Henrik

Allt började med att jag fick en lillebror en dag i mars, några veckor efter min födelsedag, då jag hade fyllt tre år. Jag var jättelycklig och han var väldigt gullig, liten och hjälplös. Men den här berättelsen börjar först exakt två år senare...

Jag hade fått en cykel på min födelsedag och hade fullt upp med att försöka lära mig cykla. Jag hade aldrig upplevt något så frustrerande men samtidigt kul. Det gick jättebra så länge pappa höll i cykeln där bak men efter att han släppt kom jag inte många meter utan att köra in i något eller ramla. Men jag tänkte inte ge upp, trots att jag ramlade och fick skrapsår som sved rejält. Men jag var inte den som blev ledsen för lite svidande precis, och så jag var väldigt envis. Så det var bara att glömma svidandet och hoppa upp på cykeln igen och göra ett nytt försök, det blev jag tvungen att göra om några gånger. Pappa hjälpte mig och var tålmodig men efter väldigt många försök så orkade han inte mer och det fick bara bli ett försök till. Så jag hoppade upp på cykeln och sparkade ifrån och började rulla lite lätt, jag fick upp lite fart och lyckades hålla balansen. Det pirrade i hela kroppen och jag blev så glad så jag skrek av glädje såsom bara en fyraåring som precis lärt sig cykla kan. Jag började få lite kläm på styrningen och cyklade runt i stora cirklar och jag fortsatte med att cykla runt i kvarteret i flera timmar.

Vid det här tillfället så hade Henrik, min lillebror som nu var två år, kommit ut och cyklade på sin trehjuling med mig runt i kvarteret. Fram och tillbaka och vi båda hade jättekul, nerför backar med vinden i ansiktet och uppför backar med mjölksyran i benen. Men Henrik hängde inte med så bra så jag fick vänta på honom ganska ofta. Mina fingrar började bli väldigt kalla och mamma och pappa tyckte att det var dags för oss att komma in nu men vi ville helst fortsätta cykla, men vi fick lägga ner cyklandet för ikväll och komma in. Väl inne var det varmt och det luktade mat. Innan maten satte jag mig framför öppna spisen och kände värmen sprida sig i kroppen. Henrik själv var jättetrött och somnade som en stock efter maten. Det gjorde jag också för jag var ganska utmattad efter dagens cyklande.

Morgonen efter blev jag väckt och vi skulle åka till sjukhuset, vi brukade nämligen göra det varje månad. Jag var inte helt säker på varför men det hade med Henrik att göra. Vissa dagar kunde han ha jätteont och bara skrika. Men idag var det ingen vanlig besöka-sjukhuset-dag för vi hade ganska bråttom. Väl framme på sjukhuset fick jag inte veta så mycket om vad som hände men det var något med Henrik, det var jag säker på. Det syntes att Henrik inte mådde så jättebra men jag fick ändå inte veta eller se så mycket av vad som hände. Jag, mamma och pappa satt i något sorts väntrum och väntade. Jag frågade om Henrik skulle överleva och mamma svarade att det var klart han skulle överleva. Men jag hade en stark känsla av att något var fel. Tiden gick och en läkare kom och sa hur det låg till.

Jag har aldrig sett mina föräldrar så ledsna som den dagen och jag själv vägrade tro på vad som sagts. Känslan när man ha förlorat någon som stått en nära är obeskrivlig, men tiden gick och idag ligger han på Spånga kyrkogård med en sten där det står ”Älskad och saknad”.

Skriven av: Jesper Flodin