Hur Brendas liv förendrades på en vecka. -del3

Jag vaknade väldigt tidigt dagen efter den värsta dagen av dem alla, jag visste inte vad klockan vad, hela huset var tyst, jag gick upp och såg om Mickaela vad hemma och ja, det var hon. Hon sov. Jag satte mig vid köksbordet, alldeles stel var jag, jag rös till av tanken, att min älskade mamma inte fanns längre hos mig. Jag kände hur tårarna vill tränga igenom ögonen. Just då hörde jag Mickaela bakom mig.

Mickaela gick fram och omfamna mig, hördes som hon också grät lite.
- Kom, så gör vi lite frukost, du hjälper mig va?
- ehm , ja visst. Sa jag tyst

Det var en obehaglig tystnat i hela lägenheten, jag orka inte mera. Men ville inte visa det för Mickaela. När vi satte oss för att äta, så börja Mickaela prata om hur jag skulle klara mig.

- men kan jag inte bo här ett tag? Fråga jag
- alltså Brenda, det funkar inte, dessutom är det inte jag som bestämmer det. Sa Mickaela

Jag ville inte bo hos någon idiotisk fosterfamilj, aldrig livet. Tänkte jag tyst. Jag duka av, och lade mig i soffan igen och somna om. Jag vaknade igen runt ett, gick upp, Mickaela hade gått och jobbat, jag ville inte ens tänka tanken på vart hon jobba, usch! Jag bestämde mig för att ringa och berätta för min bästis Blinera vad som hänt. Såg att hon skickat 4 sms , så jag skicka ett sms; “hej blin, jo det är såhär …. Min mamma avled i går :’’( så jag kommer nog inte på några dagar. kram” efter bara några minuter fick hon tillbaka; “men fyfan vad hemskt, jag beklagar Brenda! :’’( hur hände det?<3:((” jag skrev bara att jag berätta sen när vi träffades. Orka inte .

När Mickaela kom hem så sa hon, att jag inte kunde bo hos henne så länge till, hon kunde inte försörja henne.
- jag tänker inte bo hos några jävla fosterföräldrar! Skrek jag
- men Brenda, du förstår väl att jag inte kan ta hand om dej ? Undra Mickaela

Nej, såklart jag visste det, men jag ville verkligen nte bo hos några jag inte kände.
- jag ska hjälpa dig att fixa en bra familj, jag lovar. Sa Mickaela
- men fan! Jag vill inte! Skrek jag och sprang in och la mig i soffan igen, och somna.

Jag vaknade nästa dag , av att det var några som satt och prata i köket, jag gick ut för att se vem det var, det var en man och en kvinna. Jag bara stod och kolla.
- god morgon Brenda, log Mickaela. Detta är Yvonne och Per.
- eh hej? Sa jag
- hejsan Brenda, det är vi som kan ta hand om dig så länge, log Yvonne

Jag visste inte vad jag skulle säga, skulle JAG bo med dem? Jag kolla frågande på Mickaela. Hon bara log.
- det blir väl bra Brenda? Dem är verkligen jätte snälla, jag har känt dem i flera år. Skrattade Mickaela.
- ehm , nej! Det blir INTE bra!!!! Skrek jag med gråten i halsen och sprang ut.
- oj, ehm ni vt, hon är sån, det fixar sig, klart hon vill bo hos er, sa Mickaela nervöst.

Jag ville inte, ville inte, ville inte! Jag ville ha tillbaka min mamma, ingen, INGEN i hela världen kunde motsvara henne! Aldrig mitt liv, tar hellre livet av mig! JAG ville inte, nejnejnejnejnej!
Jag gick tillbaka till Mickaela, och hoppades att dem skulle vara bort, och jag hade tur. Mickaela höll på med maten. Jag gick in, sade inget , bara satte mig vid köksbordet och försökte få kontakt med Mickaela.
- alltså du fattar inte , jag vill bo här! Sade jag
- jag vet det, men jag kan inte försörja dig, tyvärr Brenda, det går inte. Sa Mickaela.
- men jag betalar mat, kläder själv då? Sa jag bedjande.
Mickaela bara kolla på mig, jag förstod vad hon tänkte svara. Ingen ide, jag fick väl flytta till äckliga Yvonne och Per. Bara tanken fick mig att må illa. Jag ville inte bo hos dem, fråga mig inte varför, jag bara ville inte.


~.~


Det hade redan gått fyra dagar, och mitt liv hade förändrats så himla mycket sen mamma försvann. Begravningen var om två veckor. Hur skulle jag klara det? Det tänkte jag på hela tiden. Och idag skulle jag flytta till Yvonne och Per, vilket jag inte såg fram emot precis. Jag gick dit med Mickaela, och om jag ville fick jag hälsa på Mickaela hur mycket jag ville, eftersom det bara var en kvart där ifrån. När jag ringde på, kom Per och öppna, han hälsa mig varmt välkommen, och krama om mig, nej tänkte jag, inga kramar. Bara min pappa och mamma som får det. Men sket i att säga något. Yvonne kom också och beklaga allt som hänt, och visa mig till mitt nya rum, jag hade bett Mickaela åka till vårt hur för att hämta resten av mina saker, eftersom jag klara inte av det. Rummet var ganska stort, luftigt , rosa tapeter på ena sidan och blåa på andra, förstod inte varför.
- varför är där blått där och rosa där? Fråga jag
- haha just det ja, har inte berättat, vi har ett till fosterbarn, som heter Johan, han är i skolan just nu. Skrattade Yvonne.
- aha, okej . Sa jag

Jasså? Nu skulle jag inte ens få ha ett eget rum , herregud hur skulle detta sluta? Klockan närmade sig tre, då hörde jag nogon ropa “tjena Yvonne jag är hemma nu” , jag kunde tro det var killen som också bodde här. När han kom in så bara kolla han på mig.
- eh hej? Sa jag
- tja, vem e du? Fråga han
- Brenda, jag är också fosterbarn här nu. Sa jag besviket
- jasså? Jag också, Johan heter jag föresten. Hur kommer det sig att du är det då?
- ehm , tja..min mamma avled i måndags. Sa jag tyst
Det blev tyst en stund.
- jasså.. Sorry inte meningen att fråga . Sa han
- äh det är lugnt du visste ju inte, sa jag och log.

Tiden gick, jag och Johan satt och snacka om allt möjligt, familjen, skolan, vart vi bott innan, allt. Tills Per ropa på oss att det var mat, makaroner . Mums, eller inte. Jag kände riktigt hur allt ville upp igen, men nej ner skulle de. Fick också reda på att jag skulle byta skola, vilket jag absolut inte ville….

Skriven av: mylife