Hemmet där solen slocknat

Genom skogen snäva snår springer jag av hela mitt liv. Mitt hjärta pumpar runt mitt blod i kroppen snabbare än någonsin, tårarna forsar nerför mina kalla kinder och bakom mig hör jag tunga steg som ökar och följer mig vart jag än vänder mig.

När jag var liten var allt bra, mina föräldrar var lyckliga och jag och min storebror hade det bättre än många andra. Vi var det många skulle kalla en perfekt familj. Men en höst för tre år sedan när jag precis börjat sjuan såg jag inte längre min familj som idealfamilj. Våra grannar log fortfarande när jag gick ut för att hämta posten på morgonen och hälsade artigt. Men på bordet i köket stod inte längre en tallrik med mammas hemlagade pannkakor när jag kom in. Mina lärare lämnade fortfarande tillbaka mina prov och sa ”lika duktig som vanligt Sara” men där fanns inte längre någon som gav mig en kram när jag kom hem för att visa resultatet eller skrev under med guldpenna i papprets högra kant. Allt hade förändrats. Ingen väckte en med en kopp te på morgonen längre, ingen hälsade med ett ”hej älsklig” eller strök bort hårslingan som fallit fram i ansiktet. Mitt hem förvandlades till en främmande plats där solen slocknat för gott.

Den 3:e oktober ringde telefonen, jag la nerbäddad i soffan med ett paket näsdukar i ena handen och en kall handduk i andra. Jag försökte kalla på mamma med min hesa röst så gott jag kunde, och hon kom ner och lyfte luren. Ett ögonblick senare föll telefonen till golvet och mamma satt sig tyst ner på stolen. Snart såg jag hennes ögon fyllas av tårar och hennes kropp började skaka. Samtidigt kom pappa hem från jobbet och han rusade fram till henne. Mamma grät hysteriskt i hans famn och jag kunde bara höra några få ord. Men det räckte för att förstå hela situationen. Min bror var död. Han hade blivit påkörd på väg hem från träningen. Den träning som han var tvungen att gå hem själv från för att pappa jobbade och jag ville inte att mamma skulle lämna mig hemma själv när jag var sjuk. Jag var på väg upp ur soffan fram till mina föräldrar när min mamma rusar fram och slår till mig så jag tappar balansen och faller till golvet.
– Det är ditt fel! Skriker hon till mig där jag ligger skakande på golvet. Hon grät högt och jag kunde inte urskilja mer än att min brors död var mitt fel. Om jag bara hade kunnat vara hemma en halvtimme själv skulle han ha funnits här med oss nu.
Den natten fick jag knappt en blund, jag bad till Gud att han skulle ge tillbaka Adam, jag försökte få Honom att förstå att jag inte klarade mig utan min storebror. Men jag tror inte Gud hörde mig för mammas gälla skrik nere i köket. Då och då hörde jag henne säga saker i stil som ”vi har inga barn längre, älskling, de finns inte mer”.
En otrolig smärta började ta form i magen och jag kände hur illa jag mådde. Det var inte meningen att han skulle förlora sitt liv. Jag ville bara inte vara själv, jag trodde inte det skulle leda till att jag splittrade hela familjen.

Någon gång under morgontimmarna slumrade jag till och när jag sen vaknade var det helt tyst i huset. Jag knep mig hårt i armen för att se om allt kanske bara varit en mardröm men istället för att vakna upp ur en dröm spred sig ett litet blåmärke över armen. Min bror var verkligen död. Jag svepte morgonrocken runt min frusna kropp och tryckte ner handtaget på min dörr. Jag tryckte en gång till men dörren gick fortfarande inte upp. Jag knuffade med hela min kraft samtidigt som jag höll ner handtaget – fortfarande stod dörren på sin plats och rubbades inte en centimeter. Jag greps av panik och skrek hjälpsökande på min mamma, lättad av att höra hennes fotspår i trappan lugnade jag mig genast. Till min besvikelse kom hon inte upp för att trösta mig utan för att berätta att från och med nu kommer min dörr vara reglad och jag har endast tillåtelse att gå ut för att gå i skolan. Någon mat kunde jag glömma.
– Samma öde väntar dig som väntade din bror, var det sista Mamma sa innan jag hörde hennes steg i trappan. På väg ner. På väg bort.

Det där med reglad dörr märkte jag snart bara var osanning. Jag tror Mamma var rädd för att folk skulle misstänka vad som skedde innanför vår stängda dörr. Men resten verkade hon stå fast vid. När jag gick ner för att snabbt ta något att äta rusade hon fram och puttade in mig i väggen samtidigt som hon väste åt mig att aldrig röra det skåpet igen. Samma sak gällde användningen av toaletten på nedervåningen, jag var på väg in då jag kände en otrolig smärta i handen. Då stod hon där igen och ett brett leende spred sig över hennes ansikte precis som hon kände stolthet över at klämt sin dotters hand i dörren. Jag förstod mig inte på detta spel. Vem skulle vinna, när kom man i mål och hur lång var spelplanen? Jag bad varje kväll att Mammas kort på hand snart var slut och att jag med ett triumferande leende kunde lägga ut mina och visa den vinnande handen. Varje kväll försökte jag få Adam att höra mina böner, jag bad om ursäkt, jag grät, jag gjorde allt för att få honom att göra slut på allt elände. Jag hade aldrig menat att göra någon illa, jag ville bara att vår familj skulle vara den perfekta familj som alla trodde vi var. Men skenet kan bedra.
När begravningen hade varit två veckor senare var det dags att återvända till skolan. En känsla av lättnad visade sig när jag tog första steget in i skolan. Här var jag elev som alla andra, här hade jag inte gjort något fel och lärare var stolta över mig och mina resultat. Jag kunde andas igen. Men innan jag kunde ta ett djupt andetag var jag tvungen att vara noga med att dölja mina blåmärken och mina söndergråtna ögon. Smink och långärmade tröjor blev min räddning och skolan kom att bli min enda fristad.
Jag förstod att de kommande veckorna, ja till och med månaderna skulle bli en ren mardröm. Men jag hade fel, det varade inte bara månadsvis utan år.
Nästan tre år. Jag hade gått ut högstadiet med strålande betyg och burit den tunga ryggsäcken fylld av hemligheter, smärta och ondska alldeles själv. Jag berättade aldrig för någon, alla trodde vi var en sådan familj som klarat av en stor sorg utan bakslag. Fel. Vi var ett enda bakslag där jag fick ta alla smällar.

När det var dags att välja gymnasium såg jag en möjlighet. Det kunde vara min chans att undkomma all smärta för gott. Men trots att jag valde en skola med en timmes tågresa vardera håll kom jag inte undan mammas ondska. Hon tog alla chanser hon kunde för att verkligen få mig att förstå att jag var orsaken till min brors tragiska död. Det blev inte bättre av att hon många dagar tog till spriten. Det blev hennes fristad. Min pappa såg jag nästan aldrig. Han höll sig till sitt kontor – sitt fripax, han gjorde mig aldrig illa men stoppade heller inte det hela. Jag tror även han var rädd för Mamma. Hon var den onda drottningen i Snövit och de hemska fåglarna i Ronja Rövardotter. Hon var vår rädsla.
Jag fick alltid vara på min vakt. Vart jag än vände mig kunde hon stå där väntande på att få göra klart för mig hur illa hon tyckte om mig. Stod jag vid spisen och kokade te kunde hon ta tag om min handled och tvinga ner handen på den varma plattan, det var då jag började använda vantar i skolan. Eller slå ur grytan ur min hand när jag var på väg mot bordet, jag fick grytan på foten och det var slutet på användning av sandaler. Hon sa aldrig mycket men hennes hårda knytnävar sa mitt ansikte mer än tusen ord. För att dölja mina blåmärken målade jag mig mycket svart och hårt och jag blev mer och mer inåtriktad. Jag förvandlades till någon helt annan. Jag längtade så efter min bror men även efter mig själv. Den glada flicka jag en gång varit begravdes tillsammans med honom.

Jag vaknade plötsligt en natt av en otrolig smärta i ansiktet. Jag öppnade mina ögon och såg till min förskräckelse min mor ståendes bredvid sängen med något långsmalt i handen. Ett järnrör – dammsugarröret. Den hemska smärtan kändes igen men denna gång i magen. Hon måttade ett slag till mot mina ben och vände sig om för att gå. Jag kände tårarna rinna längs kinderna och det var då jag bestämde mig.
Denna kropp klarar inte mer. Jag måste fly, komma härifrån. Jag vill se solen skina som den gjorde förr, känna dess strålar värme mitt ansikte. Det är dags att få känna känslan av liv igen. Få känna mig själv. Jag öppnade ytterdörren och endast iklädd en pyjamas och ett par slitna gympaskor började jag springa. Sprang som jag aldrig gjort förut. Jag stannade till för en sekund för att få se stjärnornas klara leende lysa mot mig. Då märkte jag att jag inte var ensam. Hon var efter mig, hon var redo att ta min nyfunna frihet ifrån mig. Jag sprang genom skogen tätt följd av den person som gjort mitt liv till ett helvete de senaste tre åren.
Jag hukade bakom ett stort träd för att hämta andan och sen blev allt mörkt.


Jag slog sakta upp ögonen igen, hur länge jag hade varit borta vet jag inte men nu möttes jag av en skarp lampa som hängde precis över mig. Jag kände efter i kroppen om jag hade ont och kände istället någon som kramade min hand. Jag vände på huvudet och kände hur allt snurrade, magen vändes ut och in och jag ville bara stänga ögonen igen. Jag lyckades samla mig och min blick möttes utav ett par tårfyllda ögon. Min pappa. Han harklade sig och formade med mycket möda ett par ord jag aldrig glömmer. Orden som förändrade mitt liv.
– Förlåt mig. Jag har varit svag. Du behöver inte svara mig, bara krama min hand så gör vi detta tillsammans, tillsammans kommer vi vara starka och möta dag som natt sida vid sida. Låt solen lysa på våra ansikten.
Hårt, hårt kramade jag hans hand och släppte den aldrig åter.

Skriven av: gabriellaferrari