Hur mycket väger en kanelstång?

Golvet är fullt av barr som redan börjat förlora sin ursprungliga doft av skog. Mörkret har fallit för flera timmar sedan trots att det är tidig kväll. Vemodet väller ur tvrutan. Lite överallt står det snart uppätna chokladaskar, och skålar med nötter som ingen äter av.
Mammas maraton genom långhelgen är snart till ända, hon är inne på slutspurten, och hon har andan i halsen mest hela tiden.
- Vågade hon inte följa med, säger Malin, där hon sitter i den svängda skinnsoffan, bredvid sin blivande make, Rikard, och ser på mej, som just kommit in från altanen med nikotinet stinkande om dom högra fingrarna, och sätter mej ner i soffan.
- Det var någonting med jobbet, säger jag.
- Vi är inte farliga. Hon ler som om hon tvivlade på det.
Sedan sätter vi oss till bords.
Det är ett fint, men sparsmakat dukat bord. Rester.
Jag häller upp öl åt mej själv, och erbjuder mej att göra detsamma åt min syster, som avböjer med en blick på mitt glas, som fylls av innebörder.
- Jag kör ikväll.
Sedan ser jag mej om efter snapsen, och först sjunker mitt mod till magen, men så låter jag blicken svepa utmed pappas stolsben, och där står det, inte bara en, inte två, utan hela tre olika snapssorter. Alldeles immiga ännu från frysen.
Lättad tar jag för mej av maten. Snart dignar tallriken av potatis och prinskorvar och köttbullar och rödbetssallad, och så en grov macka med några skivor besk ost på kanten. Luggen faller mej i ögonen när jag lutar mej fram för att äta.
- Snyggt, säger pappa och nickar menande åt Rikards kortklippta frisyr, jag gillar när de e sådär kort.
- Var det där indirekt kritik, säger jag.
- Neej, jag sa inget, säger pappa och ser alldeles oförstående ut. Har jag sagt nåt?
Jag sköljer ner korven, och köttbullarna, och potatisen, med den kalla starkölen, och ser på mitt tomma snapsglas.
Pappa böjer sej ner mot golvet, och ställer fram flaskorna på bordet. Han ser stolt ut när han märker dom övrigas förvåning.
Så går han varvet runt.
- Hallands Fläder, Svart Vinbär, eller Norrlands akvavit?
Det rinner tjockt och långsamt ur flaskhalsarna, ner i dom små, knubbiga glasen, som kristalliseras av kylan.
Alla utom Rikard tar flädern.
- Din finsmakare, skojar jag och grämer mej att jag inte provade det svarta vinbäret för en gångs skull, eller akvaviten, för den delen.
- E alla me? Pappa höjer sitt glas till hakan och ögnar oss alla, för att försäkra sej om det retoriska i sin fråga.
Tre nackar kastas häftigt över stolsryggarna, med åtföljande gutturala läten av både rysningar och välbehag. Mamma mera tippar drycken över dom torra, lätt darrande läpparna och grimaserar inte bara med ansiktet, utan med hela överkroppen.
Hennes ögon glänser redan, och dom verkar vara på väg bortåt, långt härifrån, med bara månen i sikte.
- Fanns där ente mer jobb för dej, på äldreboendet, frågar pappa, och spetsar en prinskorv på gaffeln, som det redan sitter en potatis på.
- Nej, säger jag och tänker: jag frågade aldrig.
- Du ska väl inte bara gå hemma och slå dank, hela dagarna, stämmer mamma in. Hon ser uppfordrande på mej genom diset.
Jag dricker upp snapsen.
- Fanns där ente mer jobb på SJ? Pappa stänger det ena ögat när han häller i sej den sista slurken snaps på botten av glaset.
- SJ? Det är nästan att jag inte förstår frågan.
- Ställer dom inga krav på dej, på soc? Hon nästan spottar ur sej ordet. Det kan väl inte vara meningen att du bara ska kunna få ut pengar varje månad, utan att göra något för dom. Utan att bidra med nåt.
- Jag måste lämna in papper från arbetsförmedlingen, säger jag och lyfter lite på mitt snapsglas, samtidigt som jag nickar åt pappa. Och söka jobb.
Motvilligt böjer han sej ner, och motvilligt skruvar han av korken på flädern.
- Jag ville prova vinbären.
Då ställer han tillbaka den första flaskan, och återvänder med den minsta, men mest spännande, i mörkt rött, som för mina tankar till pirater, och slår i mitt tomma glas.
_ Gör du det då, undrar Malin vid min sida.
- Sen blir de ente mer. Han visar med hela sin uppsyn hur mycket allvar han menar. Det är samma sak varje gång. Alla andra kan dricka och be om mer, utan att bli utsatta för inkvisition, och misstänkliggjorda vid matbordet.
- Jag är faktiskt tjugosex år, säger jag och väger glaset, en aning rådvill över vart jag ska göra av det, i handen.
Han blänger på mej.
Fan, fortfarande omyndigförklarad!
- Hörde du vad din storasyster frågade dej, säger mamma över bordet. Dom två stearinljusens lågor ligger just i linje med hennes ögon.
Jag tittar på min syster.
- Gör du det då?
- Vadå?
- Söker jobb.
- Det är meningen att jag ska söka jobb, säger jag och tar tag i snapsglaset på nytt, vrider det lite grand i handen och överväger att lyfta upp det, men bestämmer mej för att invänta vinken, men jag har inte riktigt kommit igång med det än.
- Och det är dom okej med? Mamma gör sina ögon stora, och munnen lång. Men det immiga månljuset ger inte vika.
- Jag har fan nyss avslutat min praktik, säger jag och kör gaffeln genom en kall köttbulle.
- I tre månader, fortsätter mamma, och det är du nöjd med?
- Maud, lugna nu ner dej, säger pappa och höjer snapsglaset. Men redan innan ögonen gjort sin traditionsenliga tur runt bordet, där dom delat ett ytterligt intimt, men flyktigt ögonblick med varje par ögon, kastar jag i mej brännvinet och går på toaletten.

- Jag förstår inte vad en fyrtioårig kvinna, med två barn dessutom, säger mamma just som jag med viss bävan sätter mej ner vid bordet, ska med en tjugoårig pojke till. Hon skakar på huvudet, innan hon tippar i sej resten av snapsen.
- Det är det nya, säger Malin.
Jag suckar.
- Ja, det är väl det, fortsätter mamma och ser på mej på ett sätt som får mej att krympa inför hennes blick, jag riktigt känner hur kläderna sväller på min kropp och snart sitter jag praktiskt taget där på stolen och drunknar i min egen utstyrsel.
- Han får ju passa på nu, pojken, säger pappa, när kvinnorna visar intresse. Han e ju lammkött, för henne!
Jag går ut för att röka. Pappa gör mej strax sällskap.
Detta är vår stund.
- Ta de nu lugnt, me drickat, säger han mitt i ett bloss. Altanen ser verkligen bedrövlig ut, med sina skraltiga häckar, som vetter mot en pytteliten gräsplätt, som sluttar, och sina illa målade staket, som sedan länge börjat flagna.
Det är svårt att avgöra vilket av gifterna vi turas om att spruta ut i luften framför och ovanför oss, om det är koldioxiden, eller nikotinet.
- Jag är inte berusad, säger jag.
- Men de blir ente mer sprit. Han ser lika allvarligt på mej som han gjorde vid matbordet, det är en blick som har förlorat sina proportioner.
- Att jag blir förbannad på mamma ibland, och på dej, fortsätter jag, har ingenting med alkohol att göra.
- Nu hör du va ja säjer!
- Men hör du vad jag säjer? Ni kan inte hålla på och skylla på det hela tiden. Det är inte alkoholen som är problemet.
- Nu slutar du.
- Ni hävdar jämt att ni är så förbannat enkla, men snälla människor, fortsätter jag. Visste du förresten att snäll kommer från tyskan, och att det ursprungligen var en böjning av substantivet snille. --- Du menar att du är god. Jag skjuter iväg fimpen bland buskarna.
- Ska du åka hem? Han spänner blicken i mej.
- Ni är inte mönstret för den mänskliga medborgaren.
- Va snackar du för strunt!
- Er rätt att sätta er till doms över mej tog slut för åtta år sedan.
- Ska du åka hem!
- Det kan du lita på att jag ska. Men inte just nu. Jag öppnar altandörren och går rakt fram till pappas plats vid bordet, böjer mej ner och skruvar raskt av korken på akvaviten och fyller mitt snapsglas till brädden, innan jag häftigt häller det i mej.
Stärkt av spriten snurrar jag om på stället och möter skärpan i pappas blick, där han just stänger altandörren om sej och närmar sej med avvaktande rörelser. Ännu säjer ingen något. Till och med mamma är tyst. Jag känner hur händerna spänner sej.
- Vill alla ha gröt, säger han så och viker av åt köket.
- Får vi kaffe, säger mamma och gäspar.
- Det är så jävla äckligt med gröt, säger jag, fattar ni inte att det finns en anledning till varför vi bara äter den där sörjan en gång om året.
- Mikael, säger mamma.
- Ju mer man försöker tugga det, fortsätter jag, desto mer växer det, som lim. Och kanel, vem fan tycker om kanel!
Pappa skramlar med kaffekannan, han spolar i vasken i vad som känns som en evighet, innan man hör hur någonting fylls. Det är ett roingivande ljud.
- Varför använder ni aldrig riktiga kaffebönor? Jag slår i ett nytt glas. Ni som älskar kaffe, var-för har ni aldrig tänkt på att använda er av riktiga kaffebönor, eller åtminstone skaffa er en riktig kaffemaskin, istället för den där massproducerade skiten!
Rikard gör en antydan till att resa sej upp, men förblir sittande.
- Som med grillningen, fortsätter jag och stirrar min blivande svåger i synen. Som jag aldrig släpps i närheten av! Varför kan ni aldrig grilla någonting annat än flintastekar, flintastekar med grillkrydda på! Ni som älskar att grilla? Om jag någonsin släpptes i närheten av den där grillen, så skulle jag… så skulle jag fantamej grilla nåt annat än fucking flintastekar!
- Micke! Malin reser sej upp ur sin stol och rycker flaskan ur min hand. Nu räcker de! Va fan håller du på med?
Förlusten av flaskan är allt jag kan tänka på, det riktigt värker i mej efter ännu en sup, bara en till, en liten. Det behöver inte ens vara särskilt god sprit, jag tar vad som helst. En öl, åtminstone. En fucking folköl.
- Har vi ingen öl, säger jag, där jag fortfarande står upp vid ena bordsänden.
Just då kommer pappa tillbaka in i vardagsrummet med gröten i en stor, ful skål. Han ser ut som om han kämpade med någonting, som om skålen vägde ett ton och han inte för någonting i livet vill att vi andra ska veta om hur tungt det är för honom, eller hur viktigt.
Kanske är det kanelstången.
- Hur mycket väger en kanelstång, frågar jag och sätter mej ner på pappas plats, men blir bryskt ombedd att sätta mej på min egen stol, något jag bara med en enorm ansträngning klarar av. Varför är det så jävla viktigt att få en kanelstång i sin gröt. Dom är ju skitäckliga.
- Det är tradition, säger mamma, men det är bara med ytterligare ansträngning som jag förstår att det är mej hon pratar till, hon har hakan tätt intill bröstet.
- Vad ska det vara bra för?
- Det bara är så! Hon orkar inte ens se upp på mej.
Pappa har ännu inte sagt någonting.
- Farsan, säger jag, hur e läget? E du full?
Dom andra tar fortfarande för sej av gröten, det tycks mej ta en evighet för den fruktansvärt fula, ångande skålen att gå runt bordet, och allt jag kan hoppas på är att jag inte får kanelstången på min tallrik. Då tänker jag kasta den på någon.
- Vad är det där?
- Det är saftsås, säger mamma och slickar sej om fingret, fortfarande kan jag inte riktigt avgöra vem av oss det är hon pratar med. Du har ätit det förr.
Jag får kväljningar.
- Jag ska inte ha, säger jag och skjuter den djupa tallriken en bra bit ifrån mej.
- Det blir inget mer sen, säger pappa till sist.
- Är det allt du har att säja, säger jag och tänker att jag skulle vilja ge honom en snyting, bara luta mej fram mot honom och stryka med knytnäven utmed hans nyrakade tryne.
Så att han fattar.
Istället ställer jag mej upp och tar tag om hans tjocka kinder med mina händer, riktigt kramar om dom tills det poppar upp en liten plutmun på honom.
Som jag pussar på.
- Malin, kör ni honom hem. Han lutar sej bak på stolen. Det är knappt att buken får plats i byxorna. Livremmen hänger löst i hyskan. Klockan är mycket, det blev sent för oss igår. Och ni ska ju upp tidigt imorgon, för att hinna med flyget.
- Han får ta taxi, säger min syster.
Rikard instämmer i detta råd.
- Han har ju inga pengar, säger mamma. Har du pengar?
Jag skakar på huvudet.
- Hur kan du komma hit utan pengar, fortsätter hon och det är som om hon bara suttit där och väntat på att få utgjuta all sin besvikelse över kvällen.
- Jag trodde inte att ni drev restaurang, säger jag och ler. Jag trodde att min kära storasyster skulle köra mej hem, särskilt som hon sa det, och särskilt som hon körde mej hit. Jag kunde inte gärna veta på förhand att planerna plötsligt skulle ändras mitt under kvällen.
- Men det är ju ditt eget fel! Ditt eget val, helt och hållet! Eller hur, Gert?
- Du kunde fått jobb på SJ, säger pappa.
Jag slår ihop händerna framför ansiktet, med armbågarna på bordet.
- Är du för fin för att arbeta!
- Så måste de va, säger jag och sätter mitt tomma ölglas mot munnen. Sedan kikar jag ner i botten på det med ena ögat, för att verkligen försäkra mej om att det inte göms något drickbart därnere. När det är gjort gör jag ljud som ekar i det. Det är kul, men inte riktigt lika kul som det är att dricka alkohol. Kall alkohol. Jag gör ett snabbt överslag i mitt huvud, dels över mina tillgångar, och dels över stadens utbud.
- Pappa, hämta plånkan, och ring mej en bil!

Skriven av: Mikael Henrik Myrtin