Hjärtat i frosten

Den frostiga snön knastrar under skorna när jag sakta följer den lilla grusvägen fram mellan husen. En väg jag har gått hundratals gånger. Alltid innebär varje steg samma inre process av ångest och självövertalning. Tomma svarta fönster stirrar på mig från husen. En kylig vind får mitt hår att försiktigt fladdra till och jag ser upp mot himlen. Ju närmare sjön jag kommer desto tyngre blir det att andas. Fast jag vet att det bara är inbillning.

Väl framme vid de små sneda trapporna ner mot den rangliga bryggan stannar jag upp för en stund. Vinden har upphört för ett ögonblick. Jag börjar sakta gå ner för trappstegen för att så småningom stanna längst ut vid bryggans kant. Isen ligger tjock och skimrande över den lilla sjön. Det är nästan overkligt vackert. De nakna trädens grenar täcks delvis av bländande vit snö, likaså marken. Sjön är helt omgiven av vinterns vackra skog. Till och med tystnaden är vacker. Jag sätter ner en trevande fot på isen. Det är nästan så att det känns förbjudet. Efter några fler trevande steg ut på isen stannar jag till och vänder mig om. Det är nästan så att jag kan höra dina små fötter som dunsande springer efter mig på bryggan, och ditt glada skratt som gjorde mig så varm inuti.

Jag måste fortsätta gå några steg för att inte låta tankarna skena iväg alltför långt. Varför är det så orättvist? Varför ska inte du få uppleva den här magiska stunden? En plats så vacker att det känns som att alla livets problem är som bortflugna. Jag tar ett djupt andetag. Problemen finns kvar. Ångesten, hjälplösheten och sorgen finns kvar. Verkligheten. Orättvisan. Orättvisan att jag ska få stå här mitt på isen, mitt i detta vackra vinterlandskap och inte du. Hit har jag kunnat gå i alla mina trettio år. Hit kommer jag att kunna gå varje dag resten av mitt liv.

Jag böjer mig ner och ritar ett hjärta i den tunna frosten på isens yta. Jag ser tillbaka mot den lilla bryggan. Den är sned och gammal, ingen har brytt sig om den på åratal. Vinden blåser upp rejält, gör så att de nakna grenarna i de dystra träden sakta vajar. Döda träd. Himlen är mörk och grå. Snön ligger där, tjock och stor. Hindrar vackra blommor från att grönska. Skogen är stor och mörk. En dyster plats. En dyster och ensam tystnad ligger tjock i luften. Vinden blåser yvig snö över hjärtat i frosten. Det enda vackra försvinner. Den enda vackra platsen. Platsen, där du drunknade.

Skriven av: Rebecka Pihl