Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Tillbaka klockan sju


Färgen var visserligen mörkröd men den saknade den där dragningen åt violett som den borde haft. Det var ändå för sent att göra något åt det nu. Det viktigaste var att få täckt över de där rostiga ställena på pakethållaren där originalfärgen slitits bort. Den där rosten skulle inte få förstöra morgondagen. Ann skulle inte behöva känna att hon skulle ha en gamma kasserad cykel.
Jag doppade den lilla penseln i den dyra burken jag köpt i färgaffären och började försiktigt måla de olika böjda rören som tillsammans utgjorde pakethållaren. Fjädrarna som höll nere klämman gjorde målningen problematisk eftersom jag blev tvungen att lägga under träbitar för att hålla den uppe och på så vis kunna komma åt en del ytor. Långsamt började jag utveckla en relation till min mammas Monark och jag tyckte tjugoåttatummaren utsände en viss tacksamhet över en omtanke som ingen visat den på länge.
Nästa morgon kom Ann med bussen från stan och jag stod beredd vid hållplatsen med de två cyklarna. Mammas hade jag först cyklat ner och ställt där. Efter att ha gått de två kilometrarna hem igen hade jag satt mig upp på min egen och cyklat tillbaka ner till hållplatsen. Jag hade med mig smörgåsar och en flaska Mer äpple. Det klack till i mig när bussen kom och jag genom bussfönstren såg henne resa sig upp från sätet och gå bakåt mot utgången. Hon hade tofsar i håret. Kanske var det för att jag förra gången vi träffats sagt till henne att jag gillade sättet hon ordnat sitt hår.
-Jaha, du gillar mina tofsar, hade hon svarat med ett leende.
Jag visste inte att det kallades tofsar. Men det var ju varken flätor eller hästsvans. Genom att ge mig detta ord var det som att hon fört mig in i en lite intimare sfär och välkomnat mig att tala om hennes utseende, ja hennes kropp. Den lilla ordväxlingen hade sänt en märklig våg av närhet genom mig. Samma våg fast starkare svepte sekundsnabbt genom mig nu. Det kunde inte uteslutas att ordväxlingen haft en viss betydelse även för henne och att det nu fanns en extra nyans av att hon varit mån om att pyssla om sitt hår på ett sätt som hon visste tilltalade mig. I ett ögonblick var jag med henne i hennes morgonbestyr där hon satt framför spegeln och hennes händer samlade ihop håret i nacken.
Hon tittade ut genom dörröppningen. Bussen gick på ganska hög tomgång när hon satte sin fot på vägkanten och det var svårt att prata. När alla avstigna hade gått därifrån och bussen med kraftigt ökat varvtal på ettan och sedan lite dovare på tvåan hade baxat sig bort från vägkanten stod bara Ann och jag kvar där i solskenet. Jag såg med viss förfäran på den luddiga, kritvita tröjan som hon försiktigt bar över ena underarmen. Den vita färgen skrek ut sin ömtålighet och var som ett ifrågasättande av den dag ute i det fria att och den skogspromenad som jag föreslagit och hon entusiastiskt gått med på. Vi skulle vandra i gammelskog och jag fasade redan för att hennes tröja skulle dra till sig barr och kvistar som skulle vara svåra att få bort.
Men jag var uppenbarligen helt ensam om dessa farhågor. Hon var mycket vacker och hade en härlig utstrålning, kanske just för att hon såg fram emot dagens cykeltur och skogsvandring. Efter alla möten inne i stan var det helt otroligt att ha henne här och jag var nervös när jag visade henne cykeln jag gjort iordning åt henne.
Hon visade mig sin matsäck och förklarade att det varit hennes mamma som skickat med kexen. Det tog jag som ett tecken på att hennes mamma ställt sig bakom denna utflykt och därmed mitt initiativ.
-Mamma sa att jag måste vara hemma till klockan sju, lade hon sedan till på ett sätt som tydde på att hon både var noga med att få fram budskapet och samtidigt distansiera sig från det. Inte i trots mot sin mamma utan mer för att klargöra att den här tiden inte var hennes idé.
Från den brevväxling som varit inledningen på vår relation hade jag förstått att hon levde nära sina föräldrar och att de spelade en stor roll i hennes liv. Hon hade aldrig skrivit något som tydde på revolt eller ens avståndstagande, trots att vi båda var i den åldern då detta skulle kunna förväntas.
När hon framförde sin mammas villkor för dagens planering fanns det henner inget kritiskt eller sarkastiskt i hennes ton. Ändå lät hon ingen tvekan råda om varifrån idén kommit och att här inte fanns något utrymme för förhandling.
Från mina egna föräldrar hade jag inför mina cykelturer upp till vildmarken aldrig fått en sådan sista tid för hemkomst och egentligen borde jag kanske därför ha upplevt den uppställda tiden som främmande. I stället kände jag hur den skar djupt in i mig – inte smärtfyllt utan mera som om tiden självklart integrerades med mina andra tankar. Märkligt nog blev denna tid nästan till ett nytt syfte med hela utflykten. Det var som att hennes mamma genom uppställandet av denna tid kommunicerade direkt med mig på ett djupare plan än vad Ann själv gjort när hon förmedlat denna förhållningsorder. Jag såg hennes mamma framför mig, välvillig men bestämd, fastän jag bara pratat med henne i telefon när hon svarat och jag bett att få tala med Ann. Jag såg henne tydligt yrkande på att ställa mig på ett prov för att bevisa min heder genom att återställa hennes dotter vid ett exakt klockslag. Kanske till och med att hon egentligen inte tvivlade på min heder men att hon ville ha den klart och tydligt lagd på bordet, inte minst för att jag själv skulle känna mig stolt, ungefär som när min fysiklärare inför det avslutande provet i nian sagt:
-Christer, du har kapacitet för en femma.
Magister Strandberg hade på så vis tydligt förmedlat att jag ännu inte visat vad jag gick för. Den fyra jag släpat på i hela högstadiet avspeglade vad jag åstadkommit på proven, inte vad jag egentligen var kapabel till. Utifrån de frågor jag ställt på lektionerna hade han dragit slutsatsen att jag hade mer att ge. Han ville få mig att förstå att jag måste acceptera betygsättningens spelregler. Han kunde enbart grunda mitt betyg på de prov han skulle kunna visa upp för andra lärare som bevis på att det satta betyget var välgrundat. Han ville få mig att ta de skriftliga proven på allvar och att jag inte skulle nöja mig med min nyfikenhet och att på egen hand läsa om avancerade frågeställningar som inte kom med på proven. Han ville få mig att uppleva tillfredsställelsen av full pott på det sista avgörande provet.
Nu såg jag Anns mamma tyst säga:
-Christer, jag har förstått av det Ann berättat att du är en bra pojke och jag vet att du kommer att se till att hon är hemma klockan sju.
Våra promenader inne i stan hade pågått till avsevärt senare än klockan sju på kvällen, men då hade vi också setts senare. Jag förstod därför att hennes mammas budskap inte grundade sig i rädsla för annalkande mörker, utan mer handlade om hur länge hon kunde låta mig disponera hennes dotter.
-Då får vi se till att vara tillbaka här vid fem, det går en buss tio över fem, då hinner du, sa jag till Ann som verkade bli nöjd med att på så vis ha fått de yttre ramarna för dagen klara.
Även jag själv genomgick inom loppet av någon sekund en slags stabilisering. Genom den här sluttiden hade jag fått ett syfte med utflykten som var betydligt mera uthärdligt än det som den senaste dagen plågat mig: syftet att äntligen bryta igenom den paralysering som hittills hindrat mig från fysisk kontakt med Ann. Trots alla dessa timmar på tu man hand hade min fysiska förlamning varit total. Vi hade pratat och pratat och ju mer tid som gått utan att jag vågat ta ett enda litet fysiskt initiativ hade hela relationen med henne blivit allt mer outhärdlig.
Jag hade i alla fall vågat ge henne en komplimang för hennes tofsar, och att hon hade tofsar nu lindrade i viss mån mitt lidande.
Jag vacklade ändå under syftet att på något vis bryta igenom den fysiska distansen under denna utflykt. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå till. För varje träff utan fysisk kontakt verkade det bara bli allt svårare. När hennes mamma nu så smidigt lade fram detta med tiden för återkomst så var det som om jag för några sekunder kunde koppla bort mitt hopplösa egna mål och ta till mig hennes mammas mycket enklare.
Tiden vi skulle passa fick mina oroliga och förvirrade idéer om dagen att samla sig kring ett enda enkelt syfte ungefär som när miljoner medborgares divergenta viljeriktningar av en skicklig demagog kan fås att ställa in sig i en gemensam krigshets. Och precis som ångesten inför livets alla valsituationer och alla funderingar om hur man bör utforma sitt liv och sin dag kan kortslutas genom att ta värvning, kände jag den stora ångesten inför det fysiska närmandet ersättas av den mycket mer konkreta upptagenheten av visarnas gång över urtavlan.
Men jag hade aldrig tidigare gett mig av upp till skogen med ens en idé om när jag skulle vara tillbaka igen. Jag hade helt enkelt cyklat iväg i lugn och ro och sen hade dagen fått bli som den blev. Jag hade knappt ens tänkt tanken att jag skulle komma tillbaka. Skogen lockade och jag hade följt den känslan. Idén om återfärd kom först med hunger och fallande mörker.
Nu hade plötsligt återkomsten blivit det centrala. Jag kände en märklig form av dubbelexponering där jag redan såg oss komma tillbaka till bussen som skulle gå tio över fem. Jag såg oss cyklande åt båda hållen samtidigt och lockelsen från skogen och alla förhoppningar om vad som skulle kunna ske när jag och Ann trädde in i den fick något hektiskt över sig där vi hela tiden tittade på våra klockor.
Lika bra att komma iväg direkt. Därmed kunde jag skjuta på frågan om fysisk kontakt tills vi kommit fram till skogen.
Vi började göra i ordning vår packning. Hon hängde sin väska över cykelstyret och rullade ihop sin vita tröja. Vant spände hon upp pakethållarens klämma och spände fast tröjan. Tröjan var så fluffig och hal att vi båda såg att klämman inte skulle klara av att ensam hålla den på plats. Jag lyckades rota fram ett snöre på botten av min egen väska och fäste det i klämman och i pakethållaren ram. Jag drog åt och säkrade med en improviserad knut. Jag hade visserligen i samband med segling fått en viss vana vid olika knopar men då handlade det om riktiga rep och det här tunna snöret inbjud inte till tillämpande av de kunskaperna. Snöret satt i alla fall fast och den vita tröjan riskerade inte att trassla in sig i ekrar eller kedja.
Första biten av vägen var utmed den starkt trafikerade R45:an men snart kunde vi ta av på en mindre väg och slutligen var vi inne på den vackra grusvägen som ledde upp mot skogen. Det kändes märkligt att ha en tjej med sig på denna väg som jag annars alltid trampade själv. Solen lyste och vi behövde inte kämpa med någon motvind och cyklarna rullade utan problem och utan punktering.
Efter några ganska branta backar kom vi fram till det ställe där grusvägen gradvis övergick i traktorväg som blev till övergiven traktorväg och slutligen ren stig. På en punkt i denna övergång, när mäktiga granar redan börjat resa sig över våra huvuden, ställde vi cyklarna för att fortsätta till fots. Ann insåg nog att tröjan inte var den lämpligaste klädseln för den urskog som vi nu skulle in i och hon lät den ligga kvar på pakethållaren. Inga tecken fanns på annalkande regn vi var så långt bort från människor att risken för stöld var så liten att vi inte ens låste cyklarna.
Den naturliga fysiska distans vi haft under cyklingen var nu borta och vi gick nära varandra. Jag började åter plågas av kvalen över hur man skulle ta ett fysiskt initiativ. Jag hade sett denna skogstur som den naturliga inramningen för ett närmande och för att äntligen komma ur plågan av total brist på kroppskontakt. Att Ann kanske inte alls skulle uppskatta ett sådant initiativ här föll mig inte in. Att hon just här inte skulle vilja behöva ta ställning till huruvida ett initiativ från mig skulle accepteras eller avvisas ingick inte i mina överväganden. Hon var ju helt utelämnad åt mig och min lokalkännedom. Hon var helt ensam i en för henne okänd vildmark. Överhuvudtaget handlade min ångest inte så mycket om vad hon ville utan om att hon skulle rädda mig ifrån min fysiska isolering. Att hon kanske trivdes bäst med att bara ha mitt sällskap utan några komplicerande romantiska inslag var inget mina tankar nuddade vid.
Vi kom så småningom fram till den lilla skogssjö som jag brukade uppsöka och som jag satt upp som vandringens mål. Vi slog oss ner i ljungen strax ovanför vattnet men det var som förgjort, jag kom mig bara inte för att göra något. Vi åt våra matsäckar i den perfekta tystnaden och harmonin som jag älskade så mycket och som jag velat visa Ann men som nu bara förstärkte min ångest.
Jag tittade för hundrade gången på klockan. Jag hade knappt aldrig gjort det förut under cykelturerna hitupp och hade ytterst dimmiga begrepp om hur lång tid det skulle ta att cykla tillbaka. Vi hade haft uppför hit, vi skulle ha nedför tillbaka vilket skulle förkorta tiden. Å andra sidan skulle vi tillbaka genom en öppen dal där vinden kunde få en helt annan kraft än på skogsvägen och fick vi motvind där skulle det ändå ta ganska mycket tid.
När vi packade ihop våra saker och begav oss tillbaka i riktning mot cyklarna kände jag att utflykten var totalt misslyckad och dagen förstörd. Mina stora förväntningar om att inte längre vara ensam med min längtan och min oroliga kropp hade blivit grymt grusade. Jag hade svårt att ens titta på Ann. Än mindre kunde jag njuta av det fantastiska sceneriet med urskog och branta klippväggar på andra siden bäcken.
Allting var bortkastat, dagen, planeringen, målningen av cykeln – allt! Vi rullade motståndslöst nedför backarna och kom ner till dalen. Vinden hade under dagen vuxit i kraft och blåste som jag befarat envetet rakt emot oss. Vi låg fram över styrena men gjorde ändå dålig fart. Varje titt på klockan jagade upp mig allt mer när jag såg hur tiden bara försvann. Jag informerade Ann om läget. Hon sa att hon i värsta fall fick ta nästa buss och komma lite senare, det var inte hela världen.
För mig var det inte möjligt att svika hennes mamma. Jag kände det som en absolut nödvändighet att se till att Ann kom med den där bussen vi bestämt. Jag sade till henne att vi skulle hinna men att vi fick ligga i.
Hon började bli trött. Hon hade ändå cyklat över trettio kilometer på en ovan cykel. Solen hade börjat sjunka men var fortfarande mycket varm. Vi kom äntligen ut ur den blåsiga dalen, men bara för att komma till en brant uppförsbacke som inledde de sista tre kilometrarna.
Cykelturen hade förvandlats från att på morgonen ha varit ett löftesrikt äventyr till att på eftermiddagen bli ett sorgligt misslyckande och nu en vansinnig kamp mot trötthet och minutvisare. Jag tittade ofta bakåt på Ann för att se om hon var med. Hennes ansikte var rött av ansträngning och jag såg att hon mådde dåligt. Men nu var vi bara ett hundratal meter från hållplatsen. Vi skulle hinna med knapp marginal.
Jag vände mig om igen. Bakom Ann såg jag nu bussen komma. Vi och den nådde hållplatsen nästan samtidigt. Jag kände en liten triumf ända tills en blick från Ann fick mig att förstå att hon inte kände samma sak. Direkt blev jag orolig för att hon kunde ha missuppfattat min vilja att hinna med bussen. Kanske hade hon trott att jag drivit på tempot i cyklingen för att bli av med henne?
Den där blicken från henne raderade den lilla triumfen och min känsla av misslyckande fick åter full kraft över mig. Jag höll i mammas cykel medan hon lyfte sin väska från styret. När hon skulle ta sin tröja från pakethållaren kom jag ihåg snöret och dess icke namngivna knut. Mina fingrar började arbeta med att försöka lösa upp den. De var för svettiga för att få grepp och för skakiga av min puls som ännu inte gått ner efter den snabba slutspurten i cyklingen. Alla andra passagerare hade stigit på och nu väntade bussföraren bara på Ann. Mina fingrar gav upp och jag tog i stället ett kraftigt tag om snöret och drog det rakt upp. Det var visserligen ganska tunt men visade sig otroligt segt. Men jag var uppvärmd och när jag gjorde ett kraftigt ryck måste en svag punkt på det ha givit med sig och klämman frigjordes.
En ny ilning av triumf for genom min kropp. Mot min vilja kände jag en förhoppning om att Ann i alla fall skulle uppskatta min råstyrka och min vilja att till varje pris lösa ett akut problem för henne. Men det var mer med ett uppgivet uttryck som hon fällde upp klämman för att ta hand om tröjan.
Det skar som knivar genom mig när jag såg de halvgeggiga röda färgfläckarna på den nästan overkligt vita, fluffiga tröjan. Chocken spred sig sekundsnabbt i min kropp och det stod helt klart för mig att en förfärlig upplevelse väntade på hennes mamma när Ann kom hem, även om hon skulle komma hem inom utsatt tid. De där fläckarna skulle aldrig gå att tvätta bort, det förstod jag. De såg ut som blodfläckar, och sådana skulle möjligen kunnat tvättas och blekas bort. Men den här metallfärgen den fick man aldrig nånsin bort.
Plötsligt blev den fullständigt irrelevant, hela den här dagens strävan med att få Ann att komma tillbaka till den tid hennes mamma bestämt. Nu väntade en värre katastrof på hennes mamma är om hon kommit klockan åtta i stället för klockan sju. Den oreserverade viljan att vara hennes mamma till lags som så starkt blommat upp inom mig på morgonen upplöstes i intet. Min bultande puls blev som en dov bakgrund till en känsla av fritt fall neråt.
Ann sa något jag inte var i stånd att uppfatta. Bussföraren tryckte otåligt ner gaspedalen och lät den bullriga dieseln mullra för att annonsera omedelbar avfart och Ann klev på.

Enligt min naprapat är jag alltför känslig för synintryck och ljud. Kanske har hon rätt men det är inget jag vill ändra på. Njuter intensivt av vingslagen när en rödhake ilar förbi där jag ligger i hängmattan.
William T. Orsson är medlem sedan 2024 William T. Orsson har 2 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren