Hur kan du vara så lugn? Jag har ju HIV.

Okej, var ärlig nu. Kan du med handen på hjärtat säga att du inte har några fördomar om HIV? Jag har det, eller rättare sagt hade. Jag tror jag hade fördomar om HIV utifrån min tolkning om vad jag tror åkomman var, utifrån det jag lärt mig från samhället. Ursäkta språket men jag var åt helvete fel. Jag hade en tolkning som jag knappt vågar skriva här men jag tänker göra det ändå för det ger mig hopp om att förändra din syn, som kanske den är lika fel som min en gång var. Det ger mig hopp om att förändra stigmat, iallafall lite grann.

Oskyddat sex, många sexpartners, sexköp, droger, alkohol, smutsig, döden, annorlunda. Detta är bara några ord som kan beskriva den syn jag hade på HIV för bara några månader sedan. Jag skäms. För mig har HIV gått från att vara den värsta tänkbara sjukdomen en människa någonsin kan bli smittad av, till Humant Immunbristvirus.

Låt mig förklara lite kortfattat vad HIV är. Virus påverkar ditt immunförsvar till att bli försvagat, kan visa sig som en vanlig förkylning. Det är typ allt. Nej, nu ljög jag, men min poäng är att åkomman inte ska vara mer fruktad än såhär som utomstående/närstående. Du kan prata med, umgås med, krama, tro det eller ej men du kan till och med sitta på samma stol som en person med HIV utan att det påverkar dig över huvud taget.

Jag träffade en som inte vågade berätta för sin mamma att hen hade HIV på grund av rädsla för att bli utstött, då hen tror att det smittar genom kramar. NEJ DET SMITTAR INTE SÅ! Visste du att till och med stickskador vid venprovtagning är en ovanlig smittoväg? Det visste inte en annan person som jag mötte. Hen frågade mig hur jag kunde vara så lugn när jag skulle ta venprov, hen hade ju trots allt HIV.

Syftet med detta tankeutbrott är som sagt att förändra stigmatiseringen så personer som blivit diagnostiserad med HIV inte ska känna skam, ångest, känna sig isolerad, få sänkt livskvalitet, inte ta sina mediciner... ja, jag kan fortsätta länge men enligt mig är dessa element bland de viktigaste att eliminera.

Nu vill jag att du föreställer dig detta senario:
Du sitter på jobbet. Du blev diagnostiserad med HIV för 6 månader sedan och du hade innan det inte sådan stor koll på vad HIV egentligen var, allt du kunde referera till var dina tidigare fördomar. Klockan är 12 och det är dags att ta dina mediciner. Du sträcker ned handen i väskan för att ta upp din dosett. Dina kollegor tittar på dig, de säger ingenting men de tittar på dig. Förstår dem att du är sjuk? Förstår dem att du har HIV genom att titta på dig när du sträcker ner handen i väskan? För det är väl uppenbart att mediciner ligger i en väska, och mediciner betyder ju sjukdom, och sjukdom är ju ett varningstecken på att du är oren, eller? För säkerhetsskull tar du upp handen ur väskan, tom, utan dosett. Du bestämmer dig för att strunta i att ta dina mediciner. För tar du dem kanske dina kollegor listar ut att du har HIV och då kanske de inte kommer vilja gå på samma toalett som du gick på imorse, eller använda samma bestick som du använde förra veckan. För då kanske de också kommer bli smittad av denna hemska sjukdom.
Dagen efter, klockan är 12 igen. Dags för medicinerna. Du har gått till toaletten den här gången, där kan ingen se att du tar dina mediciner. När du tar fram din dosett inser du att du glömde bort att ta gårdagens 12 mediciner då de fortfarande ligger kvar under “Monday 12-14”. Du hade ju planerat att ta dem när du kom hem. Fan. Tankarna snurrar i ditt huvud: “Tänk om jag blir sämre nu? Tänk om jag dör nu?” Du känner ångest, dödsångest, en sån där obeskrivlig känsla som kan förstöra vilken underbar dag som helst. Allt på grund av stigmatisering.

Jag tror orsaken till stigmatisering är brist på information. Att oskyldiga personer upplever vardagen helt plötsligt som ett helvete på grund av att du och jag inte vet bättre. Ställ dig nu frågan, ska det behöva vara så?

Emma

Emma är medlem sedan 2019 Emma har 3 publicerade verk