Herre Gud! Vem är du? Kap 1

Vem är Gud? Vem är Han som är så helig att vi inte ens kan nämna Hans namn? Vad är Hans namn? Heligt har jag lärt mig att det är, inte mer! Av barmhärtighet får jag inte veta. Det är så outgrundligt i sig självt och står så högt över min förmåga att begripa. Så har man svarat mig.
Min vandring är gammal. Ändå har den varit kort. Därför söker jag kunskap hos dem som färdats i de himmelska vagnarna. De som tidigare har vandrat fram på stigarna. Dom som ställt samma frågor som jag.
Men hur kan man veta något om någon som är utan ursprung? Hur kan man veta något om någon vars slut inte har någon ände? Jag vet inte det, men jag söker Honom som inte lättvindigt låter sig finnas.
Det finns dom som säger att man kan få vandra i Hans fruktträdgårdar. Vandra genom himlar ledsagad av änglar. Genom majestätiska salar och palats för dom en fram. Det har man sagt till mig. Hur kan det vara möjligt? Är jag så besynnerligt viktig i Hans skapade verk? Skulle Han ta emot mig där i himlen? Ja! Dom säger det. Dom som har vandrat i skrifterna i årtusenden. Hur nära Honom får jag komma?
Han viskar hemligheter till de Han utvalt, det har jag läst. Tyst som vinden viskar Han så att ingen annan skall höra. Ibland mullrar Han så som åskan, så att hela skapelsen bävar. Han som inte kommer ifrån någonstans. Han som är i allt, långt bortom det vi inte ens kan tänka och så nära som vår egen andedräkt. Vem kan begripa sig på något sådant?

Jag har också hört åskan, då när molnen stockat sig på himlavalvet över mitt huvud. Är det Gud jag hört då? Det är svårt att säga. Jag har inte hört några ord. Inte känt någon maning om hur jag skall vandra och gå, tänka eller göra. Det har jag inte. Därför söker jag kunskap hos dom som vandrar bland orden som Gud gav; och gjort så i årtusenden. De som söker balansen i Guds trädgård.
Jag läser om ett märkvärdigt träd. Är det kunskapens träd det berättas om? Det träd som var förbjudet att äta av? Äter jag av förbjuden frukt när jag på staplande fötter vandrar bland det som Gud gav; då i början av allt? Förstår jag vad jag gör? Ja, vem kan svara mig på det, utom Han som talar genom åskan och vindarna.
Jag letar efter stigarna för att nå fram till Gud. Är det tillåtet? Det är så svårt att veta om man gör rätt eller fel. Jag vet ju inte om jag tillhör dom, som får söka där den Allestädes Närvarande sägs finnas. Om jag får vandra så nära att jag känner Guds närvaro?
Jag har inte upplevt det; Hans närvaro, det har jag inte. Men om jag vänder min blick mot det djupaste av djup. Det som sträcker sig längst ifrån mig, så långt bort att det rör vid mitt hjärta. Då, kanske Han i sin barmhärtighet rör vid mig och förlåter mig allt det som jag har brutit. För jag förstår att något är brutet mellan Honom och mig.
Jag står vid en uppslagen helig skrift och bara stirrar. Det känns så högt och märkvärdigt storslaget. Ser stigarna i mitt inre. Inom mig kommer bilderna av något så skrämmande stort och så oändligt vackert.
Levande, pulsande färger av ljus, det är vad jag ser. Och jag förstår att hela jorden är full av denna besynnerliga härlighet. Att färgerna inte bara är färger utan att de lever, oberoende och beroende av varandra. Det ser så märkligt ut. Det går inte att begripa fast jag står där och ser utifrån och in, inifrån och ut. Bättre än så går det inte att förklara upplevelsen.
Jag kan känna något levande som breder ut sig under jorden och över jorden. Jag känner det inte på ett tydligt och självklart sätt, utan gnistrande och hemlighetsfullt. Det känns så märkvärdigt.
Mina fötter står på gnistor av heliga ord; ord och outgrundliga meningar. Det är det jag känner. Vilka ord är det mina fötter står på? Vilka meningar brukar jag vandra över? Vilken mening är min mening? Vilket ljus hör samman med mig just nu?
Mina tankar söker sig mot Honom. Frågorna strömmar från mitt inre. Får jag vara så här nära Dig? Får jag gå in i Dina världar? Jag sträcker mina händer mot Honom, till Herren, himmelens och jordens Skapare. Tag emot mig, led mig på Dina vägar. Låt mig äta av den frukt som leder till livet. Det liv som Du ville ge mig, då i Edens lustgård.

Ett märkligt surrande, som en spinnande katt fick mig att tappa bort mig i den värld som ligger runt omkring mig. Omsluten av ett ljussken ser jag hela mänskligheten. Som ett enda kungadöme ser jag världen och alla människor. Jag anar syftet, om än inte helt klart. Det kan inte kläs i ord; denna aning. Jag förstår helt plötsligt allting utan att förstå någonting. Det är som om själva insikten om allt lever sitt eget liv.
Denna insikt som endast för ett evigt ögonblick snuddar vid mig, så att jag kan skymta sanningens mantel bak på ryggen. Mina tankar dras till det omöjligas tankar. Då genast, försvinner allt ut i tomma intet igen. Jag omsluts åter av ljuset. Detta ljus som verkar så fast och stabil. Ändå är det flyktigt och utan botten. Det finns ingen början inget slut. Är det detta som är evigheten?
I de fem första, finns Din gåtas lösning där, inne i själva bokstäverna och orden? Är Jacob dagen och Esau natten? Var Abraham det ljus Du skulle sända till världen eller skall jag förbida någon annan? Hur kan jag få veta vem Du är Gud?

fortsättnig följer

Skriven av: sofia hedblom