Publicerat
Kategori: Övernaturliga noveller

Huldra

HULDRA
En novell av Kersti Vikström

Ett nyfött barns gråt mötte mig när jag öppnade dörren till förlossningssalen.
- Barnet mår bra, sa den unga nyutexaminerade barnmorskan när hon såg min frågande blick.
- Men...?
- Men modern överlevde visst inte, fortsatte hon ynkligt.
Död i barnsäng var ett uttryck som jag hade hoppats att jag aldrig skulle behöva använda, men en blick på den nyblivna modern övertygade mig om att det var vad jag skulle bli tvungen att skriva i rapporten innan jag gick hem.
- Det var ingen svår förlossning. Plötsligt slutade hon bara andas. Vi försökte med defibrillatorn men det hjälpte inte. Jag förstår inte vad som hände. Hon hade inte ens blött särskilt mycket, sa min unga kollega. Hon var gråblek i ansiktet av rädsla.
- Vi får nog vänta på obduktionen för att få svar på vad som gick fel, sa jag.
Den döda hade kommit in till BB innan jag började mitt nattpass. Jag kände inte igen hennes namn men när jag såg på henne var det något vagt bekant med hennes utseende.
- Finns det ingen pappa eller partner? frågade jag sköterskan som också hade varit med vid förlossningen och nu stod med det nyfödda barnet i famnen. Hon skakade på huvudet.
- Hon har angett sin mor som närmast anhörig.
- Hon måste väl underrättas. Vad heter hon? frågade jag med en suck.

Ulrika flyttade in hos sin mormor på sommaren mellan första och andra klass. Mamma och pappa lovade tant Lilly att jag skulle ta hand om hennes barnbarn så att hon blev bekant med någon innan hon skulle börja i skolan med oss. Ulrika såg ut som flickorna i Josefssons postorderkatalog, med bruna ögon och lockigt hår som föll långt ner på ryggen. Hon hade en klänning i blått och vitt, med en lågt skuren rynkad kjol och ett skärp med guldspänne. Själv hade jag pojkklippt hår och en solklänning som mamma från början hade sytt till min storasyster. Jag hade varit nöjd med både frisyr och klänning innan jag fick syn på Ulrika, men inför hennes uppenbarelse insåg jag med förfäran att klänningen var urblekt och håret för kort. Inte för att Ulrika verkade bry sig om sådana detaljer. Hon kikade fram bakom pappas rygg och log så att två skrattgropar dök upp i kinderna och visade på en rosa nätkasse som såg ut att vara proppfull med Barbiesaker. .
Vi satt på en filt på min gräsmatta och lekte med Barbie. Jag hade en Barbie och en Skipper med böjbara ben, som jag var mycket stolt över. Ulrika hade flera Barbie, en Ken och en Cindy-docka och massor av kläder till dem. Till min förvåning behandlade hon alltihop helt respektlöst och började med att ge bort flera klänningar till mig. Jag hade hjälpligt tråcklat ihop kläderna till mina dockor själv av överblivna tygbitar och jag ville mer än gärna ta emot de fina plagg som Ulrika erbjöd mig. Men eftersom jag inte var riktigt säker på om hon menade allvar bestämde jag mig för att betrakta det som ett lån. Det dröjde inte så länge innan jag förstod att Ulrika var mer intresserad av dockornas nakna kroppar än av deras kläder. Hon lät de olika Barbies skreva med benen och knulla med Ken. Jag hade aldrig ens vågat säga ordet knulla högt, men samtidigt som jag generat fnissade kunde jag inte låta bli att titta på vad Ulrika lät sina dockor göra.
Den sista Barbiedockans kärleksmöte blev kort. Ulrika hoppade plötsligt upp från filten, med dockan i handen och såg sig omkring. En belåten glimt tändes i hennes ögon när hon fick syn på vattentunnan vid husknuten.
- Nu ska du få se hur det går med stygga flickor, sa hon och stoppade raskt ner dockan i vattnet.
- Nej, nej, dränk mig inte! pep dockan.
- Det är rätt åt dig dumma unge, sa Ulrika med arg röst. Jag såg tyst på henne medan hon höll dockan länge under vattnet. När hon till sist tog upp den slängde hon den ifrån sig på gräsmattan med en äcklad min.
- Nu är hon död!

Första dagen i skolan fick Ulrika sitta bredvid mig eftersom vi redan kände varandra. Jag var stolt när fröken sa det högt inför alla i klassen. Det var ovanligt och märkvärdigt när någon ny flyttade in i vårt lilla samhälle och Ulrika var dessutom annorlunda med sina snygga klänningar och det ovanligt mörka håret och bruna ögonen.
- Ulrika har inte haft det så lätt. Det är bra att du tar hand om henne, Ylva. Du kan väl fortsätta att hjälpa henne när hon behöver det, sa fröken till mig, när det var dags att gå hem för dagen. Vad kunde jag svara på det, när det var fröken som frågade? Jag nickade bara tyst, fast jag redan hade märkt att Ulrika helst skrev av mina tal när vi hade räkning och egentligen inte kunde bokstäverna, utan bara härmade mig. Min syster sa att det var fusk att skriva av andra, men om jag skulle ta hand om Ulrika kunde jag ju inte gärna skvallra på henne. Till och med fröken brukade säga att det var fult att skvallra. Dessutom hade jag ju redan lovat pappa att ta hand om Ulrika.
Ulrika hade ingen mamma. Det var inget som hon själv pratade om men jag visste att hon hade hade dött när Ulrika var väldigt liten. Jag antog att det måste vara vad fröken menade med att Ulrika inte hade haft det så lätt, men det var av en annan anledning som hon hade kommit för att bo hos sin mormor. Ulrikas pappa hade skickat bort henne för att hon hade varit dum mot sin halvbror som bara var en bebis. Det var något som jag hade hört mamma och pappa viska om när de trodde att jag inte var i närheten. Eftersom det egentligen inte var meningen att jag skulle veta om det kunde jag inte fråga precis vad hon hade gjort mot sin bror, men jag var glad när pappa ställde undan vattentunnan där Ulrika hade dränkt sin barbiedocka.

Det var lite kusligt med höstkvällarna med sin doft av våta löv och den suckande vinden i träden men tillsammans med Thomas var det tryggt att leka ute även när det skymde tidigt. Thomas och jag bodde grannar och var bästa vänner. Vi brukade aldrig gå längre bort än att vi kunde se det varma ljuset från hemfönstren. Men när Ulrika kom in i vår värld förändrades lekarna. Hon berättade att enstöringen i huset med den flagnande målarfärgen var en mördare som dödade små barn och grävde ned dem på tomten. Vi smög omkring i hans trädgård och letade efter nygrävda gravar och kikade på honom genom fönstren för att ta honom på bar gärning. Jag visste förstås redan från början att det vi gjorde var fel. Egentligen förstod jag nog också hela tiden att det Ulrika berättade bara var fantasier, men ju fler historier det blev desto svårare blev det att dra sig ur.
Jag tror inte att pappa insåg hur hårt han länkade samman mig med Ulrika när han bad mig att ta hand om henne. Det är sådant som vuxna säger utan att riktigt tänka på det. Varken fröken eller pappa sa något om hur långt ett barns ansvar för ett annat sträckte sig. Trots att både jag och Thomas skämdes för vad vi hade gjort berättade vi aldrig för någon annan om vad vi hade för oss tillsammans med Ulrika om kvällarna den där hösten. Vi fick heller aldrig veta något värre om den ensamme mannen än att han lät sin katt slicka tallriken när han hade ätit och att han rökte pipa framför teven, men det dröjde ändå flera år innan jag kunde gå förbi hans hus utan att känna mig skyldig.

Åtta år senare såg Ulrika nästan lite blygt på oss när vår klassföreståndare Laila presenterade henne. Det var samhällskunskap och sista lektionen före lunch.
- Ulrika säger att hon gick i er klass i tvåan, så en del av er känner kanske igen henne, sa Laila med ett leende.
- Kom igen, det var ju evigheter sen, sa Lasse.
- Jag känner i alla fall igen dig. Du har inte förändrats ett dugg, sa Ulrika och blinkade retsamt. Alla skrattade men Lasse såg inte särskilt förargad ut. Han gungade bara lite på stolen och studerade Ulrika under halvslutna ögonlock.
- Vi har inga fasta platser i det här klassrummet, så det är bara att du sätter dig någonstans där det är ledigt, sa Laila.
- Får jag sitta bredvid dig? sa Ulrika och såg på Lasse, som hade en tom plats bredvid sig.
- Det är väl okay, sa Lasse likgiltigt.
Med det skälmska leendet och det burriga mörka håret var hon sig faktiskt märkligt lik från andra klass även om de bruna ögonen hade blivit extra stora med hjälp av mycket eyeliner och tjockt med mascara. Hon var klädd i en skogsgrön angorajumper, mockakjol och svarta stövlar med höga skaft. När hon rörde på sig för att gå och sätta sig bredvid Lasse såg jag hur kort kjolen var och hur jumpern spände över brösten. Det var inte kläder som jag skulle välja att ha på mig överhuvudtaget och förresten skulle min mamma aldrig släppa iväg mig till skolan på det viset. Lasse hade låtit likgiltig på rösten men den belåtna blicken förrådde att han inte hade något emot att Ulrika såg ut som hon gjorde eller att hon satte sig just bredvid honom. Jag insåg att det säkert fanns andra som önskade att det hade varit de som hade fått henne till bänkkamrat.

Det var ganska många som brukade hänga utanför Konsum efter skolan, särskilt de som rökte. De verkade alltid ha slut på cigaretter när skoldagen var över, eller också var cigaretterna bara en ursäkt för att få stå och prata en stund. Lasse var nästan alltid där, men det var ovanligt att se honom med bara en tjej i sällskap. Han delade alltid frikostigt med sig av sina cigaretter och bjöd dessutom gärna på skjuts på mopeden, särskilt tjejer i sjuan och åttan. Många tyckte nog att han var tuff och lite spännande. Han brukade bära omkring på skolböckerna i en kasse från Systembolaget, trots att han nästan aldrig gjorde läxorna. Han pratade mycket på lektionerna men inte alltid om ämnet. Lärarna betraktade honom ändå med ett visst överseende eftersom han kunde vara ganska rolig. Han såg dessutom bra ut, med ljust ostyrigt hår som föll ner över de blå ögonen och en snygg kropp, fast han inte sportade.
Det var ingen hemma hos mig som rökte. Mamma och pappa hade inte ens tyckt om att vi lekte att vi rökte när vi var små. Ulrika hade inte haft några sådana gränser och hon hade dessutom ofta gott om pengar, åtminstone jämfört med mig. Hon hade övertalat mig att följa med till Konsum och köpa godis fast det var mitt i veckan, ett överdåd som sällan förekom hemma hos mig. Det hade känts lite förbjudet men samtidigt spännande, särskilt den gången hon bjöd på chokladcigaretter.
Vi öppnade våra paket så fort vi kom ut ur affären. Jag såg mig lite ängsligt omkring efter eventuella bekanta, samtidigt som jag halvt om halvt hoppades att någon skulle se mig och fråga om jag som var så ung verkligen fick röka. I mina ögon såg cigaretterna alldeles äkta ut och jag försökte hålla dem lika elegant mellan fingrarna som jag hade sett de som rökte på riktigt göra.
- Du ser ut som Sophia Loren, sa Ulrika.
Jag låtsades blossa på min chokladcigarett och log världsvant. Jag visste egentligen inte hur Sophia Loren såg ut, men jag hade hört att hon var en filmstjärna som många beundrade.
Jag kom tillbaka till nutiden med ett ryck när Ulrika sa:
- Hej Ylva, är du på väg hem?
- Ja.
- Vänta på mig då, fortsatte hon och slängde cigaretten i gruset och trampade på den.
- Jag kan skjutsa dig, erbjöd sig Lasse.
- Nej, det skulle mormor inte alls gilla.
Lasse skrattade och Ulrika log retsamt tillbaka innan hon slog följe med mig. På något sätt anade jag ändå att hon menade allvar med att hon inte ville göra sin mormor besviken. Tant Lilly bodde fortfarande kvar i sin stuga längst bort på vår väg men jag hade inte hört något om att Ulrika skulle flytta dit igen. Men ingenting var förstås självklart med Ulrika. Hon hade försvunnit ur våra liv efter sommarlovet mellan tvåan och trean utan någon förklaring och nu var hon plötsligt tillbaka, mitt i sista terminen. Jag var säker på att det var fler än jag som undrade över anledningen till att någon bytte skola med knappt två månader kvar till slutbetygen.
- Vi ses i morgon då och glöm inte festen på lördag, ropade Lasse.
Jag överraskades av att det nästan lät som en vädjan.
- Okay och tack för ciggen, ropade Ulrika tillbaka över axeln.
- Jag visste inte att du rökte, sa jag.
- Egentligen har jag slutat. Fast det säger väl alla, sa Ulrika med en självironisk grimas.
- Att ta ett bloss brukar hjälpa mig att slappna av, men det kanske verkligen är dags att sluta nu. Jag blev faktiskt lite illamående den här gången.
Jag sneglade förvånat på henne. Jag hade inte märkt att hon hade verkat spänd under dagen trots att hon kom ny till klassen mitt i terminen, men hon kanske var en bättre skådespelare än jag hade förstått.
- Följ med på lördag! sa hon när vi kom fram till min grind.
- Vart då?
- Lasse säger att det blir fest nere vid badplatsen. Han frågade om jag ville komma. Du kan väl också följa med?
- Lasse har inte frågat mig, slog jag ifrån mig.
- Han tror att du är för fin av dig, men jag sa att du bara är blyg, sa Ulrika.
- Jag vet inte om jag kan på lördag, sa jag svävande.
- Okay, sa Ulrika och log lite menande som om hon visste att jag aldrig skulle gå på festen.
I vanliga fall skulle jag inte ha ägnat en tanke åt den där festen, men kanske kunde jag komma över min blyghet i Ulrikas sällskap. Fast vad skulle jag göra på en av Lasses fester? Jag hade aldrig druckit något starkare än cider från Konsum. Det var en skrattretande tanke att Lasse eller någon av hans kompisar ens skulle fråga mig om att vara med.
Ulrika hade haft en märklig förmåga att få mig att göra saker som jag aldrig skulle ha kommit på själv. Det hade varit på det viset redan när vi var åtta år, utanför Konsum med chokladcigaretten elegant mellan fingrarna och på något sätt verkade det fortfarande vara likadant. Jag visste inte riktigt om det gjorde mig mest glad eller rädd.

Jag fylldes av onda aningar så fort jag såg Ulrikas mormor i vår hall.
- Tant Lilly undrar om du vet var Ulrika är, sa pappa som också stod i hallen. Jag skakade tyst på huvudet. Jag hade hört dörrklockan ringa och för ett ögonblick hade jag hoppats att det var Ulrika som kom för att hämta mig. Det var en vecka kvar till skolavslutningen och niorna skulle ha fest på fritidsgården. Det skulle förstås vara en fest utan alkohol. Jag hade hört pratet om att somliga tänkte bojkotta den, men jag visste inte om Ulrika tillhörde dem som verkligen tänkte utebli.
- Jag har inte sett henne sen vi spelade brännboll, sa jag.
Vi hade haft uteaktiviteter hela eftermiddagen. Finalen hade varit en brännbollsmatch mellan de två niondeklasserna. Ulrika hade gjort ett övermodigt försök att varva. Hon hade flera meter kvar att springa när Micke stampade foten i brännplattan, men hon hade slängt sig förbi den sista konen så häftigt att hon föll och skrattande hävdat att hon visst hade hunnit in. Micke hade först blivit arg men när Ulrika inte reste sig upp hade han gått fram för att hjälpa henne. Ulrika hade legat kvar på rygg och sett på honom med lätt särade läppar och glittrande ögon. De översta knapparna blusen hade gått upp och brösten höjdes och sänktes mycket tydligt för varje andetag. Istället för att hjälpa henne upp låtsades Micke snubbla så att han landade ovanpå henne. De rullade runt i gräset i ett mellanting av brottningsmatch och något mycket intimare, tills Laila med ett nervöst skratt avbröt dem. Det var fortfarande fem minuter kvar att spela men Lasse som var på tur att slå slängde svärande ifrån sig slagträet och gick därifrån. Ulrika och Micke kom på fötter och borstade skrattande av varandra utan att ha ögon för några andra. Lena, som var lika sportig som Micke och som hade varit kär i honom i åratal vände sig sammanbitet bort och följde efter Lasse. Ingen frågade efter resultatet i brännbollsmatchen.
- Hon kom aldrig hem efter skolan, sa tant Lilly.
- Hon kanske följde med Thomas till gympasalen när bandet skulle öva, sa jag.
Det kunde ha varit sant om det inte hade varit för att jag hade sett henne lämna skolgården hand i hand med Micke. Jag visste knappt själv varför jag inte berättade det.
- Du måste prata med Ulrika om att hon inte får göra sin mormor orolig på det här sättet, Ylva, sa pappa allvarligt. Jag stirrade häpet på honom. Hur kunde han tro att Ulrika skulle lyssna till nånting som jag sa. Förstod han så lite?
- Hon verkar ju ty sig till dig, sa pappa som tydligen insåg att han måste förklara sig. Kanske var det så det såg ut i hans ögon. Han kunde ju inte veta att Ulrika bara följde med mig hem när hon behövde hjälp med läxorna. Jag hade ingen aning om vad hon hade gjort eller var hon hade varit alla år sen vi gick i andra klass, men hon hade i alla fall inte lärt sig särskilt mycket. Hennes läxläsning gick fortfarande mest ut på att kopiera mina anteckningar. Precis som när vi var åtta år visste jag att det egentligen var fusk, men vad spelade det för roll när det var mindre än två månader kvar till skolavslutningen?
De enda gånger Ulrika kom till mig av någon annan anledning än läxhjälp var när hon trodde att Thomas var arg på henne. Första gången hon satt på min säng och grät över att han inte brydde sig om henne visste jag inte vad jag skulle säga. Hur skulle jag kunna trösta henne när jag i själva verket var nöjd med att Thomas kanske var den ende killen i nian som inte var kär i Ulrika? Thomas och jag var visserligen inte ett par, även om nästan alla verkade tro det, men han hade varit min bäste vän sen vi var små.
- Jag tycker synd om henne, men det är inte vad hon vill höra, sa han när jag frågade honom varför Ulrika trodde att han var arg på henne.
- Det är väl mer synd om alla killar som hon låtsas vara kär i och sen dumpar, sa jag förtrytsamt.
- Jag är inte säker på att hon verkligen låtsas, sa Thomas.
När jag frågande såg på honom ryckte han på axlarna.
- Jag tror faktiskt att hon på sätt och vis menar allvar varje gång. Det förvånar mig bara att ingen av dem verkar fatta att det aldrig kommer att bli nånting mer.

Tant Lilly suckade djupt och sjönk ner på hallbänken, som om benen inte längre bar henne.
- Det är en förbannelse, sa hon.
- Vad menar Lilly med det? sa pappa.
- Det började när min mormors mormor födde ett oäkta barn. Hon arbetade i köket på bruket och det var förstås någon som hade tvingat sig på henne. När det inte gick att dölja att hon var gravid blev hon bortkörd från bruket, trots att det mycket väl kunde vara patron själv eller någon av hans söner som var barnets far. Patron väntade sig väl att hon tyst och stilla skulle ge sig iväg och föda sin unge någonstans där ingen kände henne. Antagligen hade hon gjort det också om inte byns lärarinna hade förbarmat sig över henne. Mormors mormor lagade mat och skötte om den lilla lärarbostaden och meningen var att hon skulle fortsätta med det även efter förlossningen. Det var nog många i byn som inte riktigt tyckte om det, men skolfröken var inte rädd för folks prat.
Mormors mormor dog strax efter att flickan hade kommit till världen. Hur mycket hon än ville det kunde lärarinnan förstås inte sköta undervisningen i skolan och samtidigt ensam ta hand om ett spädbarn. Istället fann hon ett fosterhem åt flickan hos ett par i grannsocknen som aldrig hade kunnat få egna barn. Meningen var nog att flickan skulle bli som en i familjen men det dröjde inte länge innan pratet kom igång.
- Vadå för prat? frågade jag.
- Det började gå rykten om unga män som försvann i skogen och kom tillbaka som förvirrade dårar. De hävdade att de hade lockats av en vacker kvinna som såg ut som min mormors mormor. Men när de kom ifatt henne hade hon en urholkad trästock till rygg, rävsvans under kjolen och klövar istället för fötter.
- Menar du att de skyllde din mormors mormor för att vara ett skogsrå? sa pappa.
- Ett rå. Eller en huldra, nickade tant Lilly.
- Men hon var ju död, sa jag.
- Folk menade att hon inte fick ro i graven förrän hon hade utkrävt hämnd på patron och hans folk.
Som det berättades var det bara unga män från bruket som blev förförda av den förtrollande kvinnan. Vid samma tid började det också hända oförklarliga olyckor på bruket. Bland annat brännskadades en av patrons söner så svårt att han blev blind. Snart kastade man skulden på min gammelmormor så fort något gick på tok i trakten.
- Men hon var ju bara ett barn, protesterade jag.
- Ja visst, men folk sa att hon var förhäxad. Rykten och förstulna ord förgiftade folks sinnen och hon blev aldrig accepterad i byn. Hon blev inte som barn i huset heller. Istället kördes hon bort från gården så snart hon var gammal nog att ta plats. Hon fick tjänst som piga på värdshuset Det dröjde inte länge innan någon tog sig friheter mot henne och hon blev med barn, precis som mor sin.
Tant Lilly suckade igen.
- Förbannelsen har följt oss sen dess.
- Varför säger tant så? frågade jag.
- Mormor dog när mamma var helt liten. Morfar var en flottare som hade varit i trakten en kort tid på våren och dragit vidare innan mormor ens visste att hon var med barn. Mamma fick växa upp på barnhem och börja arbeta som servitris redan som sextonåring.
Somliga kallar det för dåliga anlag eller svag karaktär. Sant är i alla fall att den gamla historien aldrig tar slut. Mamma blev förförd av sin chef som redan var gift. Senare träffade hon en annan man som räknade mig som sin egen dotter, så jag fick trots allt en god uppväxt. Men sen föll jag för en slarver som lovade guld och gröna skogar och övergav mig när jag blev med barn. Min dotter gjorde ett bättre val av karl, men blev sjuk och dog strax efter att Ulrika föddes. Det är väl inte att undra på att Ulrika är rädd att det är hennes tur nu.
- Okunnighet och rykten kan vara nog så skrämmande men det är ändå bara skrock, sa pappa bestämt. Men jag kände hur håret reste sig på mina armar.
- Varför skulle Ulrika tro att det är hennes tur nu? frågade jag, fast jag nog redan anade svaret.
- Kära nån! Har hon inte berättat att hon är med barn? sa tant Lilly.

Ulrika såg yngre och sårbarare ut än jag nånsin hade sett henne. Hon stod längst ut på bryggan vid badplatsens djupa del, vit i ansiktet och med ögonen som två svarta brunnar. Ulrikas mormor hade berättat att Ulrika var förtvivlad för att hon inte längre kunde dölja sin växande mage. Tant Lilly var orolig att Ulrika skulle skada sig själv. När jag visste vad jag skulle titta efter kunde jag faktiskt urskilja den lilla rundningen innanför blusen. Det var uppenbart att Ulrika inte var i feststämning, men också att hon inte tänkte bära sin börda ensam.
Jag hade inte blivit direkt förvånad när Lena berättade att Micke aldrig hade hämtat henne till avslutningsfesten som han hade lovat. Sirkka-Lisa som hade hoppats att hon och Lasse äntligen skulle bli ett par var lika besviken. Det mest överraskande var att Sebastian, sångaren i Thomas band, hade lämnat festen en kvart innan bandet skulle börja spela för att träffa Ulrika på badplatsen. När han inte stod på scen var Sebastian en försynt och blyg kille som inte verkade ha något annat intresse än musiken. Thomas påstod att han aldrig ens hade sett honom prata med Ulrika. Ändå stod han där på bryggan och utmanade Micke och Lasse.
- Jag bryr mig inte om vem av er som har legat med henne. Bara ni lämnar henne ifred, sa han mörkt.
- Som om du skulle ha nån sorts företräde, morrade Lasse och tog ett steg framåt.
- Och du tror att hon hellre vill ha dig? fräste Micke i sin tur.
Alltihop kunde ha varit skrattretande, som något i en gammaldags melodram, om det inte hade varit för allt det som tant Lilly hade berättat för mig.
- Sluta nu, sa jag och trängde mig hastigt mellan killarna.
- Märker ni inte att hon spelar ut er mot varann? Jag slår vad om att ingen av er har legat med henne. Det var några killar som söp henne full på en fest och sen passade på att ta för sig. Hon var med barn redan när hon kom till vår klass. Det var faktiskt därför hon flyttade hem till sin mormor, eller hur?
Ulrika såg kallt på mig.
- Du är så duktig och tror att du vet allt, Ylva. Det är så lätt för dig.
Hon log överlägset men en lätt darrning på rösten avslöjade att hon var nära gråten. Jag tog ett steg närmare henne och bredde ut armarna.
- Du förstår inte, började jag.
- Det är du som inte förstår, avbröt Ulrika bryskt.
- Du med ditt präktiga liv och dina ordentliga föräldrar. Du har till och med Thomas i grannhuset som bara väntar på dig.
Hon knuffade sig förbi mig så häftigt att jag var nära att förlora balansen. Inte för att det skulle ha gjort så mycket om jag ramlade i vattnet. Jag hade redan fått mig en kalldusch. Jag hade bara velat säga att hon inte behövde bjuda ut sig för att få hjälp. Att jag var beredd att göra nästan vad som helst för henne. Men jag insåg med förfäran att det jag faktiskt hade sagt var något helt annat, samma sak som folk hade sagt om kvinnorna i Ulrikas familj i generationer.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att min första kontakt med Ulrika efter alla år skulle bli ett telefonsamtal där jag måste meddela att hennes dotter hade dött i barnsäng. Jag hade inte träffat Ulrika sen den där kvällen på badstranden. Hon hade inte varit i skolan den sista veckan eller kommit till avslutningen. När jag hade gått för att fråga efter henne hos tant Lilly några dagar in på sommarlovet hade jag funnit stugan tom och övergiven. Där jag stod i förlossningssalen med telefonen i handen visste jag inte om jag ville att hon skulle känna igen min röst och mitt namn, eller inte.
Det hände fortfarande ibland att jag sökande såg mig omkring efter att jag tyckt mig höra ett välbekant, gäckande skratt bland främlingarna på gatan. Det fanns också nätter när jag vaknade skälvande av åtrå efter en mjuk och kurvig kropp som definitivt inte tillhörde min man. Jag hade aldrig berättat för Thomas om min andra kärlek, men jag misstänkte att han ändå visste att det var Ulrika jag längtade efter de nätter då jag gråtande sökte tröst i hans famn.
På något sätt var det en lättnad att barnet var en pojke. Kanske betydde det att förbannelsen, om den nu verkligen fanns, äntligen skulle brytas.
- Det är något jag tror att du borde se innan du ringer hans mormor, sa sköterskan.
Hon lade barnet på skötbordet och började veckla upp filten. Något lurvigt och rävrött blev synligt, som om någon redan hade velat trösta den moderlöse lille pojken med ett gosedjur. Sköterskan pekade på det nakna barnet och gav mig en skygg blick.
- Pojken har svans, sa hon.

Skriven av: Kersti Vikström

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Inga-Britt IB Gustafsson

Jag heter Inga-Britt IB Gustafsson, författare och konstnär. Känslor är något som ligger mig varmt om hjärtat, speciellt de negativa, eftersom många flyr från dessa. Genom livskriser växer vi…

Inga-Britt IB Gustafsson

På andra plats denna veckan: Gabriel Andersson