Hon var mitt allt

Hon var mitt allt

Ingenting är längre som förut. Mitt liv har förändrats.
Jag vet inte om jag orkar fortsätta längre, den oerhörda saknaden efter henne gör det så svårt.
Det har ju alltid varit vi två. Hon och jag, tillsammans.
Jag visste att jag alltid hade henne där vid min sida, att hon alltid skulle ställa upp för mig.
Men nu är hon borta. Nu finns hon inte längre.

Jag kommer ihåg den första gången som jag besökte henne på sjukhuset.
Det var dagen efter olyckan.
Jag hade stått utanför hennes rum ett bra tag innnan jag vågat gå in. Jag kommer ihåg att jag var rädd. Rädd för att titta på henne, rädd för att bara se henne ligga där, orörlig, medvetlös.
Jag var rädd för att hon, om hon skulle vara vaken, inte skulle känna igen mig, att hon i samband med olyckan glömt bort vem jag var.
När jag gick in i rummet så förvandlades min rädsla till något annat.
Jag kan inte säga vad det var, men jag var på något sätt inte rädd längre.
Jag tittade på henne där hon låg i sin säng. Det såg ut som att hon sov.
Inga tecken på smärta syntes, inga tecken på att hon led.
Jag undrar vad hon drömde om. Om hon drömde alls.
På bordet bredvid henne stod några blommor i en vas, liljor, som hon älskade så mycket.
Jag satte mig ned vid hennes sida och bara tittade på henne.
Jag grät inte, sa ingenting, utan bara satt där och tittade på henne.
Jag strök bort hennes blonda hår från hennes ansikte.
Trots olyckan var hon fortfarande vacker. Det hade hon alltid varit.

Läkarna hade sagt att hon endast hade några timmar kvar att leva. det kändes konstigt, nästan sjukt.

Sara vaknade aldrig morgonen efter. Någon gång under natten avled hon. Hennes familj hade suttit med henne hela tiden.
Nu går det inte en dag utan att jag tänker på henne. Varje timme, varje minut ser jag hennes ansikte framför mig.
Jag tittar tillbaka på det hon och jag hade tillsammans. Så många minnen.
När jag tänker efter, så vet jag inte riktigt vad det var hos henne som jag gillade bäst. Vad det var som alltid fick mig att må så bra.
Vi hade ju kännt varandra så länge nu, hela livet.
Ingen kände mig på det sätt som hon gjorde, ingen känner mig så bra.
Hon visste precis vad som gör mig ledsen, vad som gör mig arg, och vad som sen gör mig glad igen.

Många gånger då det har känts som jobbigast, så har jag medvetet försökt glömma henne. Men minnena som hon och jag har tillsammans tycks ha etsats sig fast på min näthinna. Jag påminner mig själv om det varje dag som går.
Numera så har jag lärt mig att gå vidare med livet. Jag har frågat mig själv vad som egentligen är mest smärtsamt, Att tänka på henne, och ha henne med mig hela tiden, eller att radera henne helt från mitt liv.
För trots all den smärta som olyckan har fört med sig, så tror jag ändå att jag på något sätt blivit lite starkare av det.
Jag har lärt mig att gå vidare med mitt eget liv, och samtidigt ha henne hos mig hela tiden.

Jag älskade henne så otroligt mycket, jag älskar henne fortfarande. Hon var mer än en vän för mig. Hon var mitt allt.




Sanna Åkerström 9B

Skriven av: anna