Höga Berg

Hon klättrar högre och högre längs bergväggen utan att titta ner. Om hon bara visste vad som väntade skulle hon aldrig ha börjat. Även om solen lyser genom dimman är sikten bräcklig. Hennes rosa kinder får en ton av lila precis som att de aldrig sett värmen och ljuset. Hon slinter och tappar greppet om bergväggen med hennes sköra händer. På tvåtusen meters höjd är allt skört. Tappar du greppet är allt över. Det är en speciell känsla att vara så högt uppe. Luften du andas in känns tung i lungorna och lätt när du andas ut. Att klättra högre är det vi alla vill men rädslan för att förlora allt tar ofta över.
Flickan höjer handen och fattar grepp kring närmaste klippsten och drar sig uppåt. Härifrån kan hon tydligt se toppen bara några meter upp. Allt hon vill är att dra sig upp över kanten och komma över. Marken är långt iväg men ändå så nära. Flickan tar de sista stegen uppåt utan att titta ner och är nästan framme. När allt är så nära vill du allt förutom att titta ner, att titta tillbaka, men ändå gör du det. En vindpust möter henne och hon tittar ner. Toppen som precis var så nära är nu långt ifrån och flickan faller. Från tvåtusen meters höjd faller hon snabbt längst bergväggen som aldrig tar slut.

Flickan som precis föll från toppen vaknar nu tio meter över marken i ett litet sovrum i det högsta huset. Tio meter här känns svindlande och högt men flickan går ändå fram till det lilla fönstret. Tänk att en så vacker syn genom fönstret kan vara så svindlande och kall. En kall natt och en kall morgon. Här blåser inte vinden som på tvåtusen meters höjd men en flickas huvud svajar ändå. En dörr smälls igen en trappa ner och ljudet ekar genom rummen men flickan bryter inte blicken från fönstrets utsikt. Hon skakar av sig tankarna och byter om till en ljusrosa klänning. Klänningen är förmodligen för kall för höstkylan och har blivit alldeles för stor för henne men hon trär på den iallafall. När hon byter om ser man tydligt hennes utmärglade kropp. Hennes revben och de skarpa kindbenen syns så tydligt på flickan. Hon öppnar dörr för dörr och kommer närmare de sista portarna ut. Kylan där ute biter tag i alla andra men flickan tycks inte tänka blåsten och kylan, hon klättrar ju uppåt och snart är värmen nära. Hon stannar vid sista glasdörren och beundrar synen ut. Flickan går ut genom den sista dörren och möts av en värmevåg som trots känslan av höst värmer hennes kinder och bara ben. En varm sommarbris möter henne och klänningen fladdrar i vinden. Där ute växer puderrosa marshmallows på björkarna och buskarna pryds av konfektyr. Runt om henne växer fluffiga svampar i alla färger och marken täcks av chokladspån. Flickan fryser till en sekund av rädsla inför allt det goda men springer sedan fram till närmaste träd. Att krama ett träd kan tänkas kännas avlägset för både dig och mig men flickan kramar det en lång stund innan hon börjar äta. Hon äter av en lockande puderrosa marshmallow som är täckt av ett tunt lager florsocker och äter som att hon aldrig sett det sockersöta förut. Tiden stannar när värmen blir varmare. Snart är toppen av berget nära och flickan sträcker sig ytterligare lite för att nå upp. Bara någon tugga till och sen är hon där uppe. Kanske är det pudersnön som yr ner och täcker hennes kinder som gör att hon börjar känna sig märklig till mods. Kanske är det värmen. Flickan där nere som kramar sockret vet hur huvudet snart kommer snurra och hur magen kommer vända sig men det spelar ingen roll just nu. Det spelar ingen roll när doften av socker sprider sig i luften. För en stund så är allt ljuvligt. Flickan rusar vidare längst stigen kantad av godsaker i takt med att sockret rusar i henne. Himlen är skär och täcks av lätta vita moln som kastar en skugga över stigen. Nu ser hon inte längre till den eldröda solen som försvinner bakom husen. Solen bortom huset och molnen kastar ljus över himlen men flickan bryr sig inte om att se efter. Ju längre hon springer längst stigen desto kallare tycks det bli. Utan att kunna styra huvudet och benen kommer hon längre och längre ifrån värmen. Allt hon ville var att stanna i värmen och i sockrets rus. Som ni ser blir solen allt mer avlägsen och det röda skenet skiner inte över henne mer. Stigen blir smalare och mörkare men flickan tar sig ändå vidare. Hennes ben tycks föra henne långt därifrån utan vidare broms. Plötsligt tar allt stopp. Den isande kylan biter tag i henne och håller henne i ett fast grepp. Flickan stannar abrupt och viker sig av smärta. Att någon kan må så dåligt och känna sån skuld för det söta. Hon var så nära toppen. Hon var så nära att ta sig ifrån all ångest inför det sockersöta men föll. Hon föll trots att det gick så bra i början. En stackars flicka som försökte fly från hetsen.

Rummet långt bortom marshmallows och stigar är fyllt av psykologer och läkare. Rummet är täckt av vita väggar och ligger högt uppe i en stor byggnad. Byggnaden är fylld av britsar, läkare och skötare. Rummet fyllt av läkare och psykologer har en steril doft av handsprit och sprutor med medicin. Alla läkarna och psykologerna kollar på en stor skärm på en av väggarna och en av läkarna utbrister oroligt med en chockad ton:
“Som ni alla kan se har den har den här flickan upprepade mardrömmar om hennes psykiska ohälsa. Om ni kollar lite extra på illustrationen av hennes dröm är det här tvärt emot våra beräkningar. En stackars flicka som försöker fly från hetsen.”

Skriven av: Isa G