Hon var värd mer

Och nu sitter ni och säger '' hon var värd mer, vi älskade henne, var fanns ni då''

September 2015, datumet har aldrig riktigt spelat någon roll för den dagen slutade det finnas datum, den dagen slutade klockorna att slå, luften var inte lika ren och jag fanns inte mer.

Jag var en helt vanlig tjej, var inte populär men inte heller hatad. Inte så himla snygg men dög i nöd. Helt vardaglig, bara någon som gled med i farten. Men mina drömmar det var något helt annat, jag skulle förändra världen. En dag skulle jag, mitt namn, ha förändrat världen. Jag skulle bli ihågkommen för förändringen jag gjort i världen, mitt namn skulle aldrig glömmas.
Men det är det som är problemet med oss människor, vi tror att vi har all tid i världen, vi tror att vi har tid att tänka igenom vår förändring, vi tror att vi kommer sitta där och bli gamla, varenda en utav oss. Vi tror att vi har dagarna räknade, exakt sådan var jag.
För just den jag var där, dagarna innan september månaden var ingen som skulle förändra världen, jag var 18 år och osynlig.
Jag vågade aldrig ryta ut min åsikt även fast den kliade i varenda del i min kropp, jag vågade aldrig agera, den enda som visste mina innersta tankar var min bästa vän Sebbe.
Han var ungefär som jag, kanske lite mer ful i mun. Han brukade alltid försvara mig när de andra skrattade eller retades om hur vi såg ut, vad vi åt, vad vi ville. Det har alltid och kommer alltid vara min enda vän.

Men osynlig fick jag inte vara länge till, i flera månader hade jag mått illa konstant, haft ont i magen, slutat äta, men såg inte allvaret förrän det var försent.
Jag har alltid haft ett födelsemärke, på vänster sida utav armen. Det har aldrig varit något jag hatat, eller velat förminska eller ta bort, har alltid tyckt att det var en del utav mig, något som bara jag hade. I slutändan är det alltid det man älskar som hinner förstöra än.
Cancer.
Jag var arton år gammal, hade inte åkt utanför Europa, hade aldrig blivit kysst, aldrig fått reda på hur många pommes frites som fick plats i min mun, aldrig fått säga min åsikt, och jag hade cancer.
När jag väl fick reda på beskedet visste jag inte vad jag skulle säga, hur reagerar man ens i en sån situation? Jag kommer ihåg att jag nöp mig i armen gång på gång, började till och med bita. Detta händer inte mig, detta händer andra, jag kan inte ha cancer, det kan inte vara över.

6 månader senare låg jag där, i samma säng, i samma sjukhus som innan. Varje dag var bara en påminelse om att lidandet inte var över. Var så trött på att se människor jag älskar lida, älskade mamma som alltid grät, pappa som försökte dölja tårarna och Sebastian som alltid kom och berättade det nya skvallret, visade de senaste serierna som att det en dag skulle bli som det varit. Som att det hemska viruset skulle försvinna, som att jag skulle ha en ny chans att göra allt rätt igen. Att inte vara så feg, att våga skrika ut allt jag kände hela tiden, att jag skulle våga ha på mig det jag ville, och mest av allt förändra något, bara för en gångs skull göra skillnad.

Sjunde månaden var hemsk, kunde knappt röra mig, andas eller tänka. Stirrade bara ut genom fönstret och låtsades att jag kunde ställa mig upp och gå ut, andas in den rena luften, ta en hamburgare och sitta och skratta. Bara vara normal.
Men precis då, mitt i allt när jag trodde att det var över fick jag förslaget om att vara donator, att efter att min själ förts vidare få ge någon annan chansen till ett liv. Och där mitt i all sorg, mitt i allt hat, mitt i den orättvisa världen hade jag chansen att göra det jag velat ha så länge - en annan chans.

Ibland vaknar man och ibland inte, jag la mig sjuk, hostandes, förstörd men vaknade upp precis som det en gång varit, jag hade tagit mina sista andetag som en levande person.
Jag kunde se allting så klart, kunde se alla människors tankar, känna deras rädslor, deras glädje, deras sorg. Jag kunde se hur livet fortsatte men samtidigt stannade utan mig.
Mamma och pappas sorg kändes i varenda litet ben jag hade, Sebastian med, alla andra pratade om hur ledsna de var men jag kände inte deras sorg.

Trodde aldrig att jag skulle få bevittna min egen minnestund, trodde inte sådant var möjligt.
Någon skulle tala, det var Sebastian. Jag önskade att han hade vetat att jag satt där, jag såg honom, hörde honom, kunde känna hans sorg.
Hans tal var det sista jag kommer ihåg innan jag lämnar er, hur han fick min önskan att vakna till liv och hur jag kunde gå vidare för en gångskull.

'' Janine och jag har varit vänner så länge att jag inte ens minns hur vi blev vänner. VI satt väl på dagis någon dag och bråkade om en sandlåda, eller vem som skull få sista potatisbullen, ja detaljerna är oviktiga, för Janine var min bästa vän, den enda vän jag kanske haft.
Janine hade så många underbara sidor som ingen av er fick uppleva, hon kunde få en att skratta när man minst ville, hon kunde så himla mycket om politik, hon visste exakt hur man löste en ekvation, hon kunde känna människors sorg, men hon hade även sina brister. Hon kunde inte säga ifrån, det var nog det som egentligen dog, hela vetskapen om att alla hennes tankar, allt hon sett, gått igenom aldrig fick sin chans att blomstra, förändra.
Genom dagarna har jag sett hur alla sörjer, pratar om hur mycket Janine betyde, att hon var så underbar, om era minnen. Ni såg inte ens henne knappt kände,och nu sitter ni och säger '' hon var värd mer, vi älskade henne, var fanns ni då''

Jag ville bara gråta men änglar kan inte gråta, inte ens om de vill.

Amila

Älskar att skriva, känner mig levande när jag skriver och hoppas ni finner mina ord intressanta!!
Amila är medlem sedan 2015 Amila har 1 publicerade verk