Höstmys

Jag har ett ganska starkt minne från en fredag för två år sedan då jag var på väg till min dåvarande skola. Det hade blivit höst under en natt och det var blött på vägen till skolan från busshållsplatsen på grund av att det hade regnat under natten. Allting såg grått ut omkring mig. Alla de som gick runt mig hade satt på sig sina gråa eller svart höstjackor och vädret var grått och kallt. Jag som utan tanke valt mina vita converse hade nu ett par gråblöta skor och den tunna jackan stängde inte ute blåsten så jag frös och skyndade mot skolan. I mina minst sagt negativa tankar som jag hamnade i och märkte klumpigt då inte när jag gick rakt in i någon stackare som nästan trillade. Den stackaren blev min första kärlek. Efter att han återfått sin kontroll och balans tittade han på mig och skrattade åt mitt desperata försök att be om ursäkt. Han sa sedan något jag inte längre minns, men jag minns hur jag föll för honom likt löven senare skulle falla ner från träden. Det var min första kärlek. Det var inte komplicerat, det var inte svårt.
Jag minns sedan tiden vi hade tillsammans den hösten. Jag hade inte längre något negativt att säga eller tycka om hösten. Redan dagen efter sken solen på träden och löven, allen från busshållsplatsen till skolan var i färgen orange med inslag av rött.
Dagarna lystes upp av honom och stunderna på fritiden spenderades till stor del med honom.
Det blev många mysiga konversationer över en varm kopp te som slutade i soffan med hans värme bredvid medan vi tittade på en film. På kvällarna kunde vi ligga nära varandra i väntan på att somna och bara hålla om varandra medan vi hörde regnet smattra mot huset. Mot de sista riktigt vackra höst dagarna, när många av löven lagt sig nedanför sitt träd, hade vi ett ”löv krig” på väg hem från skolan. Det började med att jag lade några röda löv innanför hans tröja och snart låg jag närmast begravd under en lövhög.
”Nu får du ge mig en lövhög” sa han med ett stort leende medan han fortsatte att lägga löv ovanpå mig emot mina fnittrande protester.
Jag skrattade.
"Men förstår du inte?” frågade han och log. ”Säg löv hög väldigt utdraget”.
Jag gjorde som han sa men efter flera tydligen misslyckade prestationer sa han det själv, och när han sa det fylldes alla min kropps atomer av honom.
”Löv hög, love hug. Liksom en kram, om du nu älskar mig” sa han men verkade ångra sig när han sagt det. Ville inte sätta krav på mig att bekräfta vår kärlek.
Jag gav honom en lång kram och berättade för honom att jag älskade honom.
Vår kärlek höll tills löven ett år senare föll igen. Nu när jag i presens är stående mitt i höstvädret, singel, kan jag bli varm i kroppen av minnena. Och jag uppskattar hösten lika mycket som jag gjorde under min förälskelse. De varma tonerna och de mysiga stunderna hjälper mig i sinnet mot kylan.´

Skriven av: eelinj