HUNGER

Veckoskrivning - Hunger av flera författare från Novell på nätets mailinglista =0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0 0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0= Hunger av Lisa När man ska fasta är de första timmarna värst. Fasta i betydelsen att enbart dricka vatten. De första timmarna kurrar magen, sedan värker den på ett konstigt molande sätt som inte går att beskriva. Den känns så tom. Hjärnan blir trög, men känner sig okoncentrerad och får lätt huvudvärk. Man har en låg 'retlighetsnivå'. Sedan börjar man må bättre. Man mår bra på ett sätt som man nästan aldrig upplevt förut. Jag vet inte om man blir mer koncentrerad (förmodligen inte) men man irriterar sig i varje fall inte längre på sin oförmga att koncentrera sig. Kanske orkar man inte. Undrar hur länge man kan hålla på innan man börjar må illa igen. Jag har bara hållit på i trettio timmar. Men då mådde ingen av oss längre illa. Efter det drack vi var sin kopp välling, men egentligen kände vi att vi lika gärna kunde ha skippat den, för hungriga var vi verkligen inte. Dagen efter samlades vi klockan 8 och skrev klart vår labbrapport om hur vårat välbefinnande påverkas av hunger. =0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0 0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0= Hunger av Jessica Jag hungrar efter närhet har gjort så hela mitt liv men när någon kommer tätt inpå känns det ändå för nära Närhet kan bli så komplicerad så fullkomlig att det blir för mycket den närhet jag söker är mer enkel på något sätt När jag sitter ensam i min trea och allt är tyst och tomt sliter min hunger värre än någonsin tär på mig, nästan förgör mig Men så kommer du och inkräktar på mitt revir tränger dig på och är plötsligt alldeles för nära All min hunger dör =0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0 0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0= Hungrig. av Annika Suger, det suger i min mage. Vill inte äta, är inte hungrig på mat. Jag tar en macka i alla fall. Det hjälper inte. Suget är kvar. Det är som ett stort hål i magsäcken. Smärtar nästan. Hittar en Pizza i frysen. Lagar till den, slukar den för att döva magen, trösta den. Hjälper en liten stund. Går runt i lägenheten, tittar, ensamt. Telefonen står tyst. Alla böcker är lästa. Vrider lite på persiennen och kikar ut, smygtittar på de som går förbi. Sen eftermiddag, alla är på väg hem till sig, hem till en tvåsamhet, hem till någon. Eller så går de två och två, nära varandra på väg till något, till någon. Vänder mig om ser telefonen, men den är tyst. Suget, hungern kommer tillbaka. Tittar i kylskåpet. Hittar inget. Bantningsplanerna far sin kos. Slänger på mig kappan. Går snabbt som om jag var på väg någonstans, försöker se upptagen ut. Skyndar in i butiken. Chips, jordnötter. En veckotidning, lite läsk. Två chokladkakor. Köper lite djupfryst färdigmat också, en pizza och två pajer. Lite annat smått och gott slinker ner i korgen. Betalar, låtsas som om jag inte ser blickarna. Går hemåt, sakta, känner mig trygg med kassarna i handen, kan dröja lite på stegen. Vill egentligen inte hem, tystnaden och tomheten slår mig sönder och samman. Känner vinden i mitt ansikte, njuter av den friska luften. Vill gå vidare, gå bort till något annat, till den jag är inuti. Men fegheten tvingar mig hem igen. Vart skulle jag kunna gå? Vem skulle jag kunna gå till? Hänger av mig kappan, plockar upp tomheten ur kassarna, tomheten som skall fylla mitt hål i magen, som skall fylla det jag hungrar efter. =0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0 0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0= HUNGER av Robert Andersson Draken hade förvandlats till sten. Ögonen var som bergskristall, pansaret och fjällen liknade svart basalt. Flickan strök med handflatan över en fjälliga vägg. Draken lutade huvudet mot sitt ena framben som om den fallit i djup sömn. Liten och obetydlig. Så kände hon sig inför denna dystra staty som gömts av skogens mossa och snår. Hon strök bort sina ljusa lockar från pannan, och satte sig på en mossbevuxen klo av järn. Saminas ögon var lika varma som soluppgången när hon mötte flickans blick. Samina var klädd i en lång, blåaktig mantel med kåpa. Fortfarande var hon vacker, trots att hon var över fyrtio år. Men hennes skönhet hade blivit mogen och härdad. Stavens topp av kristall skimrade svagt i vårkvällens dis. Runt omkring dem reste sig trädens knotiga stammar och grenar. Saminas lykta inkräktade på det omgivande dunklet. - Den är inte död, sade hon med en röst som klingade likt åldriga silverklockor. Den ligger i dvala. Drakar kan sänka sin ämnesomsättning om de inte finner någon mat. Vet du att en krokodil kan klara sig i ett helt år utan att äta? En drake klarar sig i århundraden om den måste. Men allt har sitt pris. Det kan du själv se. - Den måste vara hemskt hungrig, sade flickan. Hur känns det att inte äta på flera hundra år? Kan den vakna upp igen? Samina ryckte otåligt på axlarna. - Du ställer alltid så märkliga frågor. Vad spelar det för roll vad draken känner. Den har förstenats. Jag tror inte att den kommer att vakna. Det har gått för lång tid. - När dör den då? Samina slog sig ned på en sten. - Den dör när kroppen eroderat bort. Kom så går vi. Hon sträckte ut sin hand och flickan tog den. - Kan du väcka upp den? frågade flickan innan de skulle gå. Samina ryckte till som om hon fått en elektrisk stöt. Greppet om flickans hand släppte, och de såg på varandra. - Ja. Sådan är min kraft. Men vi reste inte hit för att väcka ett förhistoriskt vidunder till liv utan för att lära oss de glömda sångerna och det döda språkets grammatik. Vi måste lära oss musiken utan klang, och namnen på dem som viskar i skymningen. - Pröva mig, sade du igår. Pröva min magi. Nu gör jag det. Samina lade handen mot sin vänstra kind och slöt ögonen. En tår glittrade på hennes kind. Flickan visste att hon gjorde fel. Bakom ryggen anade hon den urkraft som hölls fången i stenen likt en slumrande vulkan. Även som stenstaty förnam hon den obevekliga tyngden i drakens ögon. - Be mig om något annat, sade Samina och skrattade nervöst. Du skämtar förstås. Säg att det är ett skämt! - Om det vore lätt och ofarligt, så vore det ju ingen prövning, sade flickan. Det har Herokles sagt mig. Men du klarar det nog inte eller hur? Saminas ögon flammade till av vrede. Flickan såg ned på myllan, och undrade varför hon utmanade Samina. Samina som bara gjort henne gott. - Det blir nog bra med det, fräste Samina mellan tänderna. I morgon ska vi tillbringa hela dagen här. Du ska nog få se vad mina sånger kan göra. =0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0 0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0=0= HUNGERSONETT av Gustaf Vad hunger är, kan jag nog knappast ana. Jag sitter i min mysfåtölj, i fred. På skärmen ser jag flyktingarnas led på ojämn väg mot Kukes och Tirana. De höjer inte någon segerfana. De köar blott för vatten, mat och ved, för överlevnad. Ingen helig ed kan längre hopp i deras ögon dana. I flera dygn de vandrat, utan mat. Om natten bomber mot kolonnen faller. Av misstag sägs det, men det är tomt prat av dem, som borde sitta bakom galler. En kaka till jag tar från rågat fat till kaffet, och betraktar magens daller.

Skriven av: Flera Författare