Publicerat
Kategori: Novell

Historien Om Livet




Ibland funderar jag. Funderar, vilket underligt ord eller hur? Man vet inte vad det betyder riktigt, man vill veta. Funderar, tänker, fast är det djupare? Eller funderar man när man tänker en längre stund? Ja, jag funderar i alla fall, hoppas på att mina funderingar ska ge de svar jag söker. Inte för att jag vet vad jag söker efter. Jag vet knappt vad man kan kalla det jag funderar över. Eller kanske, livet, men själva ordet är så stort att det ger mig andnöd. Ett liv, livet, det är något som alltid kommer att finnas. Så länge klockorna tickar och tiden rullar på finns livet, kanske inte mitt liv, för på det livet finns det ett slut. Men på alltingets liv finns det inget slut, inget som är synbart för människornas ögon i denna nutid. Klockan tickar, långsamt, den får mig att tänka på den där gåtan ”Vad är det som går men aldrig kommer fram?” det är samma sak med livet, det går framåt men det har så många svar på vad det är som går. Vi samlar det under det vi kallar för livet. Livet går framåt och det är lätt att säga det. Men vad är det som får allt att gå framåt? Vad är det som får ditt och mitt liv att fortsätta i några år. Vad är det som får tiden att går. Höst, Vinter, Vår, Sommar, årstiderna kommer och går, det kommer de alltid att göra. Jag vet att solen kommer att slockna. Jag vet att jorden kommer bli ett ödelagt tomt stenklot, men på någon annan plats i universum kommer en sol att tändas, brinna lika starkt som vår och ge liv åt nya liv. Så som människor föds och dör, det är samma sak med det som finns i universum. Ty vår sol måste ha en moder som har gett den liv, solen i sin tur blir moder till vårt solsystem med alla dess invånare. Vi härstammar från apan, apan härstammar från… den raddan av saker har vi hört men när man har kommit så långt tillbaka som man kan, då kommer man till solen. Den härstammar i och för sig ifrån något också men människorna har inte utvecklas tillräckligt långt för att veta från vad. Ja, ni vet det där snacket om att man inte ska tänka på sådant, ja då blir man ju… vad? Galen? Ja, kanske eller så finner man svaret man har sökt från urminnes tider. Vad kommer allt ifrån?

Solen. Ja, där låg vi i mitt pladder om saker jag försöker förstå mig på. Big Bang skapade solen, så vi alla härstammar från Big Bang. Vem är då Big Bang? En enorm alien som föder ett solsystem. Big ja, det kanske var hans namn, eller hennes. Fru Big, Fru Stor, Mamma Big, det får vi kalla henne för. Mamma Big födde alltså solsystemet, alla solar. Barnen fick heta Sol, Stjärna och Svarta Hålet. Redan under deras ungdom utmärkte de sig. Sol och Stjärna var mycket lika varandra, nyfikna och vackra. Deras skönhet nästan lös upp deras omgivningar där konsten snart skulle utvecklas. De ville att andra skulle få uppleva allt de upplevt hittills, de ville förbättra allt. Ville att man skulle kunna tycka att saker var vackra. De var inte lika likgiltiga som Mamma Big. Mamma Big hade fått tre barn hon var stolt över, de var mycket vackra, i hennes ögon. Hon ville att de skulle lära sig allt hon hade fått lära sig i sin egen ungdom, de hon själv missat. Ja, hon var som ett barn som missat att vara barn. Som en människa som föddes gammal. Mamma Big ville därför att hennes barn skulle få upptäcka allt innan hon berättade att de alla hade något som de måste göra. Men innan Mamma Big hann berätta detta för sina barn så dog hon, en plötslig död. Mamma Big ligger nu till grund för detta universum, för Sol och Stjärna byggde ett hus av Mamma Big, de ville hedra henne för den underbara person hon hade varit. Men de kände sig övergivna, vad skulle de nu ta sig till? Svarta Hålet hade redan i sin ungdom utmärkt sig för sin dysterhet, för sitt mörka prat och för sina filosofiska drömmar. Han var sin egen och ingen annans, han älskade att få vara ifred. Så som Ferdinand satt han ensam och bara filosoferade och drog in lukten av sina vackra systrar, lukten av allt som fanns i närheten. Svarta Hålet älskade sina systrar över allt annat, han hade länge velat att hans mamma skulle berätta för honom om plikterna han skulle utföra i sitt eget värv. Tillskillnad från sina barnsliga systrar som var fulla av liv blev Svarta Hålet vuxen tidigt. Som ett människobarn som blev vuxen när vi fortfarande hade dem i vaggan. Ja, det var Svarta Hålet det, så ung kropp men ändå så gammal. Full av vishet men tyngd av sorg, Svarta Hålet hade det inte lätt, men han hade sina systrar. De tog hand om honom visade att det fanns ljus. Men Svarta Hålet kunde inte så som sina systrar att börja skina. Systrarnas glans, starka ljus var nu både starkt, ljust och mycket varmt. Men Svarta Hålet var mörk, så som en avgrund. Systrarnas ljus kunde inte skina igenom honom, trots att de stod på varsin sida om honom. Han täckte över deras glans med sitt svarta mörker. Han var liten och mycket klen tillskillnad från sina systrar som var både stora och livsdugliga. Huset de levde i, som de byggt med delar av sin mamma, var enormt. De kunde se varandra om de spridde ut sig i rummet, men då kunde de inte prata med varandra, för ljudet hejdades på vägen. Inte heller kunde de se varandras uttryck men de kunde i alla fall se att den andre levde där de var. Svarta Hålet trivdes i ett avlägset hörn av rummet, där hade han sin hemvist. Funderade i hörnet, drömde om sina systrars skönhet. Han var ensam, men inte rädd över att vara ensam. Snarare tvärtom, han var rädd över att vara nära sina systrar, rädd för att släcka skönheten de ägde. Ty han ville inte att de skulle tappa bort livet och falla i ändlöst mörker så som han själv hade gjort. Han ville att de skulle skina även starkare än vad de gjorde nu. Ögonen de ägde var som två lysande rubiner i en hög av grus. Man kunde inte missta sig på godheten de ägde, som de utstrålade. Deras ögon fick honom att sakna deras mor, som också hade varit mycket varm och vacker. Han föll djupare i sin sorg varje gång han såg sina systrar samtidigt som han ville att de skulle hålla sig nära honom och värma upp hans hjärta med sina leenden. Men snart insåg han att det var otänkbart att de skulle ta hand om honom hela hans liv, han var frustrerad, visste inte vad han skulle ta sig till. Han kunde ju inte förstöra sina systrars liv. Han kröp upp i sitt hörn, gjorde sig liten och väntade på en tanke som skulle lösa alla hans problem, kanske hur han kunde få sig själv att lysa istället för att svälja allt ljus. Tiden gick, Svarta Hålet ville inte äta, ville inte sova. Han blev svag i sitt hörn, hans systrar blev oroliga, ty han krympte där han satt. Blev mindre, tunn och spröd, hans kropp slukade mindre av ljuset. Men han bad dem att ge honom en lösning så han kunde bli lika vacker som de, han bad dem att inte återvända till honom förrän de funnit lösningen på alla problem som tyngde honom. Kanske han själv fann lösningen innan de, då skulle han meddela dem, de skulle inte kunna missta det. När problemen var lösta, då skulle han ju börja skina. Systrarna kunde inte säga emot detta, de försökte skämta bort det, men när de upptäckte hur ledsen Svarta Hålet blev av att inte bli tagen på allvar då slutade de. Vandrade bortåt i rummet, de ville veta vad de skulle göra. Mamma Big skulle kanske ha vetat det, men hon var död. Fanns de fler som Mamma Big? Hade Mamma Big några syskon så som de hade varandra. Hade Mamma Big haft någon egen mamma? Tankarna strövade runt i systrarnas tankebanor. Vilka var de och var kom de ifrån. Ja, redan när de föddes hade de varit ensamma med Mamma Big, de hade aldrig sett någon som liknade dem eller någon som ens var annorlunda. De hade bara sett varandra. Sol såg sig omkring i rummet som just nu var begränsat, det var inte ändlöst. Hon såg sin syster Stjärna en bit bort, Stjärna låg i en djup sömn, hon sken ljusare än vanligt och Sol kom på tankarna om sin moder igen. Hon hade fått dem, så hon inte skulle vara ensam. Hon hade fött dem och lärt dem allt det kunde. Men hur hade hon vetat allt? Någon måste ha lärt henne allt, Sol väckte sin syster Stjärna frågade vad man kunde göra för att få se allt som hade hänt innan de fötts. Stjärna funderade ett tag men så kom hon på att Mamma Big måste ha haft en hjärna så som de. Men vart var den? Sol var inte det minsta orolig, saker försvinner ju inte, de finnas alltid någonstans men var. Båda var överrens om att de var tvungna att söka efter den för att ge sin broder svaret på hans funderingar om sitt inre ljus. Ljuset han saknade och som han verkligen ville få. Tiden gick, men inte förgäves. Varje dag tyckte systrarna sig närma sig gåtans lösning. Så att de fick tillbaka sin bror. De vandrade omkring, letade, letade och såg sig omkring, lyssnade, betittade, grävde och bönade. Ju längre bort de gick desto mörkare blev hörnet där deras älskade broder gömde sig. Inte kunde han leva i ett mörker. Hur skulle han då kunna få ljus nog att hålla tankarna vid liv, att hålla sig vaken och minnas att han faktiskt fanns. Han var som en gammal gubbe som satt och tänkte, kanske på vad som hade hänt i deras liv hittills för att få svar på sin gåta. Stjärna och Sol var oroade, de ville att deras bror skulle följa med dem så de kunde se till att han höll sig vid liv. Men ett löfte var ett löfte, de kunde man inte rubba på och de hade faktiskt lovat att inte återvända till honom förrän de hade svaret han sökte. Bråttom började det bli, hur mycket tålde brodern egentligen? Kunde han hålla sig vid liv utan dem? Sol och Stjärna hade i alla fall varandra, så de var inte alldeles ensamma, trots att de kände sig väldigt ensamma i sitt sökande på svaret som de ville ge till sin älskade broder. De saknade sin mammas vishet som på sätt och vis hade gått i arv till Svarta Hålet. Hon kanske skulle kunna lösa problemet de hade? Sol stannade upp, jakten på moderns hjärna tröttade ut henne. Hon sken mindre nu, full av oro och stress verkade mörkret kunna sluka henne. Stjärna blev mycket, mycket orolig hon med, hon var nära att mista sina båda syskon. Detta tyngde henne och hon hukade sig ned hos Sol, såg henne djupt i ögonen, som tog åt sig av ljuset från Stjärna och verkade stärka henne. Stjärna log, ett blänkande leende och Sol log tillbaka, hon var inte helt återställd men hade än en gång funnit ljuset inom sig, det blev Stjärna stolt över, ty hon hade ännu inte kunnat hjälpa sin broder men hon hade i alla fall styrka nog att få sin syster på rätt köl. De vandrade vidare, nu saktare för att själva kunna få hålla sin egen styrka vid liv. De fann något längre bort. Ett halssmycke, Sol kände genast igen det. Hennes, deras, allas moder hade hållit det ovanför henne och lekt med henne. Hon rörde vid det, mindes hennes moders ord. Alla kunde inte vara lika varandra. Man måste ha en motsats för att själv kunna vara någon speciell, och alla Mamma Bigs barn hade ju varit speciella. Hon och Stjärna var mycket lika varandra men Sol tittade på Stjärna en stund innan hon förstod vad som skiljde dem. Stjärna var den goda och hon själv var den mest livgivande. Det var nog inte så konstigt, ju mer hon tänkte på det, desto mer förstod hon. De måste ge sig tillbaka hemåt, leta rätt på sin bror, de behövde honom för att kunna överleva. Stjärna såg på sin syster, ganska oroligt, hon verkade vara bekymrad. Men hon sade snart att hon funnit det svar deras älskade broder sökte. Hon sade även att han inte skulle acceptera det, vilket fick Stjärna att bli bekymrad. Ett svar Svarta Hålet inte kunde acceptera, vad kunde det vara för svar? Fanns det ingen annan lösning på problemet? Fanns det inget de kunde göra för att ändra på det? Sol tittade bort, en gyllene tår föll från hennes öga, den förvandlades och föll med en ännu klarare låga. Stjärna tyckte att tåren precis såg ut som Sol, men mindre, den stannade upp halvvägs och började sväva, var där alldeles stilla. Systrarna kunde inte mer än titta på den, beundra deras avbild, den slocknade snabbt, Systrarna fick fattningen tillbaka och Sol visste vad hon var tvungen att göra. Hon vände sig emot sin syster igen och berättade för henne att Svarta Hålet inte hade något inre ljus ty allt måste ha sin motsats, hon och Stjärna lyste upp men Svarta Hålet var ämnad att släcka ned, man kunde inte leva i totalt ljus men man kunde inte heller leva i totalt mörker. Därför behövde de varandra för att kunna överleva, de tog ut varandra och behövde allt de kunde ge till varandra, ljus och mörker, styrka och svaghet. De behövde varandra och tillsammans kunde det skapa något, kanske fler lysande tårar. Sol övertygade Stjärna att det inte fanns något annat de kunde göra för att ge sin bror styrkan att lysa upp så som de själva lös upp. När Stjärna väl insåg att det var så som Sol berättade för henne, ja, då var det bråttom. Hon var orolig, de behövde Svarta Hålet för att kunna existera överhuvudtaget. Varför hade inte Mamma Big sagt det direkt till dem? Eller var det något de förbisett? Sol tänkte medan de vandrade tillbaka, hon ville att svaret skulle kunna rymma flera lösningar men hon visste att det var omöjligt. Inte kunde man ju leva utan varandra, man måste ta ut varandra för att kunna trivas. När Systrarna fick syn på Svarta Hålet började de skina ännu starkare. Sol kände sig för första gången i sitt liv nöjd med något hon åstadkommit. De närmade sig Svarta Hålet med stormsteg, han hade krympt sedan de såg honom senast. Men han såg på dem med sina mörka outgrundliga ögon. Ingen av dem kunde undgå att se hoppet som fanns i hans ögon. Det smärtade i Sols bröst att behöva göra så här mot sin broder men han måste förstå, det fanns ju inget annat de kunde göra. Hon ville springa till honom samtidigt som hon ville gråta över att svaret han sökt var dömt att vara sorgligt. Systrarna var snart framme hos deras älskade broder och Svarta Hålet insåg hur mycket han hade saknat dem. Han visste att de nu hade med sig svaret så han kunde få lysa lika vackert som de, och inte vara den som släcker allt ljus. Nöjd var ett av orden han beskrev sig själv med inombords men när Sol började berätta för honom hörde han redan på hennes röst att något var fel. Han blev galen när hon sade att han aldrig skulle kunna skina så som de. Han kom närmade dem, verkade växa av deras ljus som han slukade, han skrek att de ljög för att de inte ville dela med sig av ljuset till honom. Att de ville att han skulle vara ful och ändlös, inte äga livet som de ägde. Sol och Stjärna blev ledsna över alla anklagelser han kom med, de älskade honom ju och kunde inte förstå att han tyckte de var elaka. Han måste ju förstå dem! De behövde varandra för att kunna överleva! Svarta Hålet skrek åt dem att lämna hans hörn att han aldrig mer skulle prata med dem, att han hatade dem. Sol tog Stjärna i handen sa att det var bäst att göra sås om deras broder bad dem om, han skulle nog lugna ned sig. Svarta Hålet sa att han skulle förstöra ljuset för dem, att han skulle förstöra allt liv. Först var han vredgad och arg men ju längre bort systrarna gick desto mer hörde de att hans röst förvandlades till gråt. Det var så som sol hade sagt. Han kunde inte acceptera svaret de funnit, vilket var mycket tragiskt. Hon önskade att hon skulle kunna byta med honom att hon blev ett ändlöst svart mörker och att han fick hennes ljus, men det skulle inte kunna ske, det visste hon. Handen som höll i Stjärnas lös starkare av deras band och de smälte samman och blev en, SolStjärna. SolStjärna vände sig om och såg mot Svarta hålet som kastade sig emot väggen som tog emot honom. Han klistrades ihop med väggen, det blev ett hål i väggen, ett Svart Hål. Svarta Hålet var fortfarande vid liv och SolStjärna grät, hennes lysande tårar for mot Svarta Hålet i hög hastighet, hans ilska och sorg sög åt sig allt, hotade att sluka SolStjärna. Hennes gyllene tårar for och slog sig samman med Svarta Hålets tårar. Svarta Hålet grät stenar och SolStjärna grät eld. Tillsammans bildade de glödande klot. SolStjärna kallade dessa för Kometer. Kometer var skapade av ilska och sorg. Det var alldeles för många för att alla skulle få ett eget namn men SolStjärna lovade sig själv att någon gång skulle hon ge alla ett namn och när de var stora nog att lämna boet och flög förbi henne så skulle hon suga dem till sig och få sorgen att upphöra. Sedan skyndade hon sig iväg, hon kunde inte hjälpa sin broder för tillfället, hon kunde aldrig hjälpa honom. Sprang gjorde hon, de var klokast tillsammans. SolStjärna placerade sig mitt i rummet och hon grät högljutt över förlusten av Svarta Hålet, visst levde han fortfarande men han ville inte ha något med henne att göra, det sved. Tårarna formade stora klot, några tomma stenklot, andra lysande eldklot, alla var i varierande storlekar men mycket mindre än henne själv, de spred ut sig runt henne och på en del av tårarna började nytt liv ta fart. Hon förstod vad som hänt hennes mor, det här var precis samma sak, historien upprepade sig. SolStjärna ville berätta för Svarta Hålet om det hon upptäckt men hon vågade inte. Hon döpte alla sina nya tårar till planeter, inte barn utan planeter så som hennes tårar som hade länkats ihop med Svarta Hålet var Kometer så var dessa, hennes egna Planeter. Varje Planet fick ett eget namn. De som var närmast henne själv fick namnen Venus, Merkurius, Mars, Jorden, Jupiter, Uranus, Neptunus. Hon såg att Jorden låg vackert till, den var blå men i det blåa fanns något grönt. Det var liv, inte liv så som hennes utan det var annat liv, Planeten hade redan själv fått barn. Tiden vandrade framåt, Svarta Hålets ilska svalnade av och sög inte åt sig lika mycket men kom man för nära exploderade han av ilska och ville förstöra det som SolStjärna skapat. Jorden utvecklades på ett annat sätt och utmärkte sig så som Svarta Hålet hade gjort under sin uppväxt. SolStjärna valde att kalla detta för evolution. Att saker och ting utvecklas, det behöver inte vara till det bättre men saker och ting utvecklas. Hon var stolt, ville berätta allt detta för sin bror, men visste att med åren skulle han kanske förstå av sig själv. Kanske hade han redan förstått men vågade inte säga det till henne. Hon log, de skulle också dö någon gång men de hade i alla fall åstadkommit något. Stoltheten fick henne att lysa ännu klarare och hennes avbilder tog efter henne och på ännu fler Planeter flödade livets lopp för att sedan kunna ta över arvet från SolStjärna och Svarta Hålet som fått sitt arv ifrån Mamma Big. Livet har sin gång, det är inget man kan undkomma ifrån, kanske är det inget vi vill komma undan ifrån heller…

Skriven av: My Nordh

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren