Hjälten

Hjälten
Han kunde inte låta bli att tänka tillbaka där hans stod på takkanten. Tänka tillbaka på den dagen. Dagen då allt gick snett. Magnus hade bara varit fyra år men kom ihåg det som om det var igår. Han hade varit ute i parken med sin pappa när han plötsligt såg en man falla från ett höghus. Falla till marken. Död.
Hans hade blivit som paralyserad, bara stått där och stirrat på mannens döda kropp. Först hade han inte förstått, förstått att mannen hoppade av fri vilja. När han insåg det blev det inte bättre. Efter den dagen hade Magnus varit som förändrad. Inte det glada lilla barnet han brukade vara. Utan ett traumatiserat barn, med ärr för livet. Han hade aldrig tänkt på det förut men då hade han insett det. Vi alla kommer att dö. Antingen imorgon eller om femtio år, någon gång kommer vi att dö. Tanken skrämde honom. Tanken på att livet kunde ta slut så fort.
Man brukar säga att tiden läker alla sår, inte i det här fallet. Varje gång Magnus slöt ögonen såg han mannens kropp. Varje gång sköljde rädslan över honom. Varje gång kom döden närmre. När det var som värst, när han själv började tvivla på livet, vad var det för mening om man ändå skulle dö? Varje gång brukade hans mamma hålla honom i famnen och säga ”Å min lilla Magnus var inte rädd”. Varje gång han hörde sin mammas ord blev han lugn, lycklig. Men lycka varar aldrig länge. När Magnus var åtta år gammal gick hans mamma bort och han levde ensam med sin pappa. En pappa som började få problem, alkohol problem.
Han hade ingen att prata med, inga vänner ingen familj, han blev mer och mer reserverad. Han höll allting inom sig, alla känslor. Allt. Så småningom skulle han explodera, och den dagen var idag. Tolv år efter allting började skulle det ta slut.
Magnus stod på kanten av ett höghus. Kände vinden hörde sorlet från gatan nedanför. Han hade bestämt sig, idag var hans tid slut. Han orkade inte längre. Sakta slöt han ögonen och såg återigen mannens kropp, han rös. Han tog ett steg närmare kanten. Men precis när skulle ta sitt sista steg hejdade han sig. Han skulle falla. Falla till marken. Död. Precis som mannen. Något barn nere på den livliga gatan skulle bli helt stel och bara stirra på hans döda kropp, ärrad för livet. Genom att hoppa skulle han överföra smärtan till någon annan. Låta ett annat barn gå igenom allt han har. Ville han det? Ville att någon skulle se hans döda kropp varje gång hen slöt ögonen?
Han lyssnade på sorlet från gatan. Lyssnade noga. Förutom alla bilar hörde han rösterna. Alla människors rösten. Barn skratt. Så plötsligt hörde han någon ropa bakom honom:
”Snälla du! Tänk igenom det här!”
Magnus öppnade ögonen och sneglade bakom sig. Det var en medelålders man som ropade. Han tittade ner på gatan och såg alla människor, alla barn.
”Det har jag redan gjort” svarade Magnus sedan vände han sig om och gick bort från kanten. Han hade fortfarande en stor svart klump inom sig, men han kunde inte göra det.




Lite senare gick en pojke på central stationen. På väg mot perrongen där tåget som skulle ta honom hem snart skulle anlända. När han kom ut på perrong tre såg han den plötsligt. Resväskan. En resväska stod alldeles ensam i havet av människor och plötslig var det som om alla ljud försvann. Alla stressade steg alla röster, det ända som hördes var pipet. Pipet från resväskan.
Pip. Pip. Pip.
Plötsligt visste pojken exakt var det var och fasan sköljde över honom. Han började springa. Springa för allt han hade. Han trängde genom folkmassan för att nå fram till resväskan.
Pip. Pip. Pip.
Han var tvungen att hinna fram, han var tvungen! Han förstod inte hur ingen märkte något. Kunde ingen annan höra pipen?
Pip. Pip. Pip.
Pojken slängde sig över resväskan och kramade den hårt. Sekunden innan kunde han inte tänka på något annat än att han hade gjort rätt beslut.
Piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip.
Väskan exploderade. Alla på perrongen skrek och slängde sig på marken. Efter explosionen var det dödstyst på perrongen. Ingen sa någonting men alla tänkte och kände samma sak. Den där pojken som slängde sig över resväska hade räddad deras liv. Tack vare honom, en okänd pojke, blev det bara ett dödsfall på perrongen. De som stod närmast vart skadade men ingen mer dog.
Alla visste att de hade pojken att tacka för sitt liv. Alla visste att pojken räddade dem, en pojke de inte ens kände. Alla visste att pojken var en hjälte och alla på perrongen sörjde honom även om de inte ens visste hans namn. Många grät av rädsla och tacksamhet. Grät över att pojkens mod, de alla sörjde honom.
Men de behövde inte sörja, för pojken var lycklig, pojken var Magnus. Han hade hört explosionen och sedan omfamnats av mörkret. Mörkret hade dragit ned honom i ett bottenlöst hål och han lät det. Medan han föll i mörkret slöt han ögonen, men nu såg an inte längre en död mans kropp.
Magnus kunde inte låta bli att le, det var nog första gången han log på tolv år. Han visste att om han hade hoppat skulle människorna på perrongen dött. Han visste att han räddad dem. Visste att det skulle stå om honom i tidningen nästa dag, att de skulle kalla honom en hjälte.
Så från ingenstans kände han hur någon omfamnade honom och hörde någon viska i hans öra:
”Å min lilla Magnus, var inte rädd. Du är säker nu”
Han kunde känt ingen den rösten vart som helst, det var hans mamma. Och för första gången på tolv år var Magnus lycklig och den lyckan kunde ingen ta ifrån honom.

Skriven av: Alice