Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Högfunktionell

Han tror inte att han sagt ett ord till henne på hela kvällen. De har suttit bredvid varandra i en soffa, och festen har liksom cirkulerat kring dom. Hade han ens hunnit presentera sig? Han vet inte. Hon hann före i alla fall. Vad han vet är att hon nu har sin näsa mot hans, sin mun mot hans, och han tror att de hånglar, det finns inte så mycket annat det kan vara men han är inte säker för det känns så overkligt. Hon heter Frida, gillar Rednex (som tydligen fortfarande är aktiva någonstans i Australien), smakar cider och luktar nikotin,. Hon är det vackraste han någonsin sett och han mår lite illa när han tänker på att han ska gå och bli kär nu, igen.

Han tror inte att han sagt ett ord till henne, och när deras läppar slutligen lämnar varandra tänker han att det ändå är dags, fast hon hinner före. ”Ska vi gå hem till dig?”. Han nickar bara, men hon har redan rest sig med hans hand i sin.

En vecka senare. Han vet inte vad han gör. Han står i en interflora nere på stan, och ser över blommorna. Det finns hela buketter för några hundringar styck som heter saker som ”Sommarens kärlek” och ”Hopp”. Bredvid finns enstaka blommor, som man antagligen köper styckvis. Han har ingen aning. Han tror han gör rätt nu ändå, han har sett det på film tusen gånger, och han förstår själva tanken, men kan inte fatta syftet. Ställa in en bukett avhuggna blommor för att sakta låta de torka och dö, någon kruka för att förlänga lidandet så länge som möjligt. Han fattar inte, för honom skulle man lika gärna kunna ta en död hundvalp och ge bort till någon. ”Här, den är fin tills den börjar ruttna” Nej usch. Han fattar inte.

”Vill du ha hjälp?” En expedit kommer fram till honom, med faktiska blommor i sitt hår. Hon är söt, och han blir nervös. Han blir i och för sig alltid nervös.
”Vi har den här buketten på extrapris, det är en ljus bukett med anastasia, santini, rosor och grönt I. Du ser de rosa rosorna där? De är väldigt fina tycker jag.”

Han nickar bara, mumlar kanske till och de går till kassan. Han drar sitt kort och hon slår in buketten, visslandes. Mannen bakom honom i kön frågar henne något och de två skrattar till, som att han inte är där mellan. Det ser så enkelt ut, allt det där. Vissla, prata och skratta. För vissa är det så enkelt, varför ska han ha det så svårt? Han förstår inte.

En timme senare. Hon skrattar när hon får blommorna, och ger hon honom en stor kyss på munnen. ”Du är så gullig, vet du det?” och innan han hinner svara är hon uppe på diskbänken, rotandes i hyllan längst upp. ”Jag har ingen vas, men jag tror den här funkar, vad tror du?” hon håller fram ett litermått, och han nickar samtidigt som hon klättrar ner. Hon fyller litermåttet direkt från kranen, ställer ner den mitt på matbordet och han ska precis säga något men hon stoppar honom med en till stor kyss, hoppar upp och låser fast hans kropp med sina ben bakom hans rygg. Det blixtrar och fladdrar inom honom, han blir så lycklig av att ha gjort henne lycklig. Han blir så lycklig av att ha gjort rätt, att ha gjort något bra.

”MEN KAN DU INTE SÄGA NÅGOT FÖR I HELVETE?”
En månad senare. Han vet inte vad han gjort. Han vet ingenting. Hon var arg, och han försökte krama om henne, hon slet sig och han försökte kyssa henne. Hon skrek och han försökte lugna henne. Han fattar ingenting, och allt han känner är att tårarna och paniken ligger bakom ögonen, att han inte vill tappa henne nu men det är som att klara en sån där gåta som man fastnat i, han kommer ingenstans för han ser bara granaterna han kommer trampa på.

”Nej, FAN, Förlåt.” Hon gråter, plötsligt och på något sätt aggressivt. ”det är inte dig jag är arg på” hon kommer mot honom, och han sluter armarna om henne, låter henne fortsätta gråta mot hans bröst, känner hur fukten kommer in genom tröjan. Han känner hur hon blir lugn, hur hennes andning går tillbaka och han blir på något sätt alldeles varm inombords. De lägger sig sen tillsammans, i sängen. Lugnet efter stormen gör att det ringer lite i öronen och han vill säga att han älskar henne där de ligger, hennes huvud på hans bröst och hans hand i hennes hår, men hon hinner före. Trots att det bara är tidig eftermiddag slocknar de båda som två fladdrande ljus i hård vind.

Några månader rullar förbi. De blir officiella på facebook, som han i princip inte använder och hon får hundra fler likes än han på uppdateringen, även om inte han märker det.

Han är inte ledsen, egentligen, utan mer tom. Han förstår vad hon säger men han förstår inte varför. Allt var ju som förut, inget hade ändrats, men så plötsligt har någon bägare runnit över någonstans och allting har brustit. Hon hade packat hans grejer i två papperspåsar, och när hon gråtit klart hade han sett sig om och gått mot dörren.
”Det är inte att jag inte älskar dig, det är bara det.. ”hon säger orden, sittandes i soffan, tittandes ner. ”ibland. Det är som att jag är inomhus och du står utanför, tittandes in. En glasruta ifrån.” Hon ser upp, och de får ögonkontakt för första gången sen han kom dit. ”Förstår du?” Han nickar, ”Jag ville verkligen komma in”, öppnar han munnen för att svara men hon hinner före ”gå nu, jag vill vara ensam ett tag”

Hon hann alltid före.

Skriven av: Patrik Jutterström

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck