Homo Sapiens går ut med hund

Homo Sapiens går ut med hund.
Hallens slitna golv påminner mig om bristen på pengar och ork. Den måste slipas nästa år. Men nästa år blir alltid nästa år. Jag stirrar på de grå spåren av hundratals fotavtryck. Jag lyfter höger fot för att undvika att snubbla över avsatsen som bryter golvets hall i mitten. Pallen står lägligt vid elementet som håller mina vantar och raggsockor varma. Tid för den första tidiga morgonpromenaden. I alla väder – året runt. Vant hugger jag tag i påklädningsproceduren. Leo stirrar på mig, kollar vilka skodon jag tar på mig. Stövlar betyder att han ska få en promenad med mig. Att jag är hemma hela dagen. Snörskorna att jag ska ta bilen bort från honom. Att promenaden blir med min man, som går mycket långsamt. Alltså ligger han nära mig och stirrar intensivt på alla mina rörelser med sina kolsvarta ögon i det vitpälsade trynet. Han liknar en isbjörn eller något gosedjur man gärna köper om man har småbarn i släkten.
Jag sätter på mig raggsockorna, Leo reser sig optimistiskt. Jag griper tag i stövlarna. Nu är han övertygad och svansen piskar runt i luften. Det tar minst fem minuter att få på sig allt. Jag vet redan att det är nollgradigt ute. Det känns här i hallen, då dörren ut är så dåligt isolerad. Vinden ligger på mot dörren. Upprest tar jag tag i mina regnbyxor. De ska hindra vinden att blåsa mina ben stela i kylan under promenaden. Jackan hänger på den yttersta kroken, lite uppvärmd från elementet, i alla fall den vänstra ärmen. Nu får jag inte glömma reflexvästen och när jag väl krånglat mig in i den är det värsta över. Det tar faktiskt bara trettio sekunder, men ofta blir den fel påsatt, så reflexen hamnar på insidan. Mössan, den är lite medtagen, då Leo envisas med att leka med den på hemvägen, trycks ner över huvudet och pannluggen bultas in i det stickade med pannlampan runt om. Vantarna är på och till slut letar jag efter Leos koppel. Var la jag det igår? Jag går runt i hallen och finner den under spegelbordet. Varför kan jag inte lägga den på sin plats? Vad mer? Svetten börjar rinna. Leo ligger tålmodigt på golvet, pressar magen platt, som om han håller tillbaka sitt enorma kissbehov. Nu är allt klart, pannlampan fungerar och jag går mot ytterdörren, stannar och inser att jag glömt mobilen. Jag hör sucken från Leo. Han släpas fram och tillbaka i sitt koppel tills jag funnit min mobil. Så nyckeln i låset och den iskalla vinden möter mig med en dusch av fruset regn. Leo skuttar glatt ut i mörkret och jag tänder min pannlampa.
Andra primater reser sig upp och promenerar iväg. Är vi för svaga för att bara resa på oss och gå ut. Egentligen borde evolutionen förkastat oss för länge sedan.

Ann-Marie du Plessis

Jag är lärare/pensionär, 76 år gammal. Bor på landet i södra Skåne med man och katter och stor trädgård. Mina största intressen är litteratur, att skriva, trädgård och min familj och medmänniskor. Är med i en skrivargrupp och har gått utbildningen i skrivandets konst på Österlens Folkhögskola 2020/21.
Ann-Marie du Plessis är medlem sedan 2022 Ann-Marie du Plessis har 11 publicerade verk