Hemmet vi trodde skulle vra för evigt...

Vi var en familj med tre barn, Sofia fjorton år, Peter tolv år och jag på tio år. Jag och Peter satt och tittade på TV när mamma och pappa kom in. De stängde av TV:n och Peter gnällde. Men mamma och pappa bara satt där och väntade på att han skulle tystna. När han gjorde det sa de att de hade något viktigt att berätta och såg allvarliga ut.
- Vi ska skilja oss.
Det bara kom plötsligt. Inga tecken innan. De hade ju förlovat sig. Skulle de skiljas nu? Livet passerade revy och jag tänkte på alla lyckliga stunder som vi haft tillsammans. Vi skulle inte få några mer.

Mamma hörde när jag låg och grät i sängen och hon kom in för att trösta mig. När hon trodde att jag hade somnat gick hon iväg.
Jag sov inte. Jag kunde inte. Jag fattade inte varför de skulle skiljas. Jag låg och tänkte och tänkte. Var ska jag bo? Vart ska jag flytta? Det ficka jag svar på rätt snart efter. Mamma skulle flytta till mormor ett tag för att sedan flytta till Göteborg. Inte inne i Göteborg utan på en ö med cirka 350 människor. Pappa köpte ett hus i samma kvarter som vårat första hus där jag bott hela mitt liv. Han tyckte att vi ortfarande skulle ha samma kompisar och inte behöva börja om på nytt. Skälet till att mamma skulle flytta till Göteborg var för att hon skaffat en ny kille som hette Thomas. Mamma sa att han inte hade något att göra med skilsmässan. Det trodde jag inte på länge.

Sofia, Peter och jag bodde varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa. När vi var hos mormor där mamma bodde för tillfället bad hon oss att komma till köket. Mormor tittade på TV, men hon visste vad mamma skulle berätta. Eller jag kanske ska säga mamma och Sofia. Jag och Peter satt på en sida av bordet och Sofia och mamma på den andra sidan.
- Ni vet Thomas som jag ska flytta till, började mamma, han är även Sofias pappa.
Hur kunde det vara så? Hon var ju äldst av oss alla.
- Vi har gjort ett faderskapstest och innan trodde vi att din och Peters pappa, även var Sofias.
Sofia hade ju växt upp med oss. Hon var min syster, men nu blev hon min halvsyster. Hon var inte längre en i vår familj. Familjen hade splittrats på riktigt nu.
Det visade sig att mamma var ihop med Thomas strax innan hon blev ihop med pappa, men antog att Thomas var pappan. Vi hade alltså levt i en lögn. Det kändes väldigt jobbigt och medan mamma tröstade Peter, så tröstade Sofia mig. Men på något vis kändes det fel. Varför tröstar hon mig när hon inte är min riktiga syster?
När vi bott varannan vecka hos vardera förälder i ungefär ett år så var det dags att bestämma vem som följde med till Göteborg och vilka som stannade kvar i Stockholm. Efter hela det året hade Sofia bestämt sig för att flytta till Göteborg. Antagligen för att hennes riktiga pappa bor där. Peter stannade hos pappa och vart skulle jag ta vägen? Det var det svåraste valet jag någonsin gjort, men jag flyttade till Göteborg.

Jag började i en ny skola och smälte in bra. Jag lärde känna Thomas också. Ju mer jag lärde känna honom desto mer växte hatet inom mig. Han var en riktig äckelgubbe. Hur kunde mamma flytta till honom istället för att bo kvar hos pappa. Han försökte hela tiden göra honom till en del av mitt liv. Mamma sa att det inte alls var så, men jag förstod vad som hände. Mamma sa att han inte försökte ta pappas plats, men det verkade verkligen som det. På nätterna hade jag mardrömmar där mamma och Thomas tvingade mig att kalla honom pappa. Jag brukade vakna kallsvettig och livrädd för att det skulle hända på riktigt.
De enda gångerna jag träffade pappa och Peter var på loven, så det var inte alls ofta. Jag grät väldigt ofta och brukade gå upp i bergen bara för att få gråta ifred. Ändå märkte mamma aldrig när jag grät. Jag var bra på att ljuga, men ändå ville jag att hon skulle veta.

Idag är jag tretton år gammal och mamma vet fortfarande inte hur jag känner. De sista fyra åren har känts som ett helvete och jag har aldrig kunnat anförtro mina känslor till någon. Kompisarna på ön visade sig vara falska och i min skola på fastlandet fick jag bättre kompisar, men inte så bra att jag kunde anförtro någonting sådant till dom. Jag önskar att kvällen då mamma och pappa kom in till TV rummet aldrig hade ägt rum, men jag kan inte ändra något. Jag brukar tänka tillbaka på den lyckliga tiden och inte förstå varför jag inte tog mer vara på den. Jag var lycklig då. Varje morgon jag vaknar känner jag att jag inte orkar gå upp för jag vet att det bara kommer bli ännu en olycklig dag. Alla i min omgivning tror att jag är lycklig. Men de kan inte se min insida. Där är allting tvärtom. Tomt, mörkt och olyckligt.

Skriven av: Andrea Lundén