jag.

Egna kommentarer:

Skitdålig! Du borde typ, lära dig hur man skriver!

Gud, det hängde inte ihop.

Fööör lång, pucko!

Skriven av: Tamara