Publicerat
Kategori: Drama noveller

Hemma

Jag är här. Jag är hemma igen.
Det enda ljud som hörs i rummet är från katten som vilar framför det halvöppna fönstret som varit stängt sedan vårt första möte. Nu är han här igen. Den namnlöse.
Det var först svart utanför, sedan satt han där och väntade , skygg och reserverad.
Efter en vecka så var han återigen som alla andra katter. Var hade han sitt hem medan jag var borta? Vem tog hand om honom?
Jag minns min pappa medan han lutade sig över flygeln och såg ut genom fönstret med det svarta håret bakåtkammat och blankt som skokräm efter konserten. Den namnlöse söker hans hand. Min far suckar roat i sin frack där bredvid den namnlöse och lägger sitt huvud mot mitt.
” ...katter, De är nyfikna på allt och kommer aldrig ihåg någonting”.
Nu önskade plötsligt att jag kunde krympa in i kattens päls och försvinna. Jag har velat vara Tummelisa så många gånger i mitt liv. Det är en önskan jag är säker på att Alice aldrig någonsin skulle ha delat med mig, trots att vi delat så mycket. Hon hade varit Mästerkatten i stövlar. Hon blev det en eftermiddag, där utanför på trappsteget. Hon satt på huk formande olika små och stora vokalljud mot marken med sin kattmask och slokhatten med den gröna strutsfjädern.
Den sjunkande känslan återvänder och jag ser ut genom fönstret mot min förtvivlade uppsyn i fönsterglaset. Vardagsrummet är så mycket mindre än jag minns det, det är panoramafönstret mot havet som gör det rymligare. Ingenting är annorlunda här än när jag lämnade det senast och ingen annan har besökt det än jag på mycket länge.
Jag ser på stuckaturen i taket som är svärtad. Havet brusar där nere.
Alla lamporna skulle vara tända utanför på de små vita fiskehusen. Tanken på den här synen i den dimmiga natten skär i mig. Jag är en främling här.
Det bor knappt någon här nere längre, de flesta bofasta har hittat varmare hus med alla moderniteter längre upp. Samhället bildades på nytt ovanför, bland de höga gröna klipporna.
Det är bara vi två kvar här. Vi och havet.
Dagen därpå tar jag en promenad längs affärstråket som en gång var. Små mörka skyltfönster som står som öppna svarta munnar, sida vid sida. Jag minns ett av dem som ett apotek. Rester av emblemet på det smutsiga glaset. Något fångar min uppmärksamhet på andra sidan gatan. Jag minns den mycket tydligt.
En fågel i elfenben. En vadarfågel, kanske en marabou-stork.
Den står vit och ensam mot det tomma vardagsrummets mörker. Sjömannen. Han bodde här.
Han var en änkling som jag ofta såg gående på stranden de söndagseftermiddagar som återstod efter det obligatoriska kyrkobesöket. De mycket grova händerna knäppta bakom ryggen, en suddig tatuering på vänster arm. Hans mycket avvägda gång invid havets rörelser som om han förde havet bredvid sig i ett koppel där vågornas händer låg utom räckhåll för hans slitna finskor. Det fanns sju olika frikyrkor i byn, jag vet inte vilken han tillhörde. Han blinkade åt mig en gång.

Hennes tröjor slets ut före mina.
Pappa köpte två uppsättningar tröjor åt oss på den första julen här.Jag minns hans nöjda leende när han såg Alice närma sig ett av de två paketen som hade ett utseende mycket likt det andra som låg bredvid med mitt namn på. Hennes händer som sliter i omslagspappret.
Hennes rop när jag förstulet öppnar mitt, jag vet redan vad det är eftersom jag öppnade det en aning på natten när alla sov. Pappa håller i kameran, de är röda, blodröda med svarta ränder och något stora för oss räcker de ned till våra knän.
Alice har sin arm runt mig, på fotot skiner hennes smilgropar bredvid mitt överraskade uttryck där i dörröppningen. Jag går ned mot stranden och passerar puben på vägen, jag minns min pappa när han kommit hem med en vit kanin.
Röda albinoögon i en ranglig bur, hur den rymde, bet Alice i pekfingret och flydde sedan till friheten bland klipporna.
Vi återsåg den aldrig och jag tror att min mor var ganska glad för det.
De bråkade den kvällen och pappa såg upp mot mig morgonen efter med sitt täcke bakom ryggen på soffan i vardagsrummet medan mamma gjorde hårdhänt frukost i köket med de kycklinggula skåpen som jag brukade hänga på när ingen såg. Resten av förmiddagen plinkade han håglösa brottstycken av Chopins Nocturnes bakom den stora vita dörren. Sökande utan att hitta hem. Kanske ville han gå vilse en stund.
Sedan kom alla hjärtans dag och vad hette han nu kom fram till oss på skolgården som ligger bredvid kohagen. Korna som vi alla gav namn och där det växte mynta som vi matade dem med. Han säger inget utan håller fram en Musse Pigg-mössa till dig och du skriker högt så att lärarinnan inne framför sin svarta tavla vänder sig mot oss.
Samma eftermiddag då jag fick skriva mitt namn på tavlan hundra gånger därför att jag sade ”skit” högt i klassrummet och du står framför fönstret och tittar i kors, får mig att le.
Sedan försvinner du iväg ned hem för de uthuggna stentrapporna med din snörvlande näsa och tandgluggen. Jag ser den på ditt huvud hur du försvinner ned för kullarna.
Himlen är knappt en linje av klarblått som sträcker sig över mig mellan taken, de lutar sig ned mot mig som ansiktena som möter din blick efter olyckan.
Olyckan. Jag är där nu. Du är där. Vi är alla där. Främlingarna som samlats för att se.
Jag är på knä framför dig med ditt blod över mina händer. Den blöta värmen svalnar sakta av i något torrt mot mig. Jag söker din blick som inte verkar se. Jag kan inte andas.
Jag blir sittande på det lilla ensamma stråket under hustaken.
Det finns en kyrkogård däruppe på en av sandstensklipporna, som slutade användas någon på 20-talet. Ruinen med sitt brutna mittskepp reser sig ur det gröna däruppe. Jag är inte med dig längre och främlingarna är borta. Blodigt grönt tyg. Mina händer i dina och du försvinner från mig, från allting och vi faller fritt tillsammans i en andfådd tystnad. Sedan återstår det ensamma, i det vita rummet.
Efter att ha återvänt från min promenad blev jag sittande vid fönstret med knäna uppdragna till hakan med mina armar runt skenbenen i en omfamning. Mina läppar skakade, som i desperata böner.
Mörkret som svalt havet lät vågor likgiltigt välla fram ur sitt gap medan timmarna kröp framåt i den kyliga natten som nu fullständigt fallit utom räckhåll för sommaren.
En gång berättade vi en saga för varandra när vi tappat husnyckeln och väntade på att pappa skulle komma hem. Det stora revet var en krona. En jättes krona. Han skulle efter att ha låtit den falla rört sig mot bergen i fjärran där barrträden sträckte sina svarta fingrar upp mot himlens mörknande apelsintoner. Han drog med sig havet som en matta. Åter här inne i huset vilade doften från tången på våra kläder. Inte påträngande. Rent av behaglig. Pappa gjorde kvällsmat.
Rummen står nu alla vita och tysta. Det enda som finns kvar är pianot, ruvande framför fönstret som en rovfågel. Det är låst. Min far påstår att han tappat nyckeln, men den ligger i hans nattduksbord, väl gömd. Jag upptäckte varför sista gången jag var här och han glömt att låsa det. Alice hade spillt ut det där nagellacket som hon älskade över en av tangenterna, det gick inte att ta miste på färgen, svart med hennes panikslagna enda tumavtryck i det när hon insåg vad som hänt.

Det var dagen före. Jag låter den namnlöse söka sitt andra hem och släpper ut honom genom fönstret samma väg som han kom, samma väg som han alltid kommer.
Efter en tid spenderad i dämpade tystnader på flygplan och på motorvägar, så knuffar jag äntligen ned det tunga dörrhandtaget i mässing i trapphuset med det trasiga kakelgolvet.
Jag ser de svarta öronen på hatthyllan och vet med ens att jag faktiskt är hemma, nu, äntligen.


John Stone är medlem sedan 2015 John Stone har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Inga-Britt IB Gustafsson

Jag heter Inga-Britt IB Gustafsson, författare och konstnär. Känslor är något som ligger mig varmt om hjärtat, speciellt de negativa, eftersom många flyr från dessa. Genom livskriser växer vi…

Inga-Britt IB Gustafsson

På andra plats denna veckan: Christoffer Andersson