Höstbarriär

Och där krossas det första glaset, kastat rakt in i väggen och frustrationen.
Utrop och och skrämsel men kaoset sjunker snabbt tillbaka till normalt blodtryck igen. Bara Kastaren är fortfarande skakig och ansiktsröd efter adrenalinutloppet. Någon drar honom till ena hörnet, tala honom till förstånd med ölflaskan i ena handen.

Jenny sitter inklämd bland brölarna i soffan, känslopackad och i hög grad medveten om följande scenario. Försöker resa sig och fly ut i köket, få det överstökat, i rörelsen får en klapp på rumpan.
”Vad fan gör du?” - ett försök att rädda den sista stoltheten, eller snarare måla upp en falsk kopia på en osynlig sköld. Vibrationen på rösten virvlar och gör det genomskådbart. Hånskratten slår in huvudet som knytnävsslag.
Ut i köket, rota i lådor efter något att städa upp med eller en plats där man kan gömma sig och aldrig komma fram igen. En vinglande och fnittrande husvärd i röd klänning, en vän som blivit för full för att kunna räknas som en vän.
”Vad har hänt?”?”Krossat glas.”
”Vad fan? Vem?”
Tystnaden gör allting värre, ger inte bara svar utan även skam.
Klänningen kliver bestämt ut i vardagsrummet för konfrontation, fnittret har ersatts med desperat ilska. Fler ljud av krossade glas, svordomar, kaosets puls stiger igen.
Av plikt och grupptryck tvingas Jenny tillbaka ut, ett patetiskt ynkligt försök att ta tag i Kastarens arm - kom nu, snälla, jag vill hem, bort härifrån - resulterar i ilsken bakåtknuff och tramp i det krossade glaset. Inte inte inte inte inte gråta.

Lyckas dra, knuffa, släpa, slita med sig Kastaren ut i hallen, trapphuset, gatan och sista anhalten metro hem. Slagord från Kastaren som regnar och ett trasigt paraply gör att regnet träffar samvete och skuld och så förklaras hon skyldig till allt. Som vanligt. När de kommer hem petar hon ut glaset ur foten med fingrarna. Och morgonen efter är det från henne som ursäkten rinner. Självrespekten är för länge sedan utsliten.

Det är i den tid då rönnbären mognar. Slöjan av vardag och rutiner och nystarter har fallit. Träden leker konstnärer med bladpaletter. Sakta droppar färgerna ner på marken.
Några liknande fester till och ifrågasättande av varat, vacklande på den desperata längtan efter förändring. Den har alltid funnits i henne som ett frö, men nu vuxit sig så stor i henne att den snart inte får plats mer. Rätt och fel och spektrumet däremellan? Hålla huvudet ovanför vattenytan är svårt när man har kedjor virade runt kroppen. Under dagarna hittar hon en massa smått, tecken och symtom och nycklar till friheten, argument att anlita och kasta i ansiktet på honom och försvara sig med. Men rädslan för mörkret bär på tvivel och ännu mer rädsla, så därför trycks förändringen ner under ytan igen. Att släppa en bomb är mer än att bara trycka på en knapp.

Så plötsligt kommer en annan bomb från andra skyar. Nya fiender. Det är mensen som är sen och lydigt och plikttroget stirrar graviditetstestet med sitt enda öga på henne. Och när Kastaren på kvällen får ett nytt utbrott - på hemmaplan och utan alkohol, därav hanterbart och fridfullt - kliver hon över stupet och säger att hon vill hem. Chock. Orden som inte finns jagar ut henne från lägenheten, vill slippa säga mer för hon vet inte vad det skulle vara. Hon har aldrig haft ord. Kastaren följer efter, spyr upp stressade ursäkter, drar i armar och kläder, men hennes blinda envishet odlar hans försvarsmekanismer och då frodas ilskan igen. Jamen stick då, din jävla hora! Adrenalin, ett hjärta som bultar så att det håller på att spränga skinnet i bitar. Skräckhets, lungor som vill krypa ihop och gömma sig.

Flykt till en blodsbunden och livsnödvändig storasyster med en pusselbit i hennes existens. Hon vet men lyssnar ändå. Jenny får stanna så länge hon vill, Systern bäddar soffan. En hippieetta utan matbord, pedanteri, kanter och samhällsnormer. Trygghet och förebild.

Morgondagen ser hon passera med tomma ögon från sitt gömställe i soffan. Hjärnspökena finns inte längre kvar, hon har blivit ett själv. Systern kommer hem på kvällen tillsammans med funderingar, insikter, råd och ord.
”Är du ledsen för det som hänt?”
”Nej.”
Eftertryck.
”Då.”
Beslut fattas, ett eller flera. Nästa stup att kliva utför tornar upp sig.

De bestämmer att ses en onsdag. I parken klockan ett. Oskyldigt.
Hon låter sig omfamnas av Systerns stora, orangea, stickade halsduk. Hon älskar den. Ögonen fastnar länge i spegeln, en noggrann inspektion av iris och pupill och räckvidd.

Han väntar under en lyktstolpe. Det är en sån där dag som kan kallas mulen. Marken är en brinnande lövskogsmatta. Där ligger kastanjerna utspridda som pärlor från ett tappat halsband.
En stel hälsning, steg för att slippa blickar och göra tystnaden mindre skrämmande. Svaga fraser.
”Jag ska sluta dricka alkohol” säger han plötsligt.
Hennes förvåning lyser med sin frånvaro.
”Bra” svarar hon. Kort.
”Det borde du också göra” säger han. Stannar upp och ser på henne, bedjande. En hand på hennes arm. Ovälkommen. ”Snälla, Jenny. Jag behöver dig i det här.”
Hon svarar inte. Söker de djupaste lövhögarna att gå i. Köra ner skorna, sparka upp med en knyck så att löven blev svävande en stund igen. Om de kunde förvandlas till fjärilar och flyga iväg.
”Jag vill inte mer.”
”Vad fan?”
Hans röst vaggas av gråten. Oförändringen i hennes ansikte nitar desperationen i honom och tårarna kommer.
”Jag säger ju att jag ska bli bättre…”
Hon känner sig som en uppblåst ballong full med ingenting. Snart kommer den att spricka och då tränger känslor och samvete in istället.
Slår sig ner på en bänk och ser på människorna i parken. Hon skulle så gärna vilja få höra deras historia.
”Och nu är jag gravid.” Det är ingen annan nyans i rösten än trötthet. En plötslig känsla av att vara så fruktansvärt slutkörd, en kropp som jobbat på mjölksyra i veckor. All flytande motivation och energi i kroppen har avdunstat.
Hon drar upp fötterna och lägger sig raklång på bänken. Ser upp i trädkronor som böjer sig fram, faller dem över henne snart? Bakom skymtar en gråvit och uttryckslös oktoberhimmel.

Hans reaktion är en häftig inandning. Patetiskt, tänker hon. Han slår sig ner bredvid henne, tårarna faller i stora klumpar och bildar pölar på hennes jacka.
”Det kommer bli bra.” Han hulkar högljutt. Hon kommer plötsligt att tänka på Lenny i Möss och människor. Det dåliga samvetet har flytt någonstans ut i öknen. ”Jag ska ta hand om er…”
Hon ser inte på honom. Han krymper bredvid henne, blir någonting litet i bakgrunden som är svårt att lägga märke till. Vinden cyklar genom grenarna, plockar några löv som den tar med sig i handen en liten bit. På en gren sitter en koltrast med rönnbär i den eldfärgade näbben.
”Jag ska göra abort” säger hon.
Han tiger länge, slutar gråta. En hjärnverksamhet på högvarv för kommande motdrag.
Jenny sluter ögonen och försöker lyssna till höstens knakande växtlighet. Så kommer en doft hon känner igen från länge sen, när hon var liten kanske. Nyskapande och breaking free, en hacka i isen. Från en annan dimension säger Kastaren någonting. Hon uppfattar inte vad. Reser sig upp och lämnar parken.

Siri Karlsson

Siri Karlsson är medlem sedan 2016 Siri Karlsson har 3 publicerade verk