Publicerat
Kategori: Novell

Het augustinatt i Malaga

Jag såg henne allra först under bara en flyktig sekund, då hennes ögon mötte mina i ett plötsligt och oväntat ögonkast. Ett sådant som bara tycks fara förbi. Så som det gärna gör i röran av festglada invid en oordnad och stökig bardisk inne i en caseta de feria. Ändå kändes mötet märkvärdigt djupt. Tillräckligt djupt för att liksom på egen hand vilja återvända. Snart nog möttes våra ögon igen.
Det mötet blev längre. Alltför långt för att bara kunna avfärdas som inget alls, men ändå tillräckligt kort för att kunna tas tillbaka. Möjligheten att kunna gömma sig bakom det som väl är inget annat än blyghet lämnades kvar. Kalla det istället gärna för ett själsligt möte som inte tvunget behövde bindas till något. Ett sådant som kunde få förbli något som bara hände, utan att det för den delen någonsin skulle kunna förkastas som inget heller. Ett ömsesidgt möte mellan två ögonpar, som blev kvar som något mer än bara ett försvinnande möte i vimlet. Något som inte bara fastnade på näthinnan, utan i allra högsta grad lagrades någonstans i minnets hemliga vindlingar. Jag tänkte väl inte så mycket på det då, men det var ett bekräftande möte. Förvisso helt ordlöst, men definitivt bekräftande att det fanns ett ömsesidigt gillande, kanske ett band, oss emellan. Hennes leende läppar kunde jag bara ana bakom hennes höjda glas med manzanilla, men ingenting fanns som hindrade hennes varma och leende spanska ögon från att nå mina. Ingenting.
Vem som bröt förtrollningen är svårt att säga. Kanske gjorde vi det båda två samtidigt. Eller kanske var det i själva verket bara hennes festande väninnor som pockade på hennes uppmärksamhet i ännu en brindis. Jag vet inte. Vi blev båda upptagna med vårt. Jag svepte det som fanns kvar av min sherry i ett enda glupskt drag. Och beställde sedan ännu en. Hettan i kinderna och den ljumma och behagligt lätta berusningen begärde mer. En åldrad gitarrista ackompanjerade en ensam flamencodansös på en av träpallar uppbyggd scen i andra änden av festtältet. Entusiastiska åskådare stod flockade runt om och ackompanjerade skådespelet med taktfast klappande händer. Feststämningen ökade i takt med musiken och, försåvisst, med den sjunkande nivån av vin i de överallt skvalande botas de vino som gick ur hand i hand. Natten var ännu i sin linda. Jag bad med en enkel fingervisning en camarero att återigen fylla mitt glas med sherry. Innan den ens blivit upphälld hade jag redan bjudits att dricka en generös stråle med sval manzanilla ur en överförfriskad campesino´s nötta vinsäck. Det var svårt, för att inte säga - inte längre möjligt - att undvika att ryckas med i den tilltagande och löftesrikt passionerade festyran.
Jag befann mig i ett av de hundratals festtält som spännts upp inför den årliga feria de agosto i Málaga. Just dit hade jag förts, som av en osynlig tvingande hand, när jag inte hade annat val än att följa den vältrande strömmen av glada och sjungande festeros som vällde fram mellan tälten. Där stod jag nu med kinderna blossande av hetta och berusande vin, nonchalant lutad med ryggen mot den rangliga bardisken av rostfri plåt. Jag var klädd i en vit, oknäppt bomullsskjorta, slitna och fransiga jeans och ett par dammiga skor. I bröstfickan stack ett paket Habanos upp ovanför kanten. Jag skakade fram en och tände den med en tändsticka, som jag drog eld på mot bardisken. Jag njöt i fulla drag. Kände mig fågelfri och glad. Från scenen blandades kastanjetternas och klackarnas knattrande med gitarrens alltmer passionerade rytmer. Hettan inne i tältet fick luften att nästan koka över. Det var packat runt borden. Sorlet, skratten, sången och musiken, allt, precis allt vibrerade av fest. Riktig fest.
Några meter ifrån min plats vid bardisken stod gänget med festande väninnor kvar. Uppsluppna. Förväntansfulla. Glada och vackra. Och jodå, jag kastade allt en och annan förväntansfull blick åt det hållet. I sanningens namn oftare än bara med jämna mellanrum. Hon var vacker. Kvinnan. Osedligt vacker. Klädd i en fotsid snäv, traditionsenlig traje de flamenca, för ovanlighets skull helt vit. Det midjelånga, korpsvarta håret bar hon löst hängande i en spets, som pekade det ut var hennes välformade stjärt var belägen. De enda färger hon bar, förutom det svarta håret och de bruna ögonen, var den blodröda nyans, som hon hade valt till läppar och både finger och tånaglar samt ett litet blygsamt krucifix av guld som hängde i en lång och tunn kedja, tillika av renaste guld, och vilade i skåran mellan hennes bröst. Hon var verkligen vacker. Och naturligtvs svår att slita blicken ifrån.
Tiden markerades bara av rytmen från flamencon och av rinnande sherry i olika tappningar. Jag vet därför inte hur länge jag hängde kvar där vid bardisken. Jag stod kvar så länge ”Hon” stod kvar. Att säga annat vore hyckleri. Ändå lyckades jag inte i mina försök att återigen möta hennes blick. Om hon tittade åt mitt håll, så var det i varje fall inget som jag upptäckte. Var gång jag sneglade åt hennes håll, så föreföll hon fullt upptagen i samtal, skratt och tjo och tjim med sina väninnor.
Plötsligt blev det dock uppståndelse invid bardisken. Vänninegänget hade alla tagit plats på rad invid disken. Kyparen var i full färd med att fylla upp varsin tequila slammer till damerna. När alla hade fått sitt glas, så svepte de unisont den berusande drycken. Det blev en del skratt och flamsande, men ”la del traje blanco” vände sig plötsligt om emot mig och log med rödblossande kinder och blicken fäst i mina ögon. Själv förmådde jag mig inte till mer än att bara höja mitt sherryglas i en symbolisk skål. Jag vet inte om jag log till svar. Förmodligen. Kanske inte. Jag hann i varje fall inte så mycket mer, för plötsligt drog en av väninnorna henne i armen. De var redan på väg till annat. Innan de försvann helt ur sikte i vimlet, så hann hon vända sig om en sista gång. Hon sökte min blick. Och fann den förstås. Om än bara för ännu en endaste kort sekund.
Jag blev stående kvar en stund, tankfull, lutad mot bardisken. Plötsligt knackade kyparen mig påstridigt i ryggen. Jag vände mig om och framför mig stod en redan upphälld tequila med tillhörande salt och citronklyfta.
- ”Una invitación.”, svarade han bara kort på mitt frågande ansiktsuttryck. ”De la del traje blanco.”, la han sedan till med ett brett leende.
Det är svårt att avgöra om hettan som jag kände i kinderna berodde på det ena eller andra, men tequilan kändes i alla fall som en storm av eld i bröstet. Den sveptes manligt i ett enda hastigt och obrutet drag efter att jag först slickat i mig saltet. Bettet i citronklyftan efteråt fick saliven att rinna till ordentligt under tungan. Jag svettades ymnigt och jag förstod att det var dags för mig att ge mig ut i den, som jag hoppades, friskare luften utanför festtältet.
Visst hade jag en förhoppning om att jag skulle stöta ihop med den vackra någonstans i myllret, även om jag förstod att möjligheterna var små. Längs de upplysta gångvägarna stod festtälten vägg i vägg med varandra. Det röda dammet hängde som flyktiga skyar runt lyktorna. Myllret av festglada, sorlet, skratten och den överallt högt uppskruvade musiken slog mig nästan till marken. Hundratusentals hade samlats till fest på en yta inte större än ett tjugotal forbollsplaner. Jag hade inget annat val än att bara låta mig föras med av den dansande och sjungande strömmen av människor som flöt fram som glödande het lava mellan festtälten.
Utan att egentligen veta hur, så befann jag mig plötsligt invid en capilla som fanns permanent uppbyggd inne i festområdet. Det vitkalkade kapellet var inte större än att helgonikononen ensam fick plats där inne. Uppe på taknocken hängde en liten kyrkklocka. Ett rep hängde ner längs väggen och var fastgjort vid en krok bredvid ingången. Upp till de öppna portdörrarna ledde en kort stentrappa. Några få ensamma satt och vilade på trappstegen. Framför helgonikonen stod en kvinna på knä med nerböjt huvud och bad. Jag lyckades slita mig mig loss ur människomassan och gick och satte mig, jag också, på ett av trappstegen.
Jag märkte det inte ens först, men plötsligt satt hon bara bredvid mig, helt nära, hon, den vita. Kanske var det vinet, eller kanske var allt bara en hägring, en dröm, eller helt enkelt något oförklarligt, något med mystiken i det som vi kallar för livet, men det kändes bara så självklart att just hon satt där.
”Jag har blivit bönhörd.”, viskade hon. Bara.
Just inget mer blev sagt. När vi gick därifrån höll hon mig fast, men ömt, i handen. Jag minns att jag tänkte att hettan som jag kände inte fanns i vinet, inte i elden. Den fanns egentligen inte ens under solens obarmhärtiga strålar en disig het augustinatt i Málaga. Den fanns redan inuti mig själv. I hjärtat av mitt väsen. Ditplacerad i form av en glödande het längtan efter passionerad kärlek

Björn Solum ©

Skriven av: Björn Solum

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck