Publicerat
Kategori: Novell

Hur Brendas liv förendrades på en vecka. -del2

På vägen till sjukhuset mådde jag inte alls bra, ville bara hoppa ut ur bilen och spy , men ville träffa min mamma. Jag var så orolig.
Vi stanna framför sjukhuset, min mage gjorde ont, klumpen blev allt större och större, just då som jag tänkte på vad som kunde ha hänt henne, hon kunde ha dött.

- “snabba på nu, Brenda” sa Mickaela

Jag var alldeles varm, men tvinga mig själv att gå ut. Mickaela såg att jag inte mådde bra, hon fråga mig om jag verkligen ville träffa mamma och det var ju klart jag ville. Vad tänkte hon med. Vi närma oss mammas rum, mitt hjärta slog allt mer och mer. När vi kom fram så kom en sjuksköterska fram egendom dörren.

- “hejsan, detta är Brenda, och det är hennes mamma som ligger där inne” sa Mickaela försiktigt
- “hej Brenda, hur är det?” utan att vänta på svar sa hon “din mamma ligger tyvärr i koma, du kan inte träffa henne, tyvärr Brenda”

Jag kunde ändå inte säga något. Helt stum, satte jag mig på en stol utanför rummet, utan att säga emot. Jag satt där i flera timmer, tillslut kom Mickaela fram och sa att hon kunde sova hos henne och det gjorde jag mer än gärna.

Nästa morgon vaknade jag snabbt av att Mickaela kalla, hon skulle börja jobba. Jag gick upp och åt, tog en lång dusch, sen följde jag med Mickaela till sjukhuset.

- “Hejsan Brenda, din mamma kan ta emot besök idag, men inte för länge” sa sköterskan
Brenda blev alldeles kallsvettig, hon gick med sakta steg in till sin mamma. När hon kom in, var det ingen trevlig syn, hon såg sin mamma, ligga och få hjälp med att andas, hon låg i koma. Jag kunde inte hålla inne tårarna, dem sved bakom ögonlocken. Jag gick fram och tog tag i min mammas hand, krama om den det hårdaste jag kunde, och bara grät. Kunde inte fatta, just min mamma av så många andras.

- “mamma, jag älskar dig” fick jag fram tyst genom snyftningar.

Jag satt där hela dagen, på kvällen kom Mickaela och hämta mig, och jag somna direkt.

Nästa morgon vaknade jag, ganska så glad, jag menar jag visste ju att min mamma var stark, att hon klara detta. Så det var inga som helst problem för henne, trodde jag. Jag kom till sjukhuset vid tio på morgonen, skulle precis gå in till min mamma, när jag kom in, var det alldeles tyst, inte en maskin som stod och gick, ingenting sånt , nej.
Det var mörkt där inne, det ända som lös vad massa stearinljus, överallt. Jag förstod inte, vad höll dem på med? Jag satte mig på stolen bredvid mamma, då hörde jag en röst bakom mig, det var Mickaela.

- “Brenda…jag måste prata med dig” sa Mickaela
Jag visste vad hon skulle säga, jag fick inte fram ett ljud, bara massa snyftningar, som övergick till gråt. Mickaela kom fram och krama mig, och det ända jag kunde göra var att gråta, hela tiden. Känndes som det bara fanns massa tårar inom mig.

- “Brenda jag är så himla ledsen, tyvärr gumman” snyfta Mickaela
- “du…kunde….sagt nått…innan” grät jag
- “men jag fick nyss reda på det, jag beklagar Brenda” sa Mickaela försiktigt

Jag klara inte av dtta, jag gick fram till mamma, krama om henne som aldrig förr, puss henne på kinden, sa förväl. Med massa tårar, jag klara det inte längre, sprang ut, ville inte vara kvar på detta jävla sjukhuset längre, klara inte av att se det, sprang hem till Mickaela , lade mig i soffan, drog täcket över huvudet, ville bara dö!

Skriven av: mylife

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga böcker, inga barn, inte mycket att skryta med kort sagt. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag gömd någonstans i krokarna,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren